"FILOSOFERNA och KRIGET"
Detta skall det mest handla om hur folk som borde veta bättre och kunna hålla huvet kallt också rycks med av olika känslostämningar, innetrender eller mediakampanjer. Jag koncentrerar mig på filosofer och andra intellektuella vilkas uppgift det väl är att långt ovan våra fördomar, aggressioner och andra passioner klargöra sammanhang på ett logiskt och förutsättningslöst sätt.

Åke Sandin

Först en ögonblicksbild från en kväll just före första världskrigets utbrott: Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914:
Den unge patrioten för undan gardinen från caféets öppna fönster. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på den man som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han nöjd kvar på trottoaren och låter sig infångas.

När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. Segern hade byggt på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet?
Dessutom hade den unge mannen på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det annalkande kriget. Han dödade i övertygelsen om "att rädda sitt land", vad denna klyscha nu må betyda.

Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit "inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år", som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok "1914".
Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialdemokratiska ledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det hotande kriget. De hade samlats i Bryssel och för att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning hade Jaurès då lagt armen om sin tyske kollega. I den upphetsade stämningen hemma i Frankrike var det en gest som de många krigsivriga uppfattade som landsförräderi.
När Jean Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut, så kanske var det på honom Bertold Brecht tänkte när han skrev:

På väggen stod det med krita: De vill ha krig.
Den som skrivit det har redan stupat.

Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Europas huvudstäder de här dagarna utan också massornas jubelrop. I vimlet på Londons gator gick Englands ledande filosof, Bertrand Russell, omkring och förskräcktes av människornas glädje över kriget, "alla skrikande, ilskna folkmassor, kejsare på balkonger anropande Gud, högtidliga ord om plikt och uppoffring för att skyla över blodigt mord och raseri"

Russell skrev sedan om "hur en hel stadsbefolkning, dittills fredlig och människovänlig, på bara några dagar störtade ner i ett primitivt barbari och på ett ögonblick släppte loss det hat och den mordlust som hela vårt samhälle är uppbyggt på att skydda oss emot"
Och Bertrand Russell får göra en bitter självkritik:
"Själv hade jag fromt trott på vad de flesta pacifister förfäktade, nämligen att krigen påtvingades en motvillig allmänhet av machiavelliska och despotiska regeringar."

För Russell innebar kriget att han klev ned från sin filosofiska piedestal. Tidigare hade han menat att en filosof skulle syssla med logik och matematik, inte med etik och politik. Nu förstod han att förnuftet inte räckte utan att människan i stor utsträckning styrs av sina passioner. Likt Voltaire ville han nu hjälpa förnuftet till seger genom att känslorna underordnades det.
Han blir under kriget en intensiv agitator för fred, ingen lätt uppgift när folk hetsas till krigiskhet av en ensidigt förljugen press. En brittisk teologiprofessor anordnar bokbål på Russells skrifter. En professorskollega och tidigare vän säger nu att han skäms för att han någonsin tyckt om honom. När han 1916 engagerar sig mot införande av värnplikt genom att påpeka att "det finns inget mer fruktansvärt brott mot friheten än att tvinga människor att döda varandra", döms han till böter. Den tidigare så ansedde filosofiprofessorn sparkas nu från sin tjänst vid Trinity College i Cambridge. Han nekas utresevisum till USA och 1918 sätts han ett halvår i fängelse.

Ja, som Jolo uttrycker det i sin bok "Rivna fanor" ansågs den lilla kretsen av fredsivrare som "fegisar, samvetsömma lipsillar som satt och pimplade te med fjolliga fruntimmer och yrade om fred och rättvisa medan deras landsmän vann medaljer för tapperhet eller offrade livet i skyttegravarna".

Russell tyckte det var plågsamt att bli hånad som förrädare: "Jag känner mig förfärligt ensam i denna förfärliga tid…Jag skäms att tillhöra en så rå djurart."

Bland filosofer och andra lärda var Bertrand Russell faktiskt ganska ensam i att kritisera också det egna landets krig. Som professor Svante Nordin påpekat i sin 1998 utkomna bok med den välfunna titeln "Filosofernas krig" var det regel att forskare och filosofer glömde sin vetenskapliga plikt att vara objektiva och i stället ivrigt vittnade till det egna landets fördel, till och med efter de linjer som respektive lands hatiska krigspropaganda hade dragit upp.
Detta kan förefalla bedrövligt, ja vulgärt, men det var ju minst lika illa bland präster, biskopar och andra representanter för den kristna kärleksreligionen under detta krig mellan kristna nationer. Som Victor Svanberg uttryckte det:
"Gud blev under första världskriget tyskarnas gud och fransmännens gud och på båda hållen var Gud lika omänsklig som hans åkallare"

Till och med i USA, som deltog först i slutet och var på tryggt avstånd från det europeiska massmördandet, tog man kristendomen till hjälp, när man till exempel i kongressen bad en bön om att Gud måtte hjälpa dem mot "den mest infama, lastbara, giriga, vulgära och blodtörstiga nationen, Tyskland, vilken som ingen annan skändat historiens blad"

Men med moderna krig är det väl som Juan Bosch, 1963 störtad president i Dominkanska republiken, påpekade i sin bok "Pentagonismen" (1969): "För att få män att gå i döden och få dem att döda krävs, att man ger dem en moralens fana, som gör deras samveten motståndskraftiga och ger dem en möjlighet att rättfärdiga sig inför sig själva"

Typiskt för Russell var att han under kriget oroade sig för sin kanske främste elev, som nu råkat hamna på fiendesidan, Ludwig Wittgenstein, av judisk börd och son till Österrikes störste stålmagnat. Trots att Wittgenstein ingalunda opponerade mot kriget utan anmälde sig som frivillig och deltog i kriget som soldat på östfronten brevväxlade han och Russell med varandra.
Wittgenstein motiverade deltagandet i kriget med att närheten till döden gav en möjlighet att bli en anständig människa och uppleva livet som meningsfullt. Sådana uppfattningar låg i tiden och många intellektuella uttryckte sig ännu mera uppskattande om krigets positiva betydelse för människorna. Det betecknades inte bara som ett renande stålbad utan som en heroisk plikt fjärran från det fredliga arbetets trista lunk. Kriget framställdes i idealistiska tongångar som ett offer för högre värden, höjt över den fredliga vardagens egoism, materialism och krämaranda. Att vapenfabrikanter och gulaschbaroner tjänade storkovan under kriget, medan miljoner unga män dödades, bortsåg man ifrån i sådana högtidliga deklamationer.

Ett antal kammarlärda gubbar med stort anseende gav genom sina närmast rusiga tirader kriget legitimitet. Den mycket kände tyske nationalekonomen, professor Werner Sombart, undslapp sig 1914 följande harang: "Vi håller kriget heligt, därför att det syns oss vara den största sedliga makt, varav försynen betjänar sig för att bevara människorna på jorden mot förfall och förruttnelse"

Franska professorer gick på i samma stil fast med omvända förtecken. Den främste franske filosofen, Henri Bergson, sedermera nobelpristagare i litteratur, påstod nu, "att de stora andliga segrarna måste köpas med massor av blod och många tårar….men att offret var rikt på frukter" För Bergson var nu Tyskland barbariet på jorden och dess filosofi bara reflexen av den tyska djuriskheten och kriminaliteten.

Och när man till exempel läser vad den blivande nobelpristagaren i litteratur, Thomas Mann, skrev under första världskriget blir man lite förvånad över att han trots allt blev antinazist. Vid krigsutbrottet hade han uttryckt tacksamhet över att få uppleva så stora ting. Och i Gedanken im Kriege skrev han bland annat:
"Krig, det var rening….och ett oerhört hopp…. Det var nationens aldrig upplevda, väldiga och svärmiska förmåga att sluta sig samman i beredskap inför den djupaste prövning, en beslutsamhetens radikalism, sådan som folkens historia aldrig tidigare varit med om"
Det kan dock nämnas att Thomas Manns äldre bror, Heinrich, inte höll med utan betecknade kriget som en oerhörd katastrof för mänskligheten.

Också människor, som bara efter några år skulle bli internationella revolutionärer rycktes 1914 med av de då så trendriktiga nationella lidelserna. Ernst Toller, kommunistisk revolutionär i München redan 1919, yttrade 1914:
"Alla talar nu samma språk. Alla försvarar en mor, Tyskland"

Även neutrala länder som Sverige påverkades av de militaristiska passionerna. Den uppburna forskningsresanden Sven Hedin, en nationalhjälte på den tiden, hade redan åren före första världskriget gisslat den nya demokratiska tiden med dess fokusering på sociala reformer i fattigsverige, krävt pansarbåtar i stället och tillsammans med kung Gustaf V lyckats störta den liberala regeringen Staaff, den första svenska ministär som tillkommit efter val med allmän rösträtt för män.
Och i Södra Latins aula avhånades 1914 svenskarnas ovilja att dras in i kriget av en begåvad tonåring, den blivande författaren Bertil Malmberg, som deklamerade:
"Jag ser ett folk vars trötta huvud lutas i sömn mot fredens kvinnoknän"
Ja, kvinnoknän var för den tidens män, som alla ville vara karlakarlar, något ytterst föraktligt förstås.

Också psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, påverkades av kriget, inte bara genom att han fick färre patienter, eftersom folk fick nu fick annat att bekymra sig för än sina neuroser. På västallierat håll smädades hans lära, som sades vara typisk för den tyska mentaliteten, vilken påstods vara vulgärt sexfixerad, underförstått: britter och fransmän hade mera civiliserade intressen.
Freud skriver under kriget en uppsats, Unser Verhältnis zum Tode (Vårt förhållande till döden), där han ändrar ett känt romerskt ordspråk till "Si vis vitam, para mortem" --"om du vill livet, förbered dig på döden". Han menar att människor normalt förtränger döden men nu påminns påtagligt om den genom kriget, som ger livet ett mera intensivt innehåll och värde. Han börjar tala om människornas dödsdrift.
En del av Freuds sentida lärjungar skulle gå mycket längre. På 1970-talet skrev psykoanalytikern Stefi Pedersen, att "människorna har ångest för freden", ja fred är "kyrkogårdens stillhet som manar till sorg".

Sigmund Freud kände för Österrike-Ungern under kriget, två söner överlevde som soldater det. När den habsburgska dubbelmonarkin av segermakterna hade delats upp i småbitar med Freuds hemstad Wien som det stora huvudet i det nu lilla Österrike, fjärranalyserade han den amerikanske presidenten Wilsons psyke. Det påminner om en slags hämnd, för Wilsons misslyckanden att skapa en rättvis fred förklaras nu bero på hans faderskomplex. Han hade genom att undantränga sina aggressioner mot fadern, en presbyteriansk präst, kommit att lida av ett oförlöst Oidipuskomplex. Därför hade han fått en religiöst kvinnlig läggning, ville vädja och övertala hellre än slåss. Alltså kom han skändligen till korta under fredsförhandlingarna med mycket mindre feminina typer som de europeiska hårdingarna Clemencau och Lloyd George.

En 28-årig fransman, Paul Nizan, skulle 1932 ironiskt häckla filosofernas hållning under första världskriget:
"Kriget var inte alls alla dessa strider, eldsvådor, dessa högar av avskräckande döda kroppar, dessa dagar av leda och mord, dessa löpgravar och rensningsknivar, denna ohyra och detta mänskliga snusk, som de stridande lärde känna utan det Rättas kamp mot Makten, Descartes kamp mot Machiavelli, Bergsons mot den tyska maskinen. Inte en blodig lek som vapenfabrikanterna tjänade på utan ett filosofiskt korståg, en själsstrid".
Nizan, som var en idealistisk kommunist, stupade åtta år senare i andra världskriget.

Fanns det då inga flera dissidenter än Bertrand Russell under dessa år av krigisk hysteri? Jo i Schweiz fanns fransmannen Romain Rolland, som höll huvet kallt och påverkad av bland annat Tolstojs pacifism sände ut appeller om fred, sedan samlade i boken "Ovan stridsvimlet". I samma land satt också en landsflyktig ryss och hatade sitt tsaristiska fosterland. Han hette Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. För honom blev de tyska socialdemokraternas röster för kejsarens krigskrediter en avgörande vändpunkt, som definitivt gjorde att han lämnade den reformistiska vägen. Men för Lenin var inte freden det första målet utan det gällde nu, menade han, att förvandla krigen mellan nationerna till revolutionära krig inom länderna. "Bajonetternas tid har kommit" slog han fast.

Allteftersom första världskriget malde på och massgravarna växte kilometervis började en del yngre intellektuella ta avstånd från den gamla samhällsordningen som orsakat allt detta. Hoppet för många blev nu kommunismen. Georg von Lukacs var son till en judisk bankir i Budapest, hade doktorerat 1909 och fortsatt sin forskning i Tyskland. Han höll sig undan från kriget och var i början ingen anhängare av Lenins ryska revolution 1917. Påverkad av Dostojevskis författarskap menade han att bolsjevikerna bara ersatte den kapitalistiska terrorn med sin egen, drev ut Satan med Belsebub. Men på kort tid ändrade han sig och gick med i kommunistpartiet, varefter han utelämnade sitt von i namnet och blev Georg Lukacs kort och gott. Det revolutionära mördandet blev nu för honom ett moraliskt offer, en skuld man tog på sig i det ädla syftet att främja högre idéer och mål, alltså samma slags resonemang som borgerliga filosofer, fast med nationalistiska förtecken, hade hängivit sig åt under kriget. Lukacs blev folkkommisarie i den kommunistiska rådsdiktatur, som Bela Kun 1919 upprättade i Ungern. När den efter några månader föll, flydde han och räddades undan avrättning bland annat genom att tyska intellektuella, däribland faktiskt Thomas Mann, vädjade om nåd.

I Franska Ekvatorialafrika, nuvarande Gabon, alltså långt borta från massdödandet i Europa befann sig en märklig tysk, av många ansedd som ett universalsnille. Det var Albert Schweitzer, som inte bara var teologie doktor och kyrkohistoriker, medicine doktor och filosofie doktor utan också en genommusikalisk kännare och tolkare av Johann Sebastian Bach. När kriget bröt ut 1914 blev han på sitt missionssjukhus i Lambarene krigsfånge hos fransmännen och därför förhindrad att fortsätta att bota sjukdomar bland afrikanerna. Desto mera tid fick han för att fundera och filosofera.
Schweitzer hade länge tyckt att den västerländska kulturen var på tillbakagång, utan egen originell skaparkraft, bara efterapande tidigare generationers framsteg. Första världskrigets katastrof blev nu för honom beviset på att det förhöll sig så. Han hade inget emot framåtskridande på olika områden, tvärtom liksom den kontroversielle filosofen Friedrich Nietzsche bejakade Schweitzer livet. Men den ensidiga inriktningen på de materiella framstegen hade gjort att etiken glömts bort och det var orsaken till kulturens förfall, menade han.
Länge grubblade han över hur filosofin egentligen hade tacklat de etiska frågorna. Han tyckte att filosoferna så trist och snörpmynt hade behandlat etiken, att den blev svår att förena med hans egen världs- och livsbejakelse. Hur han sedan fann en användbar formel har han i sina memoarer beskrivit närmast som en uppenbarelse. Det var under en pråmfärd många mil genom urskogen till en sjuk fransk missionärsfru. Schweitzer var den ende europén ombord. Han satt på däcket och brottades med frågorna om livsvilja och etik. Och så händer det som han beskriver så här:
"På tredje dagens afton, just som vi i solnedgången färdades genom en hjord flodhästar, stod plötsligt utan att jag anat eller sökt dem orden ändå klart för mig: VÖRDNAD FÖR LIVET. Järnporten hade givit vika; stigen i snårskogen hade blivit synlig. Nu hade jag trängt fram till den formel, vari såväl världs- och livsbejakelsen som etiken är inneslutna."
Denna Albert Schweitzers absoluta grundprincip, vördnad för livet, har vi tragiskt ofta glömt under 1900-talet. Vi får se om vi kan förverkliga den bättre under kommande decennium, det som av FN har förklarats som icke-våldets årtionde.

Själv lutar jag gärna mitt trötta huvud mot "fredens kvinnoknän".

ÅKE SANDIN

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Detta bygger främst på Svante Nordins bok "Filosofernas krig", men också på Jolos böcker "1914" och "Rivna fanor" samt på mina egna skriverier i boken "Goda krigare--och andra militaristiska myter" och i tidningen Pax. (ÅS)

IC:Ja, samtidigt har också regeringen sagt att FN borde ha tagit beslut. Min rapport [on global governance] bygger väldigt mycket på:
Ja, man skall kunna använda militärt våld. Ja, man skall kunna ingripa i ett lands inre angelägenheter. Men det är ett oerhört allvarligt beslut och det skall inte ett land kunna ta på egen hand, utan det skall tas i FNs säkerhetsråd och det skedde inte i det här fallet. Jag anser inte ens att man ansträngde sig till det yttersta för att åstadkomma ett sånt beslut. Man skyller ju från USA och Storbritannien på att Ryssland skulle ha lagt in sitt veto. Men man prövade ju inte det. Och att då bara köra över FN och de principer som även USA och Storbritannien ställt sig bakom tycker jag var allvarligt. Därför skrev jag en artikel, dels i en amerikansk tidning och dels i en brittisk tidning, framförallt till det brittiska och amerikanska folket som jag ville vända mig till.

"Ur skuggan av Olof Palme"
ÅS: Det påstås, att du sitter här på Gudöterrassen [i Tyresö] och struntar i solen och Drevviken, åtminstone på förmiddagarna, därför att du håller på att skriva en bok.
IC: Ja, jag sa redan när jag var statsminister och partiordförande, att jag så småningom vill ge min helhetsbild av viktiga politiska händelser i mitt liv. Det var när jag fick någon fråga på TV, när jag på tio sekunder skulle reda ut en jättefråga. Jag tyckte det var meningslöst för det går inte att ge en riktig bild av viktiga händelser så kortfattat.
ÅS: Kommer det här att bli nu Ingvar Carlsson Story, hur duktig du var som studentpolitiker i Lund, när du var SSU-ordförande och så vidare och så tvålar du till alla som har varit taskiga emot dig genom åren och dom är ju några stycken? Det är ju ett typiskt memoarförfarande.
IC: Ja, men det blir inga memoarer. Jag börjar inte i Borås utan jag kommer att välja ut några händelser. Den första boken kommer att heta "Ur skuggan av Olof Palme" och den kommer alltså att handla om frågor som Olof Palme och jag jobbade tillsammans med..
ÅS:.. typ..
IC:…energipolitik, ubåtsfrågan och sen kommer det att handla om de första veckorna när jag tog över efter mordet på Olof.
ÅS: 1986 i mars.
IC:I mars ja. Det var ju kvällen den 28 februari och sen beskriver jag de första veckorna, dagarna framförallt och också veckorna.
ÅS: Du kommer inte att avslöja något om vad tror om mordet, vem som förövade mordet?
IC: Nej, av det enkla skälet att det vet jag inte.
ÅS: Du har ingen aning?
IC: Nej

Ubåtsfrågan
ÅS: Ubåtsfrågan, det är ju en känslig grej, va?
IC: Ja, det är det, därför att det berör inte bara oss själva utan det berör också andra länder, framförallt påverkade det och ansträngde våra relationer till dåvarande Sovjetunionen och sedan Ryssland i rätt så stor utsträckning.
ÅS: Kommer du med någon omvärdering nu?
IC: Ja, jag kommer att ha en annan syn på det än vad som jag själv hade och regeringen hade i början på 80-talet.
ÅS: Det här låter oerhört spännande.
IC: Ja, det tycker jag. Jag är rätt fascinerad av att få gå igenom såna saker jag varit med om och nu med nya fakta och ibland med efterklokhet bland annat få gå igenom det. Och du sa tidigare att jag kommer då att skriva memoarer och sen så att säga driva min tes. Ja, det gör jag naturligtvis i vissa avseenden för att jag vill ge min bild, men jag kommer också att vara självkritisk och säga att här hade vi fel, här bedömde vi inte situationen rätt, vi skulle ha handlat på ett annat sätt, så det blir en hel del självkritik också.
ÅS: Är ni politiker inte ofta i händerna på ämbetsmän, generaldirektörer, generaler, amiraler…
IC: Ja, i det här fallet var det så att vi fick ett underlag från den militära sidan, och det materialet var ju väldigt bestämt till sina rekommendationer om varifrån de här ubåtarna kom. Och då är det inte så lätt som politiker där man sitter i Rosenbad, när ubåtsjakten bedrivs ute i Horsfjärden och Karlskrona skärgård och Sundsvalls skärgård och säga: Nej ni har fel. Man är beroende av experters fakta som dom lägger fram och de råd och synpunkter dom har.

Steriliseringarna
ÅS: Men jag såg någon notis i pressen i somras om att du hade framträtt i någon historisk förening och talat om steriliseringar också. Vad sa du då?
IC: Ja, jag tog det som ett exempel på att det är viktigt att historikerna försvarar sina forskningsområden och får vara de experter dom är. Historia har blivit populärt nu. Det är journalister som ger sig in på historia och det finns populärhistoriker. Och historia är ju något väldigt viktigt för det ska hjälpa oss att förstå det som har varit. Och sterliseringsdebatten tycker jag då är ett typexempel på där en journalist gick in och drev teser om att det här var folkhemmets fel, det var socialdemokratins fel och den allra minsta eftertanke säger att… alla andra då som levde den perioden, journalister…..
ÅS: Journalistens egen tidning höll käften på 50- och 60-talen om detta.
IC: Precis. Dagens Nyheter och forskare, läkare. Sanningen är ju den att det var den tidsandan och alla tyckte att det här var rimligt och då är det väldigt viktigt att…
ÅS: Och man gjorde det på något sätt i bästa välmening. Man tänkte på barna till exempel, barnens rätt i samhället.
IC: Ja, jag kommer ju ihåg att när jag växte upp att de som man då kallade sinnessjuka, tanken på att dom skulle få gifta sig och skaffa barn, den var väldigt främmande för människor i alla samhällslager, i alla partier och även läkarna.
ÅS: Ja, jag vet, jag minns också det, jag är tillräckligt gammal, Ingvar Carlsson, för att minnas detta. Och jag har ibland funderat på om det om 25-50 år kommer någon ny sån där presskampanj, som brännmärker oss på 1990-talet, som låter uppåt hundra barn per dag aborteras och kallar oss för barnamördare.
IC: Jag är fullständigt övertygad om att du inte behöver gå så långt i framtiden. Om 10-15 år kommer man då att ta upp saker som händer nu i dag i Sverige och som man kommer att säga: Hur kunde den tidens makthavare, den tidens människor, låta det här hända?

Tillägg:

OCKSÅ LARS WERNER NUMERA TVEKSAM

I en tidigare intervju i Radio Tuff (nr 710) den 11/4 1999, berättade Lars Werner, varför han tidigare trott på rapporterna om ryska ubåtar. Det berodde på, uppgav Werner, att Olof Palme och dåvarande försvarsministern Anders Thunborg i förtroende meddelat honom att FRA (Försvarets Radioanstalt) hade uppfattat signaler från sovjetiska ubåtar på svenskt vatten. Men numera är det klarlagt att denna signalspaning faktiskt var resultatlös.

Massmördandet från luften, en märkligt accepterad krigsförbrytelse

- eller vem vet något om Pforzheim och Swinemünde?

(Tyresöradion, 91,4 MHz, sommaren 1999)

I motsats till Västtysklands befolkning hade Dresdenborna ännu inte undfått den omskolning (Umerziehung, reeducation) som inpräntat att västmakterna stod för det rätta, sanna och humana och att bara tyskarnas egna många krigsförbrytelser skulle ihågkommas, medan förbrytelser begångna mot tyskar skulle tystas ned. Dresden ligger ju i forna DDR, vars propaganda ingalunda hade varit västvänlig.

Arthur Harris var nämligen under andra världskriget chef för brittiska Bomber Command och delansvarig för så där en 600 000 tyska civilas död. När en Londonpolis under kriget förebrådde flygmarskalken för att han körde sin Bentley så fort och vårdlöst att han riskerade att döda folk svarade Harris bara: "Unge man, jag dödar tusentals människor varje natt". Han fick smeknamnet Bomber Harris men hans underlydande kallade honom kort och gott för Butch, det vill säga Butcher, slaktaren.

Den mest kända --eller ökända-- av Harris' flygoperationer är förintelsen av Dresden den 13-14 februari 1945. Det var då som tusentals allierade bombplan vräkte bland annat 600 000 brandbomber över den militärt betydelselösa stad, som kallades Elbes Florens. Om det var 35 000, 130 000 eller rentav 250 000 civila och flyktingar som då kremerades levande är lite oklart, men som regel vid räkning av lik brukar de lägre siffrorna vara mera tillförlitliga.

Arthur Harris var med redan 1919 och då som ung skvadronchef i Royal Air Force i det tredje afghanska kriget. I sina memoarer skryter han med att det var en fullträff med en brittisk tiokilosbomb mot den afghanske kungens slott som avgjorde kriget. I varje fall var det en sensationell händelse i Kabul när damerna i kungens harem av bombningarna tvangs ut i folkvimlet.

Om hur europeiska kolonialmakter använde flygbombningar mot de människor man då kallade infödingar eller vildar finns att läsa i senaste Ordfront Magasin, nummer 7-8. Där finns ett utdrag från Sven Lindqvists kommande bok "Nu dog du". För vår västerländska självgodhet kan den boken bli lika svår att smälta som Lindqvists omdiskuterade bok från 1992, "Utrota varenda jävel!"

Lindqvist erinrar om de tankar som R. P. Hearne redan 1910 utvecklade i sin bok "Air Ships in Peace and War". Flyget skulle vara utomordentligt användbart vid straffexpeditioner i kolonierna. Luftfarkosterna skulle skrämma vildarna från vettet, som nu kunde straffas mycket snabbare och hårdare och dessutom utan att värdefulla vita soldater gick åt.

Hearne vid sitt skrivbord menade att attacker från luften skulle drabba skurkarna utan att oskyldiga människors blod spilldes. Men liksom senare flygteoretiker överskattade han precisionen i attackerna från luften. När fransmännen redan 1912 använde flygbomber mot de marockaner som inte ville civiliseras av dem siktade piloterna mot stora mål: byar, marknadsplatser, boskapshjordar, annars träffade inte deras bomber. Än i dag målar man i många berberbyar uppe i Atlasbergen inte husen för att de inte skall synas så väl från luften. Och 1913 använde spanjorerna mot marockanerna karteschbomber, den tidens splitterbomber, vilka dödade urskillningslöst.

1915 bombade britterna pathanernas byar vid den indisk-afghanska gränsen. När det inte hjälpte bombade man bevattningsanläggningarna så att matjorden spolades bort. Att även kvinnor och flickor dödades av bomber hade det brittiska högkvarteret en tidstypisk ursäkt för. De hänvisade till kvinnans låga status bland afghanerna, vilka påstods betrakta kvinnor som ett slags lösöre eller i varje fall på samma nivå som boskap och vapen. Deras människovärde kunde därför inte jämställas med europeiska medsystrars.

På 1920-talet var det tyska flygvapnet förbjudet enligt fredsdiktatet i Versailles. Men britter och fransmän var desto flitigare i att använda sitt flygvapen, inte minst i mellanöstern och arabvärlden. Irakerna, som äntligen blivit fria från turkisk överhöghet var inte särskilt förtjusta i sina nya herrar, britterna. Arthur Harris var i farten igen, mycket uppfinningsrik med att göra om transportplan till tunga bombplan och att fälla klasar av små brandbomber mot byarnas halmtak. Triumferande kunde han 1924 rapportera hem till England:

Inte alla britter var lika glada som Harris över att bränna ned fattiga byar. Stabsofficeren Lionel Charlton hade vid ankomsten till Bagdad 1923 besökt ett sjukhus och till sin överraskning och förskräckelse fått se de lemlästade offren för sina landsmäns luftkrig. I sina memoarer brännmärker han dessa bombningar, som också dödade kvinnor och barn, som rena massakerna. Så småningom fick han nog och bad om förflyttning hem till England, där han tvångspensionerades 1928.

Medan britterna axlade "den vite mannens börda" genom att bomba Iran, Irak , Transjordanien och Somalia uppfyllde fransmännen sin "civilisatoriska mission" genom att bomba Syrien, ett land som tillfallit dem som mandat efter första världskriget. Flera syriska städer anfölls 1925 från luften. Bara i Damaskus dödades den 18 oktober det året ett tusental muslimer av franska bomber. Och fram till våren året därpå hade de flesta byar runt Damaskus förvandlats till ruinhögar. Den här krigföringen stred förstås mot krigets dittillsvarande lagar, men fransmännen försvarade sig med att folkrätten bara gällde civiliserade folk, inte arabiska banditer.

Bombplanens förmåga att döda var särskilt stor i ökenlandskap, där det var svårt för människorna att gömma sig. Inte samma lycka hade brittiska RAF, när de 1932 angrep byar i Burma. Där gav djungeln människorna på marken en chans att undkomma bomberna.

I mitten av 1930-talet var det dags för Mussolinis Italien att pröva bombkrigets förmåga. Det var när italienarna lade under sig Haile Selassies Abessinien, det vill säga nuvarande Etiopien. Hur bomberna exploderade i abessinska ryttaravdelningar beskrev italienska flygare i närmast poetiska ordalag. De tyckte att det såg ut som en blomma, som plötsligt slog ut när hästar och människor slungades iväg från krevadcentrum. Nyårsaftonen 1935 bombades också svenska Röda korsets ambulanser i Abessinien, varvid flera svenska sjukvårdare dödades. (Min mamma brukade alltid på nyårsaftnarna berätta om detta dystra nyår, när Radiotjänst ,dåvarande Sveriges Radio, spelade sorgemusik hela kvällen.)

Spanska inbördeskriget 1936-39 brukar betecknas som ett förspel till andra världskriget. Här fick också några tyska flygare vara med på Francos sida och bevisa att de också kunde massdöda från luften. Den mest kända flygraiden är angreppet på staden Guernica med 93 dödade, förevigad genom Picassos berömda målning av förödelsen.

Men det var först med andra världskriget som bombflyget skulle visa vad det kunde. Dess militära effektivitet är omtvistad men inte dess förmåga att massdöda, främst civila.

Det var ju tyskarna som var först ute i andra världskriget. 1939 bombades Warszawa av Luftwaffe innan tyskarna erövrade den polska huvudstaden. I maj 1940 utsattes det belägrade Rotterdam för en svår bombraid. Uppåt 1000 holländare miste livet. I både fallen kunde tyskarna hävda att det enligt gällande krigslagar gällde städer som militärt försvarade sig och som man därför hade rätt att bombardera.

Sedan gick utvecklingen snabbt mot det totala bombkriget. Båda sidor började angripa städer långt bakom fronten. Tyskarna inledde hösten 1940 den så kallade Blitzen med upprepade bombanfall mot engelska industristäder i fåfängt hopp om att få England att sluta fred. Natten till den 15 november anfölls Coventry av 449 tyska bombplan. Många industrier slogs ut och 380 människor dödades. Engelsmännen svarade med att bomba Mannheim. Tyskarna förlorade slaget om Storbritannien och Churchills ord om de brittiska jaktpiloterna är berömda: "Aldrig i världshistorien har så många haft så få att tacka för så mycket".

Medan tyskar och fransmän byggt upp sina flygvapen främst för att understödja markstridskrafterna vid fronten hade Royal Air Force efter första världskriget satsat på en annan strategi. Engelsmännen avsåg att från luften förgöra fiendens städer för att på det sättet vinna kriget. För den uppgiften var Sir Arthur Harris som klippt och skuren. Men det skall till hans försvar sägas att denna urskillningslösa så kallade area bombing redan var planerad när han tillträdde som bombchef 1942.

Den kände historikern Peter Englund har skrivit att denna krigets industrialisering alltmer kom att styras av räknenissar och statistiker:

Enligt Charles Snow i hans bok "Science and Government" var hjärnan bakom den här krigföringen kabinettsmedlemmen, professor Frederick Lindemann. Han menade att bomberna gjorde störst skada, det vill säga nytta, i de tätast befolkade områdena, stadskärnorna. Target: the Cathedral, riktpunkt domkyrkan som man sa.

Det var en stor framgång tyckte engelsmännen, trots att Lübeck var av föga militärt värde. Men som Harris belåtet uttryckte det: Stan "var ju byggd mera som en braständare än som en mänsklig boplats". Elden spred sig alltså lätt över de trånga gränderna.

Lübeck var bara början. I över tre år till skulle allierade flygarmador fortsätta med sina nattliga bombmattor över alla större tyska städer. Den unge Stig Dagerman besökte Tyskland ett och ett halvt år efter kriget, en resa han rapporterade om i boken "Tysk höst". Han har svårt att avgöra vilken av alla tyska ruinstäder som är den mest sönderbrända, sönderslagna och igenrasade. Han väljer Hamburg, en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg. Dagerman åker tåg genom Hamburg och ser bara något som verkar vara en jättelik avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar och tomma fönsterhål. Under en kvart ser han inte en enda människa, fast han åker genom det som en gång var Hamburgs mest tättbefolkade område. Dagerman besöker också källarna, där bleka människor och tuberkulösa barn, många av dem etniskt rensade flyktingar, bor med vatten upp över fotknölarna.

Det var på Hamburg som de allierade 1943 provade ut att framkalla eldstormar, som skapade en hetta på över tusen grader och ett väldigt luftsug in mot brandcentrum som fick till med brandbilar att rutscha in i elden. Vid sådana temperaturer smälter inte bara asfalt utan också bly och glas -- för att inte tala om trä och människokroppar. Ögonvittnen berättade att små barn låg som stekta ålar på trottoarerna med händerna ännu utsträckta som för att skydda sig mot hettan. Ett nytt ord uppfanns: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött. En hel familj kunde rymmas i en tvättkorg.

Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes över Hamburg tre miljoner brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar. Uppåt 50 000 människor, flera än offren för hela Blizen mot England, dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 300 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor.

Offren var så många och så förbrända eller lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 130 meter långa. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt bortglömd som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.

Bittert ironiskt var att det var främst Hamburgs arbetarklass som drabbades. För att uppnå maximalt dödande koncentrerade man bombningarna mot hyreshusområdena, de "röda" eller åtminstone minst Hitlertrogna delarna av staden.

Många andra tyska städer drabbades av eldstormar. En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på nitton minuter vräkde bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.

Människor som försökte ta sig ut ur skyddrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden, Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla. Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras näsor tydde på att deras lungor sprängts. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut, som var i Dresden som krigsfånge och fick delta i röjningsarbetet, kallar källarna för likgruvor i sin mycket läsvärda bok, "Slakthus 5".

Med nitton minuters bombfällning lyckades britterna döda var fjärde Pforzheimbo, cirka 17000 barn, kvinnor och åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets sannaste betydelse".

Men också vid Östersjön, inte värst långt från Skåne, förekom bombmassakrer på civila och flyktingar. Den 12 mars 1945, en månad efter Dresden, anfölls Swinemünde, i dag det polska Swinoujscie, av 650 allierade plan. Förra året, när jag var på den gamla svenskön Usedom, besökte jag också kullen Golm. Där finns en massgrav med omkring 20 000 bomboffer för anfallet på Swinemünde.

I augusti 1945, när kriget redan var över i Europa, var nästan alla stora och medelstora städer i ruiner också i Japan. Där hade amerikanska B 29-or bränt ned en fjärdedel av alla bostäder, dödat många hundratusen civila och gjort 22 miljoner japaner hemlösa. Bara under en enda bombnatt den 29 mars 1945 hade 83 000 Tokyobor dödats. Vill man jämföra olika helveten var det ungefär lika många dödsoffer på detta enda dygn i Tokyo som sammantaget i koncentrationslägrena Buchenwald och Dachau under tio-tolv år.

När Hiroshima utplånades den 6 augusti av den första atombomben, påstod president Truman i ett triumferande tal till nationen, att Hiroshima var en militärbas. Även som krigspropaganda var detta ovanligt missledande, för sanningen var snarast den motsatta. Hiroshima var så militärt betydelselöst att staden dittills i stort sett hade skonats från bombningarna. Men som en praktiskt taget orörd stad var den ett perfekt mål, när amerikanerna ville studera effekterna av sitt nya supervapen.

Ja, om effekterna kan man läsa i John Herseys bok, där han berättar om hur en överlevande upplevde den 6 augusti 1945:

Tre dagar senare kom turen till Nagasaki. "En dag med tre färger" kallar Peter Englund avsnittet om denna förintelse i sin bok "Brev från nollpunkten": "Himlen var svart, jorden var purpur och mellan himmel och jord steg moln av gul rök". Atombomben fälldes just över Urakamikatedralen, Östasiens största katolska kyrka. Det var alltså Nagasakis fattiga och utstötta katoliker som brändes till stoft allra snabbast i hettan på 3-4000 grader. Men kanske var det ändå ett skonsammare öde än för de många tiotusentals som skulle dö veckorna efteråt av sina plågsamma brännskador eller åren efteråt av cancer från strålningen eller föda grymt missbildade barn.

Den amerikanska propagandan har varit så effektiv, att ännu tror många på det motsägelsefulla påståendet att atombomberna, som ju dödade ett par hundra tusen civila, ändå räddade liv. De sägs ha påskyndat Japans kapitulation. Om det skriver t ex historieprofessorn Göran Rystad:

Och det är en händelse som är tankeväckande, att den 8 augusti --två dagar efter förintelsen av Hiroshima och dagen före Nagasakimassakern-- bestämde segermakterna statuterna för de krigsförbrytarrättegångar, där tusentals av förlorarna skulle dömas till galgen. En av de tyngsta anklagelsepunkterna var just massmord på civila.

I sin bok , "The Crazy Ape", frågar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi:

Den här boken om den galna apan, det vill säga människan, skrevs 1970, alltså under Vietnamkriget. Skulle de massiva bombmattorna den gången över Indokina ha varit möjliga, om den västliga opinionen varit medveten och upplyst om luftkrigets miljontals civila offer redan under första halvan av vårt sekel. Skulle ens årets Natobombningar av Jugoslavien ha accepterats?

Och de allra mest ängsliga frågorna blir då till sist: Accepterar vi massmord på civila från luften just därför att västmakterna, de som vi lärt oss är de goda och hjältemodiga, har varit de särklassigt värsta utövarna av bombterror? Är vår märkliga tolerans på den här punkten en följd av vår västerländska självgodhet? Eller är vi bara offer för vår okunnighet, vilken i de tusentals kärnvapnens tid kan stå oss dyrt?

ÅKE SANDIN

------------------------------------------------------------

LITTERATUR:

• Buske, Norbert: Das Kreuz auf dem Golm (Schwerin 1996)
• Dagerman, Stig: Tysk höst (Stockholm 1947)
• Englund, Peter: Brev från nollpunkten (Sthlm 1996). Artikel i Populär Historia, nr 2/95
• Hersey, John: Hiroshima (1946)
• Irving, David: Apocalypse 1945.The Destruction of Dresden (London 1995)
• Kurowski, Franz: Das Massaker von Dresden under der anglo-amerikanische Bombenterror 1944/45 (1995)
• Lindqvist, Sven: Vildarna bombas (Ordfront magasin nr 7-8/1999)
• Olsson, Jan Olof (Jolo): Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919 (Sthlm 1975)
• Rystad, Göran: Artikel i SSD 6/8 1986
• Schmalacker-Wyrich, Esther: Pforzheim 23. Februar. Der Untergang einer Stadt (1995)
• Veale, Frederick J.P.: Advance to Barbarism. The Development of Total Warfare (New York 1968)
• Vonnegut, Kurt: Slakthus 5 (1969)

Att angripa på förtryckta minoriteters sida

Kommentar från Stefan Lindgren finns på INSÄNDARSIDAN

Natos många vänner säger nu att bombningarna var framgångsrika, en ny seger till den långa rad av krigiska triumfer västmakter brukar stoltsera över. De tvang ju till sist bort de serbiska styrkorna från Kosovo, låt vara att tiotusentals serbiska civila nu också tvingas bort. Och hundratusentals albanska flyktingar kan återvända till sina hem i Kosovo, om deras hem nu finns kvar efter stridigheterna.

Bombningarna sades ha till syfte att förhindra en humanitär katastrof. Men de resulterade i den värsta flyktingkatastrofen någonsin i området och det värsta dödandet på länge, alldeles bortsett från förstörelsen av det mesta av det bästa i det redan fattiga Serbien.

Det brott mot folkrätten som Natos anfallskrig mot Jugoslavien faktiskt var har förklarats bort med en ny slags folkrätt: Goda och demokratiska makter har rätt, ja skyldighet, att intervenera i stater som kränker de mänskliga rättigheterna. Problemet är att alla stater anser sig goda och demokratiska och att mänskliga rättigheter kränks --mer eller mindre-- i väldigt många länder.

Medan Nato bombade var ett av dess medlemsländer, Turkiet, upptaget med rättegången mot PKK-ledaren Abdullah Öcalan. För några dagar sedan dömdes han till döden. Till hans brott räknades högförräderi, separatism och massmord. Han ansågs skyldig till att tiotusentals turkar hade dödats i strider mot kurdiska upprorsmän. Offrens förtvivlade --och hämndgiriga -- anhöriga bildade en anslående fond under TV-sändningarna från rättegången. Hur många kurder som dödats eller hur många kurdiska byar som bränts ned fanns från turkisk sida förstås inget intresse av att nämna.

Någon miljon kurder är flyktingar i andra länder. Bara i Tyskland finns en halv miljon. Men ännu har inget Natoland på minsta sätt antytt att det skulle vilja ingripa mot Turkiet för att av humanitära skäl slå vakt om kurdernas mänskliga rättigheter. Tvärtom, när turkiska armén 1994 gick till offensiv mot PKK gnuggade man i USA händerna, för Turkiet var då världens största köpare av amerikanska vapen. Clinton fick blunda för det faktum att Natobrodern Turkiet använde USA-byggda plan för att utplåna kurdiska byar.

Antag att Serbien för ett halvår sedan ställt en UCK-ledare inför rätta. De hade då helt sakligt kunnat anklaga honom för just separatism och högförräderi. Hade de uppbådat anhöriga till de serber som fram till dess hade dödats av UCK hade de kunnat frammana bilden av en massmördare och terrorist. Hur hade Natoländerna, till exempel Turkiet, reagerat på detDet är inget tvivel om att albanerna i Kosovo under 1990-talet varit en förtryckt minoritet inom Jugoslavien. Dessvärre finns det i många andra länder minoriteter som är eller känner sig förtryckta. Vill man bomba alla sådana stater räcker inte ens Natos bomblager till. Det skulle dessutom leda till ständiga och förödande krig. Och det finns andra metoder att hjälpa dessa minoriteter?

Den gamla folkrättens regel om att anfallskrig är ett brott är när allt kommer omkring kanske inte så dum ändå. Låt oss ta ett historiskt exempel. Efter Versaillesfreden 1919 hamnade trots allt vackert tal om folkens självbestämmanderätt 3½ miljoner tyskar i det nybildade Tjeckoslovakien.

Två miljoner andra tyskar kom plötsligt att bo innanför det återupprättade Polens gränser. Det var meningen att Polen skulle hålla de bestämmelser om skydd för minoriteter som Nationernas förbund stipulerat. Tyskarna i Polen betalade skatt, gjorde militärtjänst och uppfyllde andra förpliktelser. Men de kände sig som andra klassens medborgare, för det hände att tyska bönders gårdar konfiskerades och deras kulturella egenart motarbetades. Från etniskt diskriminerade tyskar --eller från sådana som åtminstone kände sig förfördelade- skickades tusentals petitioner och klagobrev till Nationernas förbund. Men från 1934 upphörde också den möjligheten, för det året sade Polen ensidigt upp avtalet om minoritetsskydd.

Tyskarna i Polen gjorde aldrig väpnat motstånd, någon gerilla typ UCK bildades alltså inte. Och det var nog tur, för i så fall hade deras situation säkert blivit mångfalt värre. Men så kom då det ödesdigra året 1939. Hitler ville fortsätta att revidera Versaillesfredens gränser och gjorde anspråk på polska områden och den fria staden Danzig, till 95 procent bebodd av tyskar.

I propagandan kunde Hitler åberopa den tyska minoritetens prekära situation i Polen. Men jag kan inte tänka mig att någon i dag skulle försvara hans anfall på Polen med att det också utgav sig för att humanitärt förbättra Polentyskarnas situation. I Nürnberg dömdes också ledande nazister till döden, bland annat för just anfallskrig, låt vara att den stormakt som anföll Polen från andra hållet satt med som domare.

Det finns både likheter och olikheter mellan 1939 och 1999. Jugoslavien har i media stämplats som en diktatur, men Polen av 1939 var knappast mindre odemokratiskt. I Nato finns världens ledande demokratier, medan Hitler var en avskyvärd diktator. Ryssland, som solidariserat sig med Jugoslavien, ingrep inte militärt mot Natoanfallet 1999. Men 1939 förklarade England och Frankrike Tyskland krig i solidaritet med det angripna Polen.

Natoanfallet ledde till att de som skulle räddas hamnade i en långt värre situation. En miljon kosovoalbaner flydde eller fördrevs, hur många som dödats som någon slags hämnd för Natobombningarna vet vi ännu inte med säkerhet. Däremot vet vi lite bättre om de civila Polentyskar som hämndlystna polacker mördade de första dagarna efter anfallet 1939. Goebbels trumpetade ut att 58 000 tyskar dödats, men han var krigspropagandist, så att den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred de Zayas' siffra på drygt 5000 är långt tillförlitligare. Polska forskare nämner ännu lägre antal.

Ännu kan en resultatvärdering med krav på någorlunda precision inte göras av Natobombningarna. Det är dock klart att hatet stegrats mellan två folkgrupper på Balkan. Kanske får vi nu ett på serber etniskt rensat Kosovo. Man kan också konstatera att det var tur att Ryssland är så försvagat att det inte skyndade till serbernas hjälp för då hade vi haft ett tredje --och kanske sista--världskrig. Däremot vet vi ju vad Hilers anfallskrig och västmakternas krigsföklaring 1939 ledde till, nämligen det värsta kriget någonsin med så där en 30-50 miljoner dödade människor, alla indirekta offer oräknade.

Vi vet också att Hitlers krig ledde till att uppåt tio miljoner av hans undersåtar dödades, medan 15 miljoner etniskt rensades av segermakterna. Även många miljoner polacker strök med för att inte tala om ryssarnas enorma förluster. Och man kan fråga sig med facit i hand om England och Frankrike verkligen gick i krig för att en tredjedel av Polen skulle tillfalla Sovjetunionen och resten bli stalinistiskt eller att Danzig skulle bli det etniskt rensade Gdansk.

ÅKE SANDIN

Resultatvärdera också krigen!

Krig resultatvärderas inte. Och det är tur för yrkesmilitärer och vapenfabrikanter men otur för de många människorna som därför drabbas av nya krig. Efter de senaste elva veckornas etniska rensningar, Natobombningar och inbördesstrider i Kosovo bröstar sig nu ledarna på ömse sidor, utropar sig till segrare och hyllar sina överlevande soldater som hjältar. Däremot ägnas inte heller nu några parader åt krigens alla offer, som bara under 1900-talet uppgått till hundratals miljoner mördade, alla indirekta offer oräknade. Dessa skall helst glömmas, för annars skulle folk inte vilja finansiera eller delta i nästa krig.

o0o0o0o0o0o0o0o0o0o0o0o0o0o0o0o

FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
Under första världskriget förklarade de blivande segermakterna högtidligt att kriget fördes "to make the world safe for democracy", att trygga världen åt demokratin, ett utmärkt mål. Men efter kriget och delvis som ett resultat av kriget uppstod i stället diktaturer, Lenins och Stalins Sovjet, Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland, Francos Spanien och ett antal andra halv- eller heldiktaturer. Resultatet blev faktiskt det diametralt motsatta mot målet.

Det andra målet som miljoner unga killar dödade och dödades för i Flanderns gyttja var lika grandiost: Första världskriget var, sade segermakternas hyllade ledare, "the war to end all wars", kriget som skulle göra slut på alla krig. Men också i det avseendet gick det alldeles på tok, för det ledde i stället fram till det ännu mera mordiska andra världskriget. "Krig löser inga problem och alltså fortsätter de", påpekade den finländske krigsveteranen och författaren Henrik Tikkanen. Hans brittiske kollega, John Arden, uttryckte det lite råare: "Man blir inte av med syffe genom att springa till flera horor".

Att man inte alls nådde de stolta målen skulle kanske kunna ursäktas, om inte priset blivit så tragiskt högt. Cirka tio miljoner människor hade dödats i första världskriget, mestadels unga män som tvingats ut som soldater. Och den av kriget spridda spanska sjukan skulle ta dubbelt så många liv.

ANDRA VÄRLDSKRIGET
Ändå blev andra världskriget ännu mera grymt och förödande. Mellan 30 och 50 miljoner människor dödades, alla indirekta offer oräknade, till exempel tre miljoner bengaler som svalt ihjäl 1943, delvis till följd av sina brittiska kolonialherrars krig eller några miljoner tyskar som dog eller dödades just efter kriget till följd av fångenskap och en ovanligt massiv etnisk rensning.

VIETNAMKRIGET
Också bland radikala människor fanns under många år en utbredd tro på, ja entusiasm för så kallade befrielsekrig. Det mest kända är Vietnamkriget. Om man utan ideologiska skygglappar resultatvärderar denna mångåriga slakt blir facit inte så uppmuntrande: Ett par miljoner vietnameser dödades, tre miljoner skadades eller invalidiserades, skogar och åkrar förgiftades för många år framåt. 58 000 amerikaner dödades också, hundratusentals hemvändande amerikaner gick sedan under i drogmissbruk, kriminalitet eller mentalsjukdom på grund av sviterna efter kriget. Amerikanernas återtåg följdes för Vietnam inte av fred och välstånd utan av krig med Kina och Kampuchea, där Pol Pots svält- och terrorregim skördade någon miljon offer till. Och medan USA förlorade kriget är det inte självklart att vietnameserna segrade, för i dag är det dollarn som också börjat styra Vietnam.

BALKANKRIGET 1999
Det senaste kriget inleddes under tjusigt tal om humanitära insatser. Ett framsteg jämfört med andra världskriget är att det nu äntligen råder enighet om att etniska rensningar är en tragedi, ja en förbrytelse. Uppåt en miljon kosovoalbaner har fördrivits från sina hem, av vilka många är ödelagda. Och i dag flyr serber från Kosovo och ökar på det redan stora antalet flyktingar i Serbien. Nitton Natoländer har dygn efter dygn i elva veckor bombat sönder det mesta av värde i Jugoslavien. Att bygga upp det förstörda igen beräknas till fantastiska 800 miljarder kronor. Ett par tusen civila serber har dödats, många flera sårats. Hur många tusen tvångskommenderade serbiska soldater som dödats vet vi ännu inte. På Natosidan har ingen dödats. Framförallt vet vi ännu inte hur många kosovoalbaner som dödats av serbiska styrkor, antingen som hämnd för bombningarna eller i strider mellan gerilla och serber. Hur som helst, någon seger för humanitära ideal har det inte varit.

Och nu ser marknaden i spänd förväntan fram emot återuppbyggnaden. Människoliv däremot är tydligen så försumbara, att deras värde inte noteras på någon av marknadens många kurslistor.

ÅKE SANDIN

De självgodas hyckleri och girighet

Jag var i slutet av mars en av de första som skrev på det då nedskällda uppropet mot Natos bombningar av Jugoslavien. Jag följde en gammal tumregel: Krig orsakar alltid ett värre ont än det påstås förhindra. Denna sanning formulerades av Bertrand Russell, men jag läste påståendet i en bok av en fransk överlevande från koncentrationslägret Buchenwald, som i sin tur citerade en tjeckisk medfånge, som citerade Russell.

När jag skrev på uppropet trodde jag att kriget som vanligt skulle bli brutalt men ta slut efter ett par veckor. Men i protesten mot Nato fick jag bara alltför rätt, för bombningarna ledde till katastrofer i mänskligt lidande som inte ens jag i all min misstro mot militära ingripanden hade kunnat föreställa mig. I dag, det 67:e bombdygnet, säger Natos ständigt småleende talesman i TV att bombningarna denna dag har slagit ett nytt rekord med över 600 bombraider under senaste dygnet! Det mesta och bästa i ett redan fattigt land har förstörts. Tusentals människor har dödats av dessa bomber som lett till humanitära tragedier, mångfalt värre än dem de skulle förhindra. Och allt elände som drabbat kosovoalbanerna skildras varje dag sedan två månader av våra medier. Liksom i alla krig flyr eller fördrivs också nu människor. Och i Kosovo råder fullt inbördeskrig, och sådana brukar vara extra grymma. Det är därför jag önskar att jag inte skulle haft så rätt när jag för två månader sen misstrodde Natos tjusiga deklarationer om att bombningarna skulle förhindra mänskligt lidande.

Men Slobodan Milosevic är ju en hänsynslös skitstövel, en hårdnackad jävel som inte böjer sig för attackerna från nitton västliga demokratier och deras ack så välmenande bomber. I propagandan beskrivs han allt oftare som ondskefull, en kvasireligiös terminologi som låter extra medeltida så här i slutet av det andra årtusendet. I dag åtalas han följdriktigt som krigsförbrytare, en som förbrutit sig mot mänskligheten. De första stenarna kastas nu av ledarna för de nitton länder som i nio veckor idogt har bombat sönder hans land.

Jag begrep aldrig varför det ledande Natolandet, USA, så krigiskt engagerade sig på Balkan. Jag fattade förstås att det var bra för deras vapenindustri men det tyckte jag trots allt inte räckte som förklaring. Men i går pratade jag med en av Nordbankens experter här i Bollmora. Hon blev lyrisk när hon berättade om de amerikanska aktiernas framtidsutsikter. Den amerikanska marknaden --det är väl den som styr vår värld?-- hade redan gynnats av kriget och när allt sedan skall byggas upp efter förstörelsen av Jugoslavien ligger amerikanska bolag i täten för att kamma hem vinster, förklarade hon.

Tänk ändå om man använt en bråkdel av de miljarder som kriget nu kostar Nato-ländernas skattebetalare till att främja demokrati, mänskliga rättigheter samt social och ekonomisk trygghet i Serbien och Kosovo! Då hade man kunnat förhindra båda bombningarnas grymhet och destruktivitet liksom den enorma flyktingtragedin.

Men denna humanitära lösning hade kanske inte varit lika gynnsam för marknaden.

ÅKE SANDIN

Riksdagshusbranden i Berlin 1933
- en historisk kontrovers
Föredrag i Tyresö Rotary 1999-06-09. På Tyresöradions bandade slinga sommaren 1999.

Strax efter kl 9 på kvällen den 27 februari 1933 är teologistudenten Hans Flöter på väg hem från biblioteket vid Unter den Linden i Berlin. Det är isigt och tio grader kallt. När han passerar riksdagshuset med den stolta devisen "Dem deutschen Volke" [till det tyska folket] hör han plötsligt ljudet av glas som krossas. När han tittar upp mot riksdagshuset ser han en mörk figur avteckna sig på andra våningen. Han börjar springa för att slå larm och stöter snart på en polis. "Någon håller på att bryta sig in i riksdagshuset", skriker han. Sen tycker han att han gjort sin plikt och skyndar huttrande hem.

Snart står delar av riksdagen i ljusan låga. När ett par poliser tränger in i husets Bismarckshall träffar de på en ung, kraftigt byggd man med naken och svettig överkropp. Den ene polisen höjer sin revolver och hojtar "Hände hoch!". Mannen lyder men ropar "Protest, protest". När polisen kroppsvisiterar honom hittar de ett holländskt pass, utställt på Marinus van der Lubbe, född 1909 i Leiden.

Medan riksdagen eldhärjades fördes van der Lubbe till polisförhör. Han uppgav, att han tände på som en "Fanal", alltså signal till de tyska massorna att resa sig mot kapitalismen och den nya regeringen, vars majoritet tillhörde det konservativa tysknationella partiet men vars rikskansler sedan en månad hette Adolf Hitler. Redan från början förnekade van der Lubbe att han haft medbrottslingar.

Till det ironiskt tragiska i denna 23-årings öde hör, att branden i stället gav nazisterna en signal, en förevändning för att krossa vänstern, avveckla demokratin och inleda marschen mot högerdiktatur och världskrig. Samma natt infördes resoluta undantagsbestämmelser, massarresteringar företogs, kommunistpartiet förbjöds liksom socialdemokratiska tidningar.

En annan ironi var att ingen egentligen trodde på Marinus van der Lubbe. Både till vänster och höger vägrade man att acceptera att den herostratiska mordbranden verkligen utförts av en ensam terrorist -- eller galning.

Redan morgonen därpå kom en presskommuniké från Hermann Göring. Den gick ut på att branden måste ha krävt "minst tio personers medverkan" och att gärningsmännen måste ha haft god kännedom om lokaliteterna. Två kommunistiska riksdagsmän utpekades, den ene partiets gruppledare Ernst Torgler. Denne uppsökte snällt polisen i hopp om att kunna rentvå sig, men han arresterades i stället och hans upprättelse skulle dröja.

Jakten på gärningsmän fortsatte med stor intensitet. Hela 20 000 mark --mycket pengar 1933!-- utlovades till den som kunde tipsa polisen om van der Lubbes sammansvurna. Tusentals hörde förstås av sig och det hetaste tipset kom från en kypare, Johannes Helmer, på restaurang Bayernhof. Han hade lagt märke till tre gäster som sänkte rösterna när någon kom i närheten och som föreföll att tala på ryska. När trion den 9 mars åter besökte krogen ringde Helmer polisen, som kunde haffa de tre.

Det visade sig vara bulgarer men misstankarna minskade inte av att två av dem hade falska pass och alla tre var kommunister. Den mest kände av dem var Georgi Dimitrov. Tur för honom var att den tyska polisen aldrig uppdagade att han var chef för Västeuropasektionen av Komintern, den tredje kommunistsiska internationalen. Efter andra världskriget skulle Dimitrov bli Bulgariens kommunistiske ledare.

De fem arresterade, van der Lubbe, Torgler och de tre bulgarerna, behandlades strängt även för den tidens tuffa fångvård. De belades exempelvis med handfängsel, van der Lubbe rentav med kedjor runt midja och fötter. Rättegången planerades att hållas i Leipzig hösten 1933.

Medan tysk press gjorde sitt bästa för att beskriva branden som en planerad inledning till en kommunistisk revolution och nazisterna misstänkt snabbt utnyttjade den till att rasera Weimarrepublikens demokrati, var kommunisterna utanför Tyskland inte overksamma.

I augusti, någon månad före rättegången i Leipzig, utkom således den så kallade brunboken. Dess riktiga namn var "Den bruna boken om Hitlers terror och riksdagshusbranden", den hade ett förord av lord Marley och hade som utgivare "Världskommittén för den tyska fascismens offer". Får man tro den kände författaren Arthur Koestler, som var med på ett hörn att skriva boken var denna organisation lika påhittad som namnet på dess nominelle ledare, Albert Einstein, vilken hade tagit avstånd från att vara galjonsfigur, så fort han tillfrågades.

Brunboken översattes snabbt till många språk och blev enligt Koestler "det antifascistiska korstågets bibel". Men Koestler menar, att det var Komintern som stod för materialet till boken och medger: "Vi hade helt enkelt inte den blekaste aning om de faktiska omständigheterna".

Den här av kommunister skrivna boken utgick delvis från samma förutsättningar som nazisternas propaganda, ja överträffade denna på vissa punkter. Både nazister och kommunister hävdade att van der Lubbes medhjälpare hade använt det underjordiska rörsystemet för att komma ut och in i riksdagen. Men medan Göring påstod att det behövdes minst tio man för att få futt på riksdagen ansåg brunboken att det var Görings livvakt på minst trettio man som varit i farten.

Ja, brunboken smädade den unge Marinus van der Lubbe värre än nazisterna gjorde, för i boken påstås han till och med ha tillhört den notoriskt homosexuelle SA-chefen Ernst Röhms stall av unga pojkar. Och författarna tog en risk när de trodde sig veta hur van der Lubbe skulle uppträda under rättegången. De siade om att han skulle beskylla Dimitrov och de andra kommunisterna för allt som nazisterna ville ha bevisat.

Och en vecka före rättegången i Leipzig samlades i London en skara europeiska och amerikanska jurister till en moträttegång, som stöddes av åtskilliga celebriteter. Svensk deltagare var advokaten och riksdagsmannen Georg Branting. Denna tribunal slog fast att van der Lubbe inte kunde ha varit ensam och att gärningsmännen använt en underjordisk gång som ledde från Görings residens till riksdagen. Den påpekade också att nazisterna hade gynnats av branden, en helt riktigt slutsats.

Den 21 september inleddes så den verkliga rättegången, den som Tysklands nya ledare hoppades skulle bli en stor propagandaframgång. Den pågick under stort mediaståhej ända fram till jul.

För att visa att van der Lubbe inte kunde ha varit ensam om sitt dåd hördes flera brandexperter. De intygade att riksdagen var svårantänd och att till exempel de tunga draperierna var brandsäkra. En av dem spekulerade i att mordbrännarna hade använt självantändlig vätska, som var tidsinställd för att börja brinna efter det att gärningsmännen avlägsnat sig. Men högste chefen för Berlins brandkårer, Walter Gempp, vittnade om att draperierna var gamla och fulla av damm och att den uttorkade gamla panelen gav elden god näring.

Indicierna mot den tyske kommunistledaren Ernst Torgler smulades sönder av honom själv och av hans advokat Adolf Sack, som faktiskt var nazist men en omutlig yrkesman. De kunde bevisa att Torgler befunnit sig på krogen Aschingers vid brandens utbrott. Och fantasifulla anklagelser från åklagaren om att Torgler mutat folk att bränna ned riksdagen eller testat dynamit i en skog utanför Berlin trasades sönder av försvaret. Det ena åklagarvittnet avslöjades som en tidigare straffad tjuv och svindlare, det andra som en före detta kommunist och sexualförbrytare som lovats strafflindring, om han vittnade.

När domarna till sist avkunnades hade Hitler varit vid makten nära ett år, men ännu fungerade det tyska rättsväsendet. Trots att åklagaren yrkade på dödsstraff frikändes Ernst Torgler. Ja, hans advokat, Adolf Sack, dristade sig i sin slutplädering rentav till att fränt kritisera de undantagslagar, som man fått den 86-årige presidenten Paul von Hindenburg att underteckna redan dagen efter branden.

Också mot de tre bulgarerna uppbådades en mängd vittnen. Flera av dem hämtades från fängelser och koncentrationsläger. I hopp om att få strafflindring fabulerade en av dem, en ökänd lögnare, om att två av bulgarerna 1932 hade gjort kemiska experiment och att det luktat bensin i deras våning. Försvaret kunde bevisa att de åtalade inte varit i Berlin vid denna tidpunkt. Ett par före detta kommunister fabulerade så friskt, att den ene faktiskt dömdes till tre års fängelse för mened, medan den andre med knapp nöd undgick samma öde.

Ett närmast komiskt inslag i rättegången var vittnesmålet från en stadig 72-årig dam, fru Hartung, som anklagade bulgaren Popov för att redan 1928 ha haft hennes väninna, fru Ryschkowski, som sin älskarinna. Men fru Ryschkowski tillbakavisade detta med hetta och påstod att gamla fru Hartung själv minsann prasslat med sin bulgariske hyresgäst.

Inte heller åklagarsidans stjärnvittne, kyparen Johannes Helmer, imponerade på rätten. Bara det faktum att Dimitrov på brandkvällen befann sig på tåget till Berlin punkterade Helmers uppgifter om att de tre bulgarerna före branden synts konspirerande på den krog där han jobbade.

Till sist återstod för åklagaren ingenting annat än att yrka på frikännande för de tre bulgariska kommunisterna.

Ja, nog ser van der Lubbe ynklig ut på bilderna från rättegången. I sina säckiga fångkläder och nästan alltid med nedböjt huvud gör han ett frånvarande, lealöst, ja nästan debilt intryck. Ibland skrattade han, till synes omotiverat, och när domaren en gång frågade vad han egentligen skrattade åt svarade han bara: "Åt rättegången".

Men de psykiatriska och mediciniska experter som undersökte honom liksom Berlinpolisen som professionellt förhört honom försäkrade att han ingalunda var obegåvad. Och den kände svenske kriminologen Harry Söderman, "Revolver-Harry", uppgav i domstolen, att han skulle ha kunnat samtala med van der Lubbe i timmar och hela tiden ha fått intelligenta och logiska svar.

Ibland ryckte van der Lubbe upp sig under rättegången. När Dimitrov hävdade att branden inte kunde ha anlagts av bara en enda, avbröt van der Lubbe honom: "Men det var ju så enkelt alltihop! Det var fantastiskt lätt att sätta eld på riksdagshuset".

Man undersökte också noga hans bakgrund, som inte rymde några riktiga solskenshistorier. Pappan var gatuförsäljare, som tidigt övergav mamman och blev alkoholiserad lösdrivare. Mamman dog när Marinus var tolv. Gossen blev då ett tag hängiven kalvinist och visade missionärsglöd, något som skulle prägla honom också när han började engagera sig för mera profana gudar. Vid sexton kom han i murarlära, kallades av sina jobbarkompisar Dempsey --efter tungviktsmästaren i boxning. Men han fick ett par gånger kalk i ögonen och blev trots operationer nästan blind. Han funderade på självmord men engagerade sig i stället hos ungkommunisterna, hos vilka han vid nitton års ålder gjorde sig känd som god talare och aktiv mötesledare i den lagerlokal han hyrde och som kallades Leninhuset.

Men 1931 bröt van der Lubbe med kommunisterna och gick över till en mer anarkistisk grupp. Ett par år senare, fyra dagar efter det att Hitler blivit rikskansler, börjar han --astmatisk och synskadad-- den långa vandringen till Berlin. Där blir han besviken på de tyska arbetarnas bristande beslutsamhet. Eller som han förklarade i polisförhören: "Eftersom arbetarna ingenting kunde göra måste jag göra någonting själv. Jag ansåg att mordbrand var en lämplig metod"

Dagarna före riksdagsbranden tänder van der Lubbe på i tre olika byggnader, som han ansåg symboliserade orättvisorna. Det var i rådhuset, i det kejserliga palatset och i en socialbyrå. Dessa bränder släcktes dock snabbt, innan någon större skada hade uppstått. Men fjärde försöket, kvällen den 27 februari 1933, lyckas alltså desto bättre-- eller desto värre om man betänker de politiska följderna.

Marinus van der Lubbe avrättades den 10 januari 1934. Statsbödeln, klädd i jackett, hög hatt och vita handskar, halshögg honom då med yxa i närvaro av tjugo vittnen, som intygade att 24-åringen mötte döden med fattning.

Nu räckte det inte med att denne unge riddare av den sorgliga skepnaden avrättades för ett dåd som fick motsatt effekt mot den han önskade. I decennier skulle han också gälla som delaktig i en lömsk nazistisk konspiration, ja i vissa kretsar som simpel stjärtgosse åt nazikoryféer. För att rentvå honom från detta borde det --åtminstone för de eftertänksamma-- ha räckt med att han under den långa rättegången faktiskt aldrig försökte ställa sig in hos de tyska makthavarna genom att på minsta vis anklaga sina kommunistiska medåtalade.

Länge skulle också historiker av facket hävda att riksdagsbranden var nazisternas verk. I den grundbok i historia jag själv studerade på 1950-talet, Princetonprofessorn R R Palmers "A History of the Modern World" [Nya tidens världshistoria], bibel för många årgångar skandinaviska studenter, stod det så här:

"En vecka före valdagen råkade riksdagshuset i brand. Nazisterna, som själva anlagt elden, beskyllde kommunisterna för att ha anlagt den."

Men i samma universitetsbok, fastän i en reviderad upplaga, som min son läste en studentgeneration senare var dessa meningar utbytta mot:

"Nazisterna beskyllde utan några verkliga bevis kommunisterna för att ha anlagt branden"

Något hade alltså hänt. Men det var inte fackhistorikerna som punkterade den kommunistiska versionen av händelsen utan en ämbetsman (Ministerialrat) och socialdemokrat i Hannover, Fritz Tobias. I en artikelserie 1959-60 i den radikala tyska veckotidskriften Der Spiegel avvisade han både den nazistiska och den kommunistiska propagandans försök att konstruera sammansvärjningar bakom branden. I en tjock bok, "Der Reichstagsbrand, Legende und Wirklichkeit" gav han 1962 Marinus van der Lubbe en viss upprättelse genom att efter grundligt studium av alla källor utpeka den unge holländaren som ensam gärningsman.

Inte oväntat fick Tobias även av den akademiska världen veta, att hans forskningsresultat var "folkpedagogiskt farliga", ett uttryck som låter som en klyscha från en diktaturstats propaganda, men som faktiskt användes av bland andra professor Golo Mann. Och den schweiziske professorn Walther Hofer gick ännu längre när han brännmärkte Tobias som "besatt av tanken på att frikänna de bruna makthavarna". Men i dag lutar de flesta historiker åt att van der Lubbe ensam anlade branden.

Till sist några historiska ironier. Vid rättegången i Leipzig vittnade Hermann Göring. Han orerade länge för hans framträdande var tänkt att bli ett stort propagandanummer mot bolsjevismen. Men det blev tvärtom, för den slagfärdige Georgi Dimitrov stal föreställningen, fick Göring helt ur balans och gjorde honom till åtlöje. Tolv år senare stod Göring, avgiftad och nedbantad, själv inför rätta i Nürnberg och mästrade sina allierade åklagare nästan på samma överlägset ironiska sätt som Dimitrov hade gjort mot honom själv 1933. Men Göring dömdes till döden, medan Dimitrov som bulgarisk efterkrigsledare själv skulle stadfästa åtskilliga dödsdomar.

Det finns en annan likhet mellan de båda rättegångarna. I sin slutplädering i Leipzig 1933 hade Torglers advokat, Adolf Sack, civilkuraget att brännmärka den omständigheten att de åtalade dömdes enligt lagar instiftade efter brottets begående, ex post facto, alltså tvärtemot alla civiliserade rättsregler. I två tusen år hade någorlunda anständiga domstolar följt den romerska rättens princip om "nulla poena sine lege", alltså inga straff utan lagar. [Där tog jag genom citaten en kalkylerad risk eftersom jag vet hur pedantisk min käre vän, Ebbe Björkman, är när det gäller latinska böjningar. Jag tar en ännu värre risk, när jag nu påpekar att samma rättsprincip åsidosattes vid Nürnbergrättegången, som fortfarande är tabu att diskutera.]

En annan historisk ironi är att samma år, som van der Lubbe avrättades, alltså 1934, sköts Leningrads kommunistiske partisekreterare, den populäre Sergej Kirov. Officiellt beskrevs det som en sammansvärjning, som ytterst syftade till att störta Stalin. Inte bara attentatsmannen, partimedlemmen Leonid Nikolajev, avrättades utan också hans fru och svärmor plus flera andra. Mordet på Kirov piskade upp den paranoia, som delvis låg till grund för de omfattande utrensningarna de kommande åren av hundratusentals sovjetmedbrogare, inte minst partimedlemmar och höga funktionärer.

Just detta, att Stalin utnyttjade mordet för sina syften, har sedan givit upphov till uppfattningen att han själv låg bakom dådet. Kirov sägs dessutom genom sin popularitet ha varit en rival om makten och måste därför undanröjas.

Men 1994 kom så boken "Direktoratet. Stalins spionchef berättar", skriven av den högt uppsatte KGB-veteranen Pavel Sudoplatov. Han påstår att mördaren Nikolajev hade ett starkt personligt motiv. Bland Kirovs många älskarinnor fanns nämligen också Nikolajevs judiska hustru, som dessutom krävde skilsmässa. Sudoplatov med sin insideskännedom är övertygad om att mordet var av rent privat natur.

De flesta av oss har ambitionen att försöka sätta in enstaka brott i större sammanhang --det blir ju mycket mera intressant och spännande på det viset. Så det blir kanske lite magert att behöva sammanfatta att det sannolikt var så här:

1933 tänder en ung och revolutionärt passionerad holländare på riksdagshuset i Berlin. Hitler och Göring uttnyttjar händelsen till att ännu snabbare rasera den tyska demokratin. Året efter mördar en svartsjuk ryss partibossen i Leningrad. Stalin utnyttjar mordet till att iscensätta hundratusentals andra mord

Skall man dra någon lärdom av detta, bör man kanske följa John Pritchards råd i hans bok om riksdagshusbranden:

"Allt material som rör viktiga historiska frågor måste underkastas strängast möjliga granskning -- i synnerhet när de resultat som andra forskare lägger fram stämmer alltför väl med förutfattade meningar av ideologisk natur, det må vara 1933 eller i framtiden".

ÅKE SANDIN

"FREDSBOMBER ÖVER BALKAN"

Med berömvärd snabbhet lyckades förlaget MANIFEST att redan i början av maj 1999 trycka boken "Fredsbomber över Balkan". Den innehåller uppåt trettio artiklar och inlägg om Kosovo-konflikten. Författarna är båda utländska såsom John Pilger, Noam Chomsky och Veran Matic och svenska, såsom Ingvar Carlsson, Kjell Magnusson, Knut Carlqvist, Erik Wijk, Jan Myrdal och Karin Wegestål.

DIANA JOHNSTONE (Amerikansk författare): "Kosovo presenteras som problemet och Nato som lösningen. I själva verket är Nato problemet och Kosovo lösningen. Efter Sovjetunionens kollaps behövde Nato en ny förevändning för att pumpa in resurser i det militärindustriella komplexet

Tack vare Kosovo kommer USA att kontrollera framtida oljepipelines mellan Svarta havet och Adriatiska havet samt utöka det europeiska inflytandet för den gynnade bundsförvanten Turkiet"

PER GAHRTON (EU-parlamentariker): "Nato är en krigsmaskin. De resurser som satsas på vapen och soldater är enorma, fredsverksamhet och humanitära organisationer lever på spottstyvrar.

Att besvara våld med våld är det allra enklaste, det klarar vilken finnig tonårskille eller bleksiktig ledarskribent som helst. Att däremot besvara våld med ickevåld är så svårt att inte ens alla dessa förmenta riddare av den västerländska civilisationen lärt sig det, trots att de haft två tusen år på sig."

MARGARETA NORLIN (journalist och författare): "Liksom vid anfallen på Irak nås Europas innevånare hemma i vardagsrummet av USA:s överlägsna krigsmaskineri och massmediala fulländning, som dominerar, tjusar och skrämmer. Man får följa med bombplanen i cockpit på deras färd mot målet men inte se när människor träffas av bomberna. Ja, så fungerar krigspropaganda".

SÖREN SOMMELIUS, JAN ÖBERG (journalist resp. fredsforskare):"Flyktingkatastrofen har fått EU att anslå över två miljarder till hjälpåtgärder. Natos militära insatser har hittills kostat betydligt mer än så, räknat i dollar. Om västvärlden i stället för att bomba anslagit fem miljarder kronor till åtgärder för att stärka demokrati, garantera mänskliga rättigheter och initiera ekonomisk utveckling för alla folkgrupper i det fattiga Kosovo, då kunde man ha åstadkommit under"

"Civilbefolkningens katastrofala situation i dag är en följd av Natos bombningar som är ett flagrant exempel på extremt dålig konflikthantering, detta sagt utan att förringa Belgradregimens ansvar. Albanerna flyr av tre skäl: 1) Serber driver ut albanerna eftersom de uppfattar Natos bombningar som ett resultat av albansk politik, 2) därför att det är fullt krig och 3) därför att Nato bombar"

ÖRJAN APPELQVIST (Ekonomhistoriker i artikeln "Den europeiska vänsterns tragedi"):"I Sverige har under samma tid [i början av april 1999] en hätsk kampanj rasat -- inte mot dem som utlöst denna mänskliga katastrof utan mot dem som varnat för följderna av en bombpolitik. Den har visat prov på en blodtörst och krigsaktivism av sällan skådat slag. Hur kan man läsa Kullenbergs utrop 'Bomba sönder Serbien" (30/3) utan att drabbas av vämjelse?"

GEORG HENRIK von WRIGHT, OLOF LAGERCRANTZ med flera (i ett upprop): "Det föregivna målet att genom bombanfall rädda människoliv är uttryck för en chockerande cynism"

Ring Åke Sandin och beställ. Tel 08-7124463 eller e-post: ake.sandin@ebox.tninet.se

All vinst som förlaget MANIFEST gör på denna bok går oavkortat till Röda korsets hjälp till offer på alla sidor i Kosovo-konflikten.

Mera om böcker: Klicka nederst.

"FRIENDLY FIRE"

Monica Schelin och Åke Sandin i Radio Tuff 18/4 1999

Åke: Det är inte alls ovanligt. Sker väl i alla krig och från alla sidor. När amerikanerna under Gulfkriget jagade irakiska soldater som kaniner där i öknen och dödade hundratusentals irakier, så förorsakade dessa anfall också huvuddelen av de förluster som amerikaner och britter själva hade. Nu var dessa dödstal relativt små, kan förmodligen räknas i tvåsiffriga tal.

De värsta tragedierna av den här sorten inträffade i slutet av andra världskriget under de allierade bombningarna av Tyskland. Då hade de allierade närmast totalt luftherravälde och använde det till bomba och skjuta på allt som rörde sig. Exemplen på massdöd på grund av friendly fire är många. Så bombades till exempel årets kulturhuvudstad, Weimar, varvid en fabrik demolerades. Det var bara det, att arbetarna där var fångar från det närbelägna Buchenwald, så några hundra av dem strök också med, däribland enligt uppgift också den kände socialdemokraten Rudolf Breitscheid.

När de allierade på sommaren 1944 invaderade Frankrike var luftbombardemangen så massiva att flera tiotusental fransmän och belgare också dödades, nästan lika många som under hela kriget dödades av tyska bombningar i England.

Ännu märkligare var att den skandinaviska Röda-korsexpeditionens fordon angreps tre gånger 1945 av lågflygande allierade plan, fast dessa mycket väl kunde se de svenska flaggorna och de röda korsen på bilarna. Ett tjugotal kvinnor som just befriats från koncentrationslägret Ravensbrück dödades liksom en ung svensk chaufför, Erik Ringman.

Och den allra kusligaste tragedin inträffade när kriget nästan var över. På eftermiddan den 3 maj 1945 sänkte brittiskt flyg två tyska passagerarfartyg på Neustadts redd inte långt från Lübeck. Ombord var evakuerade fångar från koncentrationslägret Neuengamme, av vilka 7000 brändes ihjäl eller dränktes, alltså offer för friendly fire. Det var av flera skäl väldigt onödigt: Tidigt samma morgon hade den svenske läkaren Hans Arnoldsson informerat britterna om att det var fångar ombord, ett par timmar efter katastroferna erövrade britterna Neustadt, som gav sig praktiskt taget motståndslöst, för det här hände flera dar efter Hitlers död och bara fem dar före det definitiva krigsslutet

Monica: Menar du med det att det här är jämförbart med de 60-70 kosovoflyktingar som Nato-flyg av misstag nu råkade döda?

Åke: Nej knappast alls --mer än att det i båda fallen alltså gäller offer för friendly fire. Skillnaderna är mycket stora. I andra världskriget var det fråga om rena terrorbombningar, direkt inriktade mot civila befolkningscentra i hopp om att knäcka den tyska moralen och motståndsviljan. Alltså brändes icke-militära städer som Dresden, Pforzheim med flera bort med hundratusentals civila dödsoffer.

I motsats till då försöker man alldeles uppenbart under de nuvarande Nato-bombningarna att undvika att döda civila, låt vara att det ibland sker av misstag när man nu också slår mot civil infrastruktur.

En annan viktig skillnad är att när britterna hade dödat 7000 fångar vid Neustadt 1945 så skyllde man på att detta var ytterligare en illgärning av tyskarna. Piloterna hade ingen aning vad de hade gjort, förrän efter många år. Först på 1980-talet, när de som pensionärer satt och putsade alla sina medaljer, uppsöktes de av journalister, som berättade om tragedin. Den här unge Nato-piloten som gav eld mot en flyktingkolonn i Kosovo fick väl redan efter ett par timmar reda på vad han hade ställt till med. Kanske blev han då snabbt föremål för någon krisgrupp.

Monica: Vilka slutsatser drar du av sånt här?

Åke: Att de flesta offer för moderna krig är oskyldiga civila, att krig nästan alltid förorsakar mycket mer våld och lidande än det sägs förhindra. Detta blir ju allt tydligare också i Kosovo. Och att vi i väst inte har bearbetat erfarenheterna från Japan och Tyskland under andra världskriget och därför inte förstår grymheten i moderna luftangrepp. Hade till exempel den amerikanska opinionen haft den insikten skulle bombmattorna över Vietnam och Kambodja nog inte varit fullt så massiva som de en gång var.

Monica: Tack Åke Sandin

Då var det 1919
(Framfört på Tyresöradions bandade slinga januari 1999)
Jag känner några alldeles utmärkta människor som fyller 80 år 1999. Hur var det egentligen under deras födelseår 1919? Ska man svara på det under en halvtimme, är man tvungen att välja ut några få händelser och förhållanden. Det är alltid så när man sysslar med historia att man i den oändliga uppsjö av fakta som finns måste göra ett urval, samtidigt som man måste försöka att skildra de utvalda bitarna så sakligt som möjligt.

Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ned en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och talar stort om mina hjältedater.

Och slutstrofen:
Här ligger jag den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar man den okände soldaten

Men ännu hade inte krigen börjat att direkt döda en massa civila, som i andra världskriget där hälften av de ungefär 50 miljonerna som dödades var barn, kvinnor och obeväpnade män, eller som i Korea- och Vietnamkrigen där andelen civila offer var ännu högre.

Ändå hade kanske första världskriget skulden till att 20-30 miljoner civila faktiskt också strök med. Det var i spanska sjukan som härjade som värst just kring år 1919. Var någonstans sjukdomen hade uppstått är omtvistat. En del tror att den började i USA och sen med de amerikanska soldaterna spreds till Europa. Andra tror att den kom från Kina, varifrån Frankrike importerat 200 000 kulis till grovarbete bakom fronten. Eller uppstod den kanske i skyttegravarnas gyttja och smuts? I dag säger läkare att sjukdomen spreds med fåglar genom deras avföring.

Hur som helst, den kom trots sitt namn definitivt inte från Spanien. Namnet berodde på att den spanske kungen Alfonso var den första kändisen som insjuknade i den här influensan. Kung Alfonso tillfrisknade dock ganska snart, medan 20-30 miljoner mindre välnärda och mindre omvårdade dog, inte minst borta i Asien.

Medan kriget trots allt hade respekterat gränserna till icke krigförande nationer var spanskan pandemisk, det vill säga spreds världsvitt omkring, så också till Skandinavien. Jag har hört många äldre svenskar berätta om att den eller den släktingen dog i spanska sjukan. I det hus på Hälsingegatan i Stockholm där Roland Schütts föräldrar bodde härjade spanskan hos varenda familj. Anna Höglin i Trollbäcken berättar att bara på hennes lilla, relativt isolerade hemö, Trysunda vid Ångermanlands höga kust, bebodd av något dussintal familjer begravdes samtidigt sju personer, alla offer för spanskan. Andra berättar att en del av dem som överlevde fick men i form av hjärnskador med sömnsjukeliknande tillstånd eller någon form av Parkinson.

Kriget bidrog till sjukdomens förödande spridning och effekter, dels genom att soldater transporterades till Europa från olika hörn av världen, dels genom den nöd och matbrist som alltid följer i krigens spår. Det besegrade Tyskland kom att drabbas extra hårt. Efter vapenstilleståndet 1918 fortsatte västmakterna i åtta månader sin livsmedelsblockad mot Tyskland och Österrike, vilket ytterligare förvärrade nöden och orsakade någon miljon döda till.

I Versailles och andra Parisförorter satt nämligen under första halvåret 1919 statsmän från 27 segrarländer och skulle skriva ihop olika fredsavtal, som förlorarna inte fick diskutera utan bara skulle tvingas att skriva under, så man tyckte det var lika bra att tills vidare hålla tyskarna under stövelklacken. Men enigheten bland diplomaterna var dålig. Det blev snarare ett flera månader långt gräl eller en huggsexa, därför att varje land ville ta för sig så mycket som möjligt av det som de besegrade skulle avtvingas.

Med all respekt för gamle Clemenceau, Frankrikes tiger som han kallades, och Storbritanniens Lloyd George var det i början av fredsförhandlingarna USA:s president Woodrow Wilson som överskuggade alla andra. När han anlände till Europa hyllades han som en världsfrälsare, som förväntades skapa en rättvis fred i ett Europa som nu skulle präglas av demokratiska ideal med respekt för olika folks medbestämmanderätt, fjärran från militarism, revanschism, hemlig diplomati och stormaktsränker som traditionellt hade ställt till med så mycket elände i vår världsdel. Överallt möttes Wilson i början av jublande folkmassor, och skolflickor strödde blommor på de gator han drog fram under sin triumfartade färd. Ändå skulle strålglansen kring honom falna allt snabbare under år 1919. Det påminner en smula om de gamla grekiska tragedierna: När hjälten står på höjden av makt och popularitet vredgas gudarna och störtar honom ned i djupaste elände.

Det var ingalunda något fel på Wilsons idéer eller avsikter. Innan han 1912 valdes till president hade han varit akademiker, till och med rektor för det prestigetyngda Princeton-universitetet. Av Europas hårdhudade realpolitiker skulle han därför komma att kallas "profeten från Princeton". 1916 omvaldes han på parollen att hålla USA utanför det europeiska masslaktandet. Året efter gick USA ändå med. Den officiella orsaken var det oinskränkta tyska ubåtskriget men i bakgrunden fanns också de väldiga lån amerikanska banker givit de västallierade. USA riskerade att förlora mycket pengar, om Tyskland skulle segra.

I ett tal den 8 januari 1918 skisserade Wilson sina berömda 14 punkter som han ville skulle ligga till grund för den kommande freden. Det var dessa 14 punkter som världen beundrade och som fått tyskarna att i hopp om en rättvis fred gå med på vapenstillestånd, utrymma Frankrike och Belgien och militärt också Rhenlandet, utlämna hela sin flotta till britterna och också avstå från en del andra krigsviktiga ting som åtskilliga vapen, lokomotiv och bilar, samtidigt som de försökte bemästra spanska sjukans härjningar och den fortsatta allierade hungerblockaden.

Men i Paris under vintern-våren 1919 skulle president Wilson tvingas överge eller urvattna den ena efter den andra av sina 14 punkter. Det finns en karikatyrteckning från den här tiden som visar honom som en skolpojke i kortbyxor, en anspelning på hans akademikerbakgrund. Vid hans sida ligger en tiger försedd med Clemenceaus ansikte och mustasch och med ett papper i käften. "Tigern äter upp mina 14 punkter", klagar den gråtande skolpojken.

Nu var det inte bara den 78-årige hårdingen Georges Clemenceau, Frankrikes konseljpresident, som envetet och skickligt fick Wilson att överge sina ideal eller åtminstone kompromissa bort stora bitar. Man glömmer lätt att till exempel Asiens nya stormakt, Japan, tillhörde segrarna i första världskriget och alltså hade säte vid konferensborden i Paris. Japanerna tillerkändes en del tyska besittningar i Stilla havet men de ville också ta över de tyska intressena i Kina, något som stred mot Wilsons ideal om folks självbestämmande och framförallt mot den Kinavänliga opinionen hemma i USA. Det visste man i Japan så därför gjorde dess diplomater en fint. Först krävde de att det skulle skrivas in en klausul om rasernas likställighet, i dag en självklarhet men inte så 1919. De visste mycket väl att förslaget var utsiktslöst. England och Frankrike härskade över väldiga kolonialområden i tredje världen och USA släppte hellre in vita analfabeter som invandrare än japanska läkare och hade raslagar, som diskriminerade den svarta befolkningen. Därför fick japanerna mycket riktigt nej på sitt antirasistiska förslag. Men när de sedan krävde att få efterträda tyskarna i Kina kunde man för skams skull inte neka dem en gång till utan gav efter. Det ledde till att den kinesiska delegationen i protest lämnade Paris och åkte hem till Kina, där studenterna demonstrerade i massor mot de kinesiska ledarnas mesighet gentemot rovlystna västerlänningar och japaner. På 1800-talet hade européernas framfart --med övergrepp som att britterna tvingade på Kina opium från sina kolonier-- lett till att kineserna kallade oss vitingar för "de främmande djävlarna" eller "långnäsorna", det sistnämnda en kritisk recension av vårt utseende.

Engelsmännen var måttligt förtjusta över Wilsons förslag om havens frihet, nu när de var kungar på haven och "ruled the waves of the sea" ännu mera dominant än förut, eftersom den tyska flottan överlämnats till dem, låt vara för att sedan sänkas av de förödmjukade tyska sjömännen.

Och gamle Clemenceau, som gjorde allt för att förlöjliga den vältalige och idealistiska amerikanske presidenten, gav inte ett skvatt för Wilsons förslag om öppen diplomati, som skulle demokratisera också utrikespolitiken, ställa den under folklig kontroll. De franska ledarna ville som förr sluta hemliga avtal med vilka de behagade, högt över sina medborgares och skattebetalares huvuden.

Jämte USA, England och Frankrike räknades Italien, låt vara på nåder, till de fyra stora vid fredskonferensen. Italiens beteende hade under första världskriget inte varit direkt ärofullt och deras krigsinsatser hade inte varit särskilt lysande, trots att 600 000 italienare hade stupat. Det som fläckade deras anseende var att de före kriget varit i allians med Tyskland och Österrike-Ungern. Men 1915 hade de inlett en köpslagan med de båda stridande sidorna för att gå med i kriget. De västallierade lovade ut belöningar mest runthänt, så att Italien svek sina paktbröder och fick ett sådant där hemligt avtal som den demokratiske Wilson tyckte så illa om. Det sägs att Wilson så småningom skar tänder, när han konfronterades med de italienska delegaterna Orlando och Sonnino.

Till minne av Hitlers födelsedag den 20 april 1945 startade ryssarna en människojakt. Oändligt långa rader av sovjetiska soldater sökte efter män, kvinnor och ungdomar, som sedan deporterades. Fast man måste väl tillägga: efter de ännu närvarande ungdomarna, för de flesta unga hade redan förts bort. Men några lyckades överleva gömda och de som ännu var kvar tvingades nu av ryssarna att driva ihop boskapen och föda den, tills den transporterades iväg till Ryssland.

"Tyskland och Österrike hade förlorat. Tyskar kunde man ge bort"

Ja, tyskar gavs bort med ett cyniskt åsidosättande av Wilsons demokratiska princip om folks självbestämmanderätt. Tyskland fick avträda en åttondel av sitt landområde och många miljoner tyskar hamnade nu i nybildade stater som Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Bara i ett enda område förverkligades Wilsons ideal, vilket var hedrande för oss i Norden. Det gällde nämligen Danmark, som 1864 hade berövats Schlesvig-Holstein av Bismarcks Preussen. Det var för resten den gången den storslagne svenske kungen, Karl XV, hade lovat Danmark hjälp, ett löfte som vi sedan svek, när det väl brände till. I Schlesvig anordnades en folkomröstning. Det norra, dansktalande Schlesvig röstade inte oväntat för att tillhöra Danmark, det tysktalande södra Schlesvig för att tillhöra Tyskland. Och så blev det också, helt enligt människornas önskan.

Annars anordnades det en folkomröstning också i Schlesien. Men städer, vilkas invånare till 70-80 procent röstade för att tillhöra Tyskland tilldelades ändå Polen.

Ännu värre blev det för Sudetområdets 3 ½ miljo