|
Radio Tuff (nr 1012) 2005-01-23 ACK BIGGLES, VARFÖR FANNS DU EJ PÅ RIKTIGT? |
| Vi var en hel generation
pojkar som präglades av att läsa böckerna om Biggles. Han var ett engelskt
flygaress, som alltid kämpade hjältemodigt och renhårigt, ja nästan
humoristiskt. Tyvärr har jag förlorat min barnatro på honom Men jag gillar fortfarande engelsmän. De är i regel hyggliga människor, i varje fall inte sämre än amerikaner, fransmän, tyskar, ryssar, svenskar med flera. Och deras deckare på TV är överlägsna amerikanska thrillers, deras TV-komedier mycket roligare än amerikanska. Eftersom nästan alla utländska program i vår svenska TV görs i England eller USA finns det nästan ingenting annat att jämföra med. I en mindre fjäskande tid brukade man kalla sånt för kulturimperialism. Nu blir människor chockerade över bilderna på den grymma och förnedrande brittiska behandlingen av irakiska fångar. De stämmer ju inte alls med floden av heroiska skildringar i film, TV och böcker. Inte minst i England är man intill hjärntvätt omedveten om alla de egna förbrytelserna. Ändå borde alla lätt kunna inse, att England inte erövrade en fjärdedel av världens folk och landyta enbart med hjälp av människokärlek och ädelmod. BRITTERNA I KOLONIERNA Tänk om indier, araber, afrikaner, tyskar eller ryssar skulle börja göra film efter film om alla brittiska brott genom tiderna! En TV-serie kanske om den enormt lukrativa triangelhandeln, vars ena ben var slavhandeln från Afrika till Nordamerika. En annan serie på basis av Mike Davis’ bok ”Svält och kolonialism” [Late Victorian Holocaust]. Han hävdar, att 60 miljoner människor i kolonierna grymt svalt ihjäl under 1800-talet till följd av kolonialisternas härjningar. Varför får vi aldrig någon medieskildring av de första koncentrationslägren? Spanjorerna var först ute. Det var på Kuba redan på 1890-talet. England var god tvåa. Under boerkriget kring sekelskiftet 1900 mötte de brittiska erövrarna oväntat motstånd. Deras ÖB Herbert Kitchiner, sedermera krigsminister under början av första världskriget, inledde då en ny och grym taktik, den brända jordens i kombination med koncentrationsläger. Tiotusentals boergårdar föröddes medan deras invånare släpades iväg till dödsläger, där de dog som flugor. Av de 28 000 civila som dog i dessa läger var 22 000 barn. Churchill var med redan under boerkriget. Sedan blev han vald till 1900-talets mest populära statsman. Att han rekommenderade gaskrig mot irakier och andra och hade talat om ”den brittiska rasens överlägsenhet” och att ”en starkare och överlägsen ras” enligt honom hade rätt att kuva främmande folk, tycks inte ha legat honom i fatet. TERRORBOMBNINGARNA Det har inte varit ont om skildringar av de tyska bombningarna av engelska städer under andra världskriget. De var gräsliga nog, men de brittiska bombmattorna mot civila tyska befolkningscentra var tiofalt värre. När ska vi få en TV-serie byggd på historikern Jörg Friedrichs bok Der Brand? Titeln anspelar på att hundratusentals tyskar kremerades levande i Hamburg, Dresden, Darmstadt, Kassel, Pforzheim med flera städer. För svenska filmare skulle händelserna i norra Tyskland i slutet av andra världskriget kunna vara av stort dramatiskt intresse – om inte ämnet vore så politiskt inkorrekt. Det var då som Bernadotte-expeditionens vita bussar och lastbilar räddade tiotusentals fångar från tyska koncentrationsläger till Danmark och Sverige. Ett par veckor före krigsslutet rörde sig en svensk lastbilskolonn norrut mot Lübeck med hundratals kvinnor från Ravensbrück ombord. Det gick långsamt, en mil i timmen, för vägarna var fulla av flyktingar och utbrända vrak. Hela tiden anfölls flyktingarna av brittiskt flyg. Den svenska sjuksköterskan Margareta Björcke berättade:
Det var en solig dag och från luften syntes
mycket väl de jättestora röda kors och svenska flaggor bilarna var
markerade med. Ändå angreps de av brittiskt flyg. Många av de före detta
koncentrationslägerfångarna dödades liksom den svenske chauffören Erik
Ringman. (Vem känner till honom som gav sitt liv för att rädda fångar?)
Bredvid honom satt den unge löjtnanten Gösta Hallquist, som 1995
publicerade sin dagbok om händelserna. Själv blev Hallquist svårt
skallskadad, men räddades till livet av en hängiven tysk läkare, doktor
Zehrer i Schwerin, en stad som på grund av de ständiga flygattackerna då
snarare var ett jättelikt sjukhus.
Men min barndoms idol Biggles var i alla
fall en ädel engelsman. Så synd att han var helt fiktiv! |
|
Radio Tuff (nr 1010) 2005-01-09 BÄTTRE TÄNDA ETT LJUS ÄN.... |
Det var länge sen jag njöt av julen. December är en förfärlig månad, mörk och stressig. Varje år slår julhandeln nya rekord, men det är nog fler än jag som inte blir lyckligare av nya prylar. Vintern är ju jättetrevlig för barn och turister men jag är ingetdera. Visst, detta är gubbgnäll och jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Dessutom är gnäll tacksamt att framföra. Inte minst är det medialt. Men det finns ett kinesiskt ordspråk som är värt att upprepa: ”Bättre att tända ett ljus, om än aldrig så litet, än att förbanna mörkret” Det är visa ord i denna deppiga tid.
Faktum är att vi reagerar mycket bättre och mera solidariskt på några få
ord av uppmuntran än av alla dessa pekpinnar. Trots att jag inte är
överkänslig och verkligen inte purung, är jag beroende av positiv
förstärkning från medmänniskor för att fortsätta med att jobba i Tuff. Det
räcker med ett par glada utrop och instämmanden på e-posten för att sätta
i gång mig. ”Fundera på framgångar och misslyckanden, fira de förra och lär av de senare” Det är klokt sagt. I stället för att bara dystert fundera över den stigande medelåldern på de över 400 Tuff-medlemmarna ska jag tänka på gymnasisterna Johanna, Matilda och Nanny, som under ett par år jobbat in över 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Eller på de skolor som ännu genom dagsverken och annat stöder dessa projekt. I stället för att bara bekymra mig för att den frivilligt arbetande föreningen Tuff nu har usel ekonomi, ska jag tänka på de solidariska människor som de senaste två månaderna skänkt över 16 000 kr för att rädda Tuff-lokalen och Radio Tuff. Och i stället för att tänka på den köpgalna konsumismen före jul ska jag berömma den omfattande givmildhet som många svenskar nu visat till förmån för havsvågornas offer i Asien. INVESTERINGAR OCH KATASTROFHJÄLP PER ANDERS FOGELSTRÖM: ”I STÄLLET
FÖR....”
|
|
Radio Tuff (nr 1009) 2005-01-02
|
Det är ett dystert nyår. Jag minns hur mina föräldrar berättade om den sorgliga nyårsaftonen 1935. Då hade italienska fascister bombat sönder den svenska ambulansen i Etiopien, varvid svensk rödakorspersonal hade dödats. Dåtidens Sveriges Radio spelade denna nyårsafton bara sorgemuisk, berättade min mamma. Jag kommer också ihåg följande strof:
Så skrev Voltaire. Det var jordbävningen i Lissabon 1755 han syftade på. I sitt satiriska mästerverk Candide låter han huvudpersonen besöka också Lissabon. Där finns jesuiter och inkvisitorer, som låter avrätta människor som yppar tvivel på Bibelns arvsynd. Naturkata-strofer sades vara straffet för förfädernas ogärningar. (Säg det till någon som föds handikappad eller i unga år får cancer!) Voltaire hade civilkuraget att ställa upp för dem som anklagades för kätteri av den tidens trendjesusar.
”INDIERNA KÄNNER INTE SMÄRTA...?”
