Sagt i Radio Tuff

KATYN, EN LÄNGE OMSTRIDD POLSK TRAGEDI

ÅKE SANDIN
(På Tyresöradion 91,4 DEN 4--25 augusti 2002)

Om man inte vill stöta sig med en polack, måste man känna till Katyn, påstår Kjell Albin Abrahamsson i sin läsvärda bok "Diamant i aska". Katyn är namnet på en skog några mil utanför Smolensk i Ryssland. Där mördades med nackskott 4 200 polska officerare och akademiker. Det hände under andra världskriget, men om det var 1940 eller 1941, därom gick meningarna under ett halvsekel isär.

FÅNGARNA SOM FÖRSVANN
Andra världskriget började som bekant 1939 med att Tyskland gick till angrepp mot Polen. En halv månad senare anföll Röda armén från andra hållet. Polen delades mellan tyskar och ryssar. Ryssarna deporterade någon miljon polacker till det inre av Sovjetunionen. Cirka 15 000 polska officerare, polisbefäl och reservofficerare, många av de sistnämnda akademiker, internerades i tre läger: Starobielsk, Kozielsk och Ostaschkow. Där tycks det inte ha gått någon större nöd på dem och anhöriga hemma i Polen fick brev och vykort från fångarna. Men plötsligt våren 1940 upphör all kontakt med lägren och breven dit kommer tillbaka med stämpeln "adressaten okänd".

Vid midsommartid 1941 bryter Hitler pakten med Stalin och går till angrepp. Tyskarna tränger snabbt långt in i Sovjetunionen. Området kring Smolensk, där Katyn ligger besätts redan på sensommaren 1941. Nu börjar man att organisera polska förband, som skall slåss mot tyskarna. Meniga polacker frisläpps därför ur de sovjetiska lägren. Den polska exilregeringen i London, som tidigare varit sovjetfientlig på grund av den ryska invasionen av östra Polen, börjar nu samarbeta med Moskva.

Men det fanns ett krux. Bara några hundra av de i Sovjet internerade officerarna dök upp. Den polska exilregeringen gjorde gång på gång energiska framstötar i Moskva för att deras många tusen officerare skulle ställas till den polska arméns förfogande. Chefen för exilregeringen, general Sikorski, som sedan skulle omkomma i en omdiskuterad flygolycka, begav sig till Stalin. Den mäktiga och fruktade chefen för den ryska säkerhetstjänsten, NKVD, Lavrentij Beria, uppsöktes av polska företrädare. De sovjetiska svaren var luddiga. De internerade polska officerarna var inte lätta att hitta, sa man, för de fanns på avlägsna platser i det vidsträckta Sovjetunionen. Ja, de kunde ha flytt till Manschuriet, menade Stalin. Men Beria lär ha mumlat: "Vi begick ett svårt fel med dem"

För polackerna var det här ett mysterium. Tiden gick men i Katynskogen hände det en del. Där fanns en stor gård, av lokalbefolkningen kallad Dnjepr-slottet. Det hade länge varit ett slags semesterhem, en datja, för folk från den sovjetiska hemliga polisen, NKVD. Nu hade tysk personal flyttat in där.

EN MAKABER UPPTÄCKT 1943
Sommaren 1942 dyker polacker upp i området. Det är några tvångsarbetare, som tyskarna använder sig av. De vet att spåren efter de polska officerarna från lägret Kozielsk slutade i en liten järnvägsstation (Gniesvodo) några kilometer från Katyn. De får av ryssar i trakten veta att de polska officerarna 1940 fördes från järnvägsstationen i svarta major till Katynskogen. Därifrån hördes sedan skottsalvor och skrik.

Polackerna behöver inte gräva länge, förrän de hittar lik i polska officersuniformer. De hinner placera ett par träkors över platsen, innan deras enhet förflyttas. Också tyskarna gör märkliga iakttagelser. När de rider omkring i Katynskogen för att jaga förundras de över att deras hundar ofta stannar vid jordvallarna i skogen och ivrigt börjar krafsa. Ja, till och med vargar ses böka i jorden.

Till sist beslutar tyskarna att undersöka platsen. När de våren 1943 börjar gräva gör de ett makabert fynd. I jorden ligger i lager på lager ovanpå varann mängder av lik, iförda polska officersuniformer. Händerna är bakbundna. De har vinterkläder på sig. Alla är skjutna med nackskott. Några, som tydligen har gjort motstånd, bär spår av misshandel och bajonettstick. En del har uniformskappan dragen över huvudet, några har sågspån i munnen. I fickorna hittar man personliga tillhörigheter som brev, vykort, dagböcker men inga värdesaker. Inga dateringar senare än april 1940 förekommer. En av de första som identifieras är den polske generalen Smorawinski. Sammanlagt upptäcks i Katynskogen åtta stora massgravar

Självfallet utnyttjar den tyske propagandaministern Joseph Goebbels de här fynden. Tyska medier basunerar ut nyheten om massakern. Tass och Pravda svarar lika snabbt som, hetsigt, att det på nytt rör sig om en tysk propagandalögn. Polackerna hade mördats av de tysk-fascistiska skurkarna, uppger man. De hade 1941 varit sysselsatta med vägarbeten i trakten av Smolensk och inte hunnit evakueras, när den snabba tyska framstöten kom. För exilpolackerna verkade den förklaringen inte trovärdig. Trots deras ständiga förfrågningar under nästan två år hade Moskva ju inte tidigare kunnat ge besked om de många tusen försvunna officerarna.

Polackernas upprördhet tystas ned av britter och amerikaner, som lojalt backar upp den sovjetiska versionen. Vid den här tidpunkten står Stalins stjärna i zenit också i USA. Exempelvis är han omslagspojke i den ledande amerikanska veckotidningen LIFE och kallas i reportaget "den kanske största människan i vår tid". Men den polska exilregeringen i London vill åtminstone ha en opartisk undersökning av fyndplatsen Katyn. De vänder sig därför till internationella Röda korset i Schweiz.

BRYTNING MELLAN MOSKVA OCH EXILREGERINGEN
Det skulle de inte ha gjort, för nu uppstår två komplikationer. Den ena är att Tyskland gjort detsamma, den andra att Röda korsets policy är att alla berörda parter måste ge sitt samtycke för att en undersökning ska komma till stånd. Sovjetunionen vägrar blankt och beskyller i stället polackerna att vara i maskopi med nazisterna. De kräver att exilregeringen med general Sikorski i spetsen offentligt ansluter sig till den sovjetiska förklaringen. Men polackerna vägrar och det ger Moskva en förevändning att bryta de diplomatiska förbindelserna med exilregeringen i London. Som efterklok kan man nog se det som ett första steg mot ett kommunistiskt efterkrigs-Polen.

Tyskarna utnyttjar förstås den hemska upptäckten. De beräknar, att det finns 11 000 mördade polska officerare i i Katynskogens massgravar. Det är en siffra som är nästan 7000 för hög, men ironiskt nog ska den sedan användas också av Sovjets jurister vid Nürnberg-rättegången 1945-46. Framför allt bjuder tyskarna in grupper av människor, också polacker. Så kommer Josef Mackiewicz till Katyn. Han har kontakter med motståndsrörelsen i det av tyskarna besatta Polen. Efter kriget flydde han till väst och skrev en bok om sina iakttagelser. Efter många svårigheter skulle den slutligen ges ut men först 1949.

Också en grupp internationella journalister flygs till området liksom några tillfångatagna brittiska och amerikanska officerare. De flesta av dem är misstänksamma och befarar en tysk propagandabluff. Stockholms-Tidningens Christer Jäderlund lånar till och med en häst för att snabbt kunna kontrollera olika uppgifter. Men de får röra sig fritt, kontakta ryssar i trakten och de får vara med när nya gravar öppnas och ta del av innehållet i de mördades fickor.

RÄTTSMEDICINARNAS UTLÅTANDE
Den mest seriösa gruppen som besöker Katyn består av rättsmedicinare, de flesta professorer, från tolv olika europeiska länder. De får också stora friheter och kan göra egna observationer utan tysk inblandning. De enas om ett slutdokument, där de fastslår att officerarna mördats senast 1940. Det är indirekt ett utpekande av ryssarna som gärningsmän, eftersom tyskarna inte förrän sensommaren 1941 besatte området.

Det finns dock ett par viktiga invändningar. De rättsmedicinska experterna var alla utom en från länder allierade med Tyskland eller under tysk ockupation. Två nordbor var med i gruppen, professor Saxén från Finland och doktor Helge Tramsen från Danmark. Men Finland slogs 1943 på tysk sida mot Sovjetunionen, medan Danmark var ockuperat av tyskarna, låt vara att Tramsen som motståndsman hade suttit ett år i tyskt koncentrationsläger. Den ende rättsmedicinaren från ett neutralt land var professor Francois Naville från Schweiz.

Det andra kruxet var att patronerna som hittades i gravarna var av tysk tillverkning. Men det förklarades med att Sovjet före kriget hade köpt ammunition från Tyskland.

Några månader senare återtog Röda Armén området kring Katyn. Det tillsattes en kommission bestående av framstående sovjetmedborgare, däribland författaren Alexej Tolstoj och metropoliten av Moskva, Nikolaj. Inte oväntat slog den fast, att polackerna var offer för de tysk-fascistiska mördarna.

TYSKARNA ANKLAGAS FÖR KATYN I NÜRNBERG
Denna sovjetiska rapport skulle efter kriget bli huvuddokumentet i Katynfrågan vid den stora rättegången i Nürnberg mot tyska ledare. Den sovjetiske åklagaren Rudenko gjorde ett stort nummer av de mördade polska officerarna. Han betecknade det som "en av de viktigaste brottsliga handlingar för vilka de grova krigsförbrytarna är ansvariga". Och enligt honom hade "hitleristernas kriminella aktivitet blivit fullständigt fastslagen" i den sovjetiska rapporten. Han hade rättegångens statuter på sin sida. Förutom att dessa bröt mot mångårig västerländsk rättspraxis genom att döma efter lagar som inte fanns vid det påstådda brottets begående, tillät de också enligt § 21 att statliga rapporter från segrarmakterna automatiskt gavs bevisvärde.

Alltså presenterades vid rättegången inga polska eller tyska dokument om Katyn. Men ändå blev det ingen riktig triumf för åklagarsidan. Den hade stämplat den tyske översten Ahrends som ansvarig för massmorden. Han infann sig frivilligt och kunde trots trumeld från den sovjetiske åklagaren bevisa att han hade alibi. Han hade befunnit sig i Tyskland vid den tidpunkt när ryssarna påstod att morden hade begåtts.

Medialt blev den sovjetiska ståndpunkten en framgång, eftersom tidningar och radio utförligt och kritiklöst rapporterade om åklagarsidans alla påståenden. Juridiