ACK BIGGLES, VARFÖR FANNS DU EJ PÅ RIKTIGT?

"Man måste nog med egna ögon ha sett hur jaktflygarna träffsäkert prickade flyktingar i hästskrindor för att fatta det fullkomligt hänsynslösa i detta slags krigföring”.

Det var en solig dag och från luften syntes mycket väl de jättestora röda kors och svenska flaggor bilarna var markerade med. Ändå angreps de av brittiskt flyg. Många av de före detta koncentrationslägerfångarna dödades liksom den svenske chauffören Erik Ringman. (Vem känner till honom som gav sitt liv för att rädda fångar?) Bredvid honom satt den unge löjtnanten Gösta Hallquist, som 1995 publicerade sin dagbok om händelserna. Själv blev Hallquist svårt skallskadad, men räddades till livet av en hängiven tysk läkare, doktor Zehrer i Schwerin, en stad som på grund av de ständiga flygattackerna då snarare var ett jättelikt sjukhus.

Den tragiska höjdpunkten på denna brittiska bombterror kom tre dagar efter Hitlers död. Då dödades i en attack av det bragdomsusade Royal Air Force 7000 koncentrationslägerfångar ombord på fartyg i Neustadtbukten, en av de största katastroferna i Östersjöns historia. Bara några timmar senare erövrades staden Neustadt av brittiska marktrupper. Väl omskolade tyska historiker påpekar att britterna uppförde sig väl. Av de tyskor de våldtog i Neustadt mördade de bara en enda, en femtonårig flicka.

DE BRITTISKA FÅNGLÄGREN FÖR TYSKAR
Ja, det verkar som om britterna var mindre läskiga som ockupanter och fångvaktare än andra segrare. Men allting är relativt. 2001 publicerades historikern och före detta BBC-medarbetaren Patricia Meehans bok ”A Strange Enemy People. Germans Under the British 1945-50.” Där berättas om tortyr, misshandel, brutala förhörsmetoder och våldtäkter i de många brittiska lägren för tyska fångar, som internerades utan rättegång bara för att de ansågs ”farliga för ockupationen och dess mål”
De tyska fångarna blev utmärglade av hungerransoner och de mjukades ytterligare upp genom strålkastare och hög värme i cellerna. En modig brittisk biskop vågade påpeka:

"De blir grymt slagna, sparkade och så misshandlade att märkena syns flera veckor efteråt.”

Men min barndoms idol Biggles var i alla fall en ädel engelsman. Så synd att han var helt fiktiv!

---------------------------------------------------------------
Åke Sandin

Radio Tuff (nr 1010) 2005-01-09

BÄTTRE TÄNDA ETT LJUS ÄN....

”Bättre att tända ett ljus, om än aldrig så litet, än att förbanna mörkret”

Det är visa ord i denna deppiga tid. Faktum är att vi reagerar mycket bättre och mera solidariskt på några få ord av uppmuntran än av alla dessa pekpinnar. Trots att jag inte är överkänslig och verkligen inte purung, är jag beroende av positiv förstärkning från medmänniskor för att fortsätta med att jobba i Tuff. Det räcker med ett par glada utrop och instämmanden på e-posten för att sätta i gång mig.

FADER JOE, EN KLOK JESUIT
Här i Radio Tuff är vi för all del ofta kritiska. Men ett stående inslag som vi börjar varje sändning med är ”veckans rosor”, som vi utdelar rundhänt. I dagens sändning fick bland andra Al Burke en ros. Han sköter Nordic News Network (NNN) och det senaste han skickade handlade om Joseph Mulligan, en radikal jesuitpräst som av fredspolitiska skäl suttit i amerikanskt fängelse. Fader Joe ger bland annat råd om hur vi skall fortsätta kampen för fred och solidaritet. Han varnar för att man lätt blir för deprimerad och handlingsförlamad om man bara fokuserar på orättvisor och elände. Hans sjätte och sista råd lyder:

”Fundera på framgångar och misslyckanden, fira de förra och lär av de senare”

Det är klokt sagt. I stället för att bara dystert fundera över den stigande medelåldern på de över 400 Tuff-medlemmarna ska jag tänka på gymnasisterna Johanna, Matilda och Nanny, som under ett par år jobbat in över 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Eller på de skolor som ännu genom dagsverken och annat stöder dessa projekt. I stället för att bara bekymra mig för att den frivilligt arbetande föreningen Tuff nu har usel ekonomi, ska jag tänka på de solidariska människor som de senaste två månaderna skänkt över 16 000 kr för att rädda Tuff-lokalen och Radio Tuff. Och i stället för att tänka på den köpgalna konsumismen före jul ska jag berömma den omfattande givmildhet som många svenskar nu visat till förmån för havsvågornas offer i Asien.

INVESTERINGAR OCH KATASTROFHJÄLP
Här har jag en bekännelse att göra. Jag gav inte ett öre till de stora hjälporganisationerna, dit så många andra skickade sammanlagt hundratals miljoner kr. I stället skickade jag återigen 500 kr till Tuffs postgiro, 16 01 37 – 6.

Var det för att vara motvalls eller för att visa vilken fanatisk lokalpatriot jag är? Nej, faktiskt inte. Det var av rationella skäl –inbillar jag mig i varje fall. Det ska jag försöka förklara:

Under de 35 år Tuff har varit engagerad i samarbete med indiska partners har många svenska skolor gjort enastående insatser för att finansiera bra och ekonomiskt snåla projekt. Då och då har medierna utförligt skildrat akuta svältkatastrofer, epidemier, jordbävningar och andra gräsligheter som drabbat människor i tredje världen. Alla mentalt friska blir då starkt påverkade och känner medlidande. Inte minst ungdomar påverkas och de har då undrat om vi inte borde samla in pengar till den akuta nöden i stället för att förbättra förutsättningarna för tiotusentals fattiga indiska barn.

Det jag brukade svara på detta hade faktiskt att göra med skillnaden på vad ekonomerna kallar konsumtion och investeringar. Först påpekade jag att katastrofhjälp var jättebra, i varje fall många gånger bättre än ingen hjälp alls. Å andra sidan: De skolor och böcker vi finansierade i Indien kunde användas av många årgångar indiska elever till viktig undervisning och kunskap. Genom de hundratals brunnarna kunde hundratusentals fattiga bybor i åratal få vatten, faktiskt en bristvara på många ställen i tredje världen. Genom dammar fick tribal-befolkningen uppe i bergiga Dharampur möjligheter till konstbevattning, vilket ökade deras annars blygsamma skördar. Genom vallarna på sluttningarna förhindrades jorden under monsunen att spolas bort och bli obrukbar för odling. Genom metangasverk slapp man i skolor öka skogsskövlingen, eftersom ved inte behövdes. Den stora medicinfabriken Locost i Baroda gav inte bara jobb utan främst billiga mediciner mot sjukdomar som onödigt ofta ökade dödligheten bland de fattiga. Listan kan göras längre. Kort sagt: De Tuff-pengar som satsades på investeringar var på sikt av större betydelse än tillfällig katastrofhjälp.

Tuff har i motsats till de stora organisationerna inga avbränningar i form av löner. Och pengarna hamnar inte i en anonym jättepott utan resultatet av varje bidrag är överskådligt och redovisas noga, inte bara här i Radio Tuff.

PER ANDERS FOGELSTRÖM: ”I STÄLLET FÖR....”
Sedan Annandagen har jag tänkt på Per Anders Fogelström (1917-1998) oftare än vanligt. Han var Svenska Freds’ ordförande 1963-77, Hans många böcker fick massor av läsare. Den som påverkade –och inspirerade-- mig mest var kanske den tunnaste. Den hette ”I stället för atombomb”, som han tillsammans med Roland Morell skrev 1958 som ett konstruktivt inlägg mot de då aktuella planerna på blågula kärnvapen. Där skissade han på ett ”goodwill-försvar”, som ingen stormakt på grund av de politiska kostnaderna skulle våga angripa. Sverige skulle avrusta militärt och bli ”Ambulansen Sverige”, som ryckte ut i världen för att avhjälpa nöd och katastrofer. Synd att vi inte hade ett sådant försvar för ett par veckor sedan utan bara ett militärt, som kostar 40 miljarder kr per år.

Under de senaste två veckorna har snälla svenska skattebetalare i gåvor betalat in ca 500 miljoner kr. Under samma tid har det svenska militära försvaret kostat oss det tredubbla.

Fogelström var en vänlig människa och brukade --bildligt sett-- tända ljus i stället för att förbanna mörkret. Han skrev:

”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld”

------------------------------------
Åke Sandin

KATASTROFEN NU -- OCH DEN PERMANENTA

Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.

Så skrev Voltaire. Det var jordbävningen i Lissabon 1755 han syftade på. I sitt satiriska mästerverk Candide låter han huvudpersonen besöka också Lissabon. Där finns jesuiter och inkvisitorer, som låter avrätta människor som yppar tvivel på Bibelns arvsynd. Naturkata-strofer sades vara straffet för förfädernas ogärningar. (Säg det till någon som föds handikappad eller i unga år får cancer!) Voltaire hade civilkuraget att ställa upp för dem som anklagades för kätteri av den tidens trendjesusar.

RELIGIÖSA OCH POLITISKA ”ASGAMAR”
På tredje dagen av den nuvarande tragedin i Asien hördes på Sveriges Radio en man, som med ett lösryckt citat försökte bevisa, att katastrofen finns förutspådd i Bibeln. Ty innan Jesus snart återkommer till jorden skall den hemsökas av hemska olyckor, trodde han sig veta. Han dolde inte sin förväntan.

Dessa eskatologiska larm om världens nära förestående undergång har kommit under tusentals år, men i varje sekel har domedagsvarningarna kommit på skam. De religiösa alarmisterna utnyttjar mångas historielöshet genom att mana oss att göra bot och bättring –bra i och för sig! — och intalar människor att det är just under deras levnad som jorden hemsöks, vilket är nonsens. Tyvärr var det inte bättre förr. Det har alltid förekommit naturkatastrofer, alltifrån det i havet sjunkna Atlantis och förintandet av Pompeji och Herculaneum till dagens enorma massdöd i Asien.

I sundet mellan Sumatra och Java, i närheten av dagens katastrofområde, skedde 1883 ett vulkanutbrott på ön Krakatau. Halva ön sjönk i havet och väldiga vågor rullade fram över alla hav. 36 000 människor omkom. Hade det hänt i dag med en långt större befolkningstäthet skulle siffran ha flerdubblats. San Francisco praktiskt taget utplånades av en jordbävning år 1906. Exemplen kan mångfaldigas: Skopje, Agadir etc.

Det blir tyvärr lite av asgamar över de bokstavstroende som försöker värva proselyter genom att historielöst skrämma. Det finns också de som av politiska skäl börjar likna asgamar.

Missförstå mig inte! Jag har det största medlidande med dem, som förlorat sina anhöriga eller fått svåra fysiska och mentala skador av den mördande havsvågen. Jag förstår om de förbannar gud och hela världen, inklusive politiska makthavare.

Men dessutom finns det människor, som till varje pris behöver syndabockar att spotta på. De tillhör kanske dem som i unga år har skyllt varje sin motgång på morsan. När morsan inte längre finns till hands, kan politiker i allmänhet och regeringen i synnerhet vara ett substitut. Ibland har det de senaste dagarna nästan låtit, som om Göran Persson utlöste katastrofen. Och Laila Freivalds har töntat sig, har vi fått höra. Först tyckte kritikerna att hon inte skulle vara så bekväm utan åka till katastrofområdet för att leda hjälpen till nödställda svenskar. När hon väl var i Thailand undrade så hånfulla förståsigpåare på vad hon kunde göra för nytta där. Många besservissrar, typ baksäteschaufförer utan körkort, har efterklokt kommit med kritik och lämnat sina hemmagjorda recept på hur myndigheterna skulle ha agerat redan på Annandagens morgon, när ingen ens kunde mardrömma om katastrofens omfattning.

Men krisberedskapen var inte bra, det är alldeles klart. De 40 000 miljoner kronor vi snällt betalar till det militära försvaret varje år för att vi skall skyddas till livet tycks här ha varit förgäves. Men i det militära tränas man att döda människor, inte att rädda liv.

DEN ASIATISKA JORDBÄVNINGEN 2001
Inte många minns i dag den asiatiska jordbävningen år 2001. då cirka 25 000 människor omkom. Alla minns desto bättre den 11 september samma år, då cirka 3000 människor dödades i USA. De 25 000 medmänniskorna som dog i jordbävningen det året var fattiga indier. Där fanns inga västliga turister, så det blev inte så medialt uppmärksammat. Det skedde i den ökenartade provinsen Kutch i delstaten Gujarat. Att vi i Tuff känner till den här tragedin så väl beror på att våra omfattande projekt sedan 33 år har förverkligats just i Gujarat. I jordbävningsområdet hade vi bara bidragit med ett par brunnar. När jordbävningen plötsligt skakade marken befann sig skolan Rajansars barn och lärare ute på skolgården för att fira nationaldagen. När skolhuset rasade ihop klarade de sig alla. Men åtskilliga av barnens föräldrar dödades där hemma i sina hyddor.

På kort tid lyckades vi i Tuff att med hjälp av många solidariska människor och Kumla skolas dagsverke att bidra med 100 000 kr. Det räckte till att återuppbygga den indiska skolan och också till hjälpsändningar som våra indiska partners anordnade.

DEN PERMANENTA KATASTROFEN
Under jul läste jag FN-organet Unicefs rapport om barnadödligheten. Där sägs att en miljard barn lever i fattigdom. Och det är en våldsamt förödande fattigdom: Under 2003 dog 10,5 miljoner (10 500 000) barn före fem års ålder, mestadels av sjukdomar som kunnat förhindras. Det blir ungefär 29 000 döda barn per dag, på en vecka cirka 200 000 döda barn. Här har vi den permanenta katastrofen, så grå och vanlig att den inte är tillräckligt spektakulär för våra journalister. Den är också alltför pinsam för oss i de rika länderna, som skulle kunna väsentligt minska den. Om 50 år har människor glömt de hundratals svenskar som nu tragiskt har omkommit. Men tänk om man då funderar på varför vi inte gjorde mer för att förhindra tio miljoners barns död varje år. Kommer våra barnbarn då kanske att spotta på våra gravar?

”INDIERNA KÄNNER INTE SMÄRTA...?”
Jag tycker att det är naturligt att våra medier koncentrerar sina rapporter på alla drabbade svenskar. Men vi får inte glömma de minst 100 000 asiater som dödats och de miljontals som förlorat sina hem och försörjningsmöjligheter. En bok som för 40 år sen påverkade mig var Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. Där finns ett avsnitt från Indien:

”Nere på Lodi Road står en sopare med ett barnlik i famnen. Späd kropp svept i prasslande rött silkespapper. Två gula ballonger. Soparen håller liket tätt tryckt mot bröstet och gråter.
På kvällen säger en västerländska, en experthustru:
”Indierna känner inte smärta vid döden som vi. Deras livsfilosofi är så helt annorlunda”

Myrdals kommentar:

”Först en våg av äckel .Hon står där med sina smilgropar och det tjänar ingenting till att tala med henne. Hur många var det som frös ihjäl här i staden under förra vintern? Koleran tog fem tusen bara på dessa bakgårdar i höstas. Fast det kallades inte kolera i statistiken. Hur många dränktes i översvämningarna? Hon ler så vänligt och talar nu själ och indisk filosofi och dockteater.”

EN DROPPE I HAVET, MEN.....
Den enorma uppmärksamheten i media gör nu att snälla människor blir väldigt generösa. Det är jättebra, men får jag ändå påminna om oss i Tuff, som i 38 år har bekämpat den ”permanenta katastrofen” genom att bland annat ha skickat cirka 20 miljoner till utmärkta projekt i Indien. En lokalförenings insatser är förstås bara en droppe i havet Men skulle det i alla europeiska kommuner ha funnits en förening typ Tuff skulle eländet med till exempel den chockerande barnadödligheten ha blivit betydligt mindre

Tuff behöver stöd för att kunna fortsätta med Radio Tuff och för att kunna behålla Tuff-lokalen. Det känns kanske futtigt att påpeka detta just dessa dagar men nu tänker jag alltså på kampen mot den permanenta katastrofen
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin

Postgiro till Tuff 16 01 37 -6. Tuffs insamlingskonto: 79 36 36 - 2

MORDET PÅ WALLENSTEIN – OCH RESULTATET
 

”Alltsedan Lützen ansåg Wallenstein militära maktmedel som det sämsta av alla medel. Vad han försökte 1633 är ingenting annat än bevis för detta. Under detta år ställdes för sista gången under hela det trettioåriga kriget politiskt förnuft mot militär logik”

Andra historiker, såsom Heinrich Ritter von Srbik, menar att Wallenstein kommit till insikt om att kriget bara var en destruktiv kraft som slet sönder Tyskland och inbjöd främmande arméer, t ex svenskarnas och fransmännens, att förhärja de tyska staterna. Fred och religiös tolerans var Wallensteins mål i slutet av hans liv, är von Srbiks slutsats.

Hur blev då resultatet av mordet på Wallenstein? Ja, kortsiktigt innebar det stora vinster för hans mördare, som belönades med att få dela på hans stora egendomar. För kejsaren i Wien och den katolska ligan medförde det faktiskt också tillfälliga framgångar i kriget. Men kriget skulle i all sin grymhet och ödeläggelse fortsätta i ytterligare fjorton år. I slutändan, det vill säga i Westfaliska freden 1648, blev det knappast alls något positivt för de kejserliga i Wien.

Och Tysklands vanmakt och splittring skulle fortsätta i ett par sekler till. Men Sverige tilldelades ju landområden i Nordtyskland med viktiga tullinkomster att kamma hem vid olika flodmynningar.
----------------------------

Åke Sandin