Myrdals kommentar:
EN DROPPE I HAVET, MEN..... |
|
Radio Tuff 2005-01-02
|
| Göran Rystad har varit
professor i historia vid Lunds universtitet. I höstas kom hans bok
”Politiska mord –det yttersta argumentet. Från Julius Caesar till Martin
Luther King”. (Historiska media) Över ett dussin mord på ledande politiker skildras: Gustav III, Marat, bröderna Kennedy, tsar Alexander II med flera. Jag fäste mig med det för mig mest okända mordet, nämligen på Wallenstein 1634. Hans fullständiga namn var ståtligt: Albrecht Wenzel Eusebius von Wallenstein, hertig av Friedland och hertig av Mecklenburg. Friedland var en del av Böhmen (nuvarande Tjeckien) där han växte upp. Mecklenburg i Nordtyskland blev hans byte i hans framgångsrika år som kejsarens överbefälhavare under trettioåriga kriget. Hans krigföring kännetecknades av han lät kriget betala sig självt, det vill säga genom att tvinga de arma människorna, där armén drog fram, att underhålla alla soldater och hästar med förnödenheter. Wallenstein hade sådana framgångar i slutet av 1620-talet att det oroade Gustav II Adolf och bidrog till att Sverige gav sig in i trettioåriga kriget. Men den böhmiske fältherrens egensinniga och självständiga agerande irriterade också kejsaren i Wien, som avskedade Wallenstein 1630. Då hade redan en svensk armé landstigit invid den senare raketbasen Peenemünde på ön Usedom i norra Tyskland. Året därpå led de kejserliga ett svidande nederlag mot svenskarna vid Breitenfeld. Därför togs Wallenstein till nåder som överbefälhavare igen. Professor Rystad kallar Wallenstein för ”ödets man”. Det hänger samman med dennes tro på astrologi, vars förutsägelser sägs ha påverkat hans krigföring. Han var fascinerad av Gustav II Adolf och påstås ha blivit tipsad av sin astrolog om att den svenske kungens lycka skulle ta slut i november 1632. Därför skall han ha vågat slaget vid Lützen den 6 november det året. Visserligen dödades som bekant den svenske kungen men drabbningen var snarast en svensk seger. Det är nu som Wallenstein blir riktigt gåtfull. Han tar kontakt med den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna och andra protestantiska ledare. När hans här är klar för anfall mot sachsarna blir det ingen slakt utan på Wallensteins förslag ingås vapenstillestånd. I Wien och den militanta katolska ligan ökar missnöjet med deras högste krigsherre. Och nu dras nätet åt. Den giktsjuke Wallenstein får visserligen sina officerare att skriva på ”reversen i Pilsen”, där de lovar honom trohet. Men flera av hans generaler är lockade av det rov de kan få dela på om Wallenstein undanröjs. Han inser faran och ber Bernhard av Weimars svenska armé om hjälp. Men det är för sent. Den 25 februari är han i Eger i Böhmen, där först några av hans ännu trogna mördas. Sedan tränger de sammansvurna in i Wallensteins hus med en kapten Deveroux i spetsen och denne lär ha ropat: ”Du din ondskefulle, förrädiske, gamle rebelliske skälm”. Wallenstein klädd i nattskjorta ber om nåd med orden ”Ah kvarter”, det uttryck som vapenlösa soldater använde. Det hjälpte inte. Hans bröst genomborras av en bardisan och hans blod sprutar upp på väggen. Ska man då behöva beklaga hans ömkliga död, han som var en huvudaktör och kondottiär i det krig som ödelade stora delar av Tyskland och Tjeckien, ett krig som dödade massor av människor och vars följder orsakade mångfalt fleras död i sjukdomar och hunger? Är vi ännu påverkade av vurmen för ”guldkonungen från Norden”, han som av professor Nils Ahnlund kallades för ”Gustav Adolf den store”, borde vi läsa Peter Englunds lysande men otäcka bok ”Ofredsår” om detta krig. Men nu finns det historiker som menar att Wallensteins sista tid präglades av en insikt om krigets orimlighet. Professor Hellmut Dibald skriver:
Andra historiker, såsom Heinrich Ritter von
Srbik, menar att Wallenstein kommit till insikt om att kriget bara var en
destruktiv kraft som slet sönder Tyskland och inbjöd främmande arméer, t ex
svenskarnas och fransmännens, att förhärja de tyska staterna. Fred och
religiös tolerans var Wallensteins mål i slutet av hans liv, är von Srbiks
slutsats. Åke Sandin |
Andra årgångar: 1998 - 99 2000 2001- 02 2003-2004
Ett
plåster i tid kan förebygga kallbrand.
Varför snålas det på plåster medan amputationer
får kosta hur mycket som helst?
Vår
uppgift är att visa att det lönar sig att förebygga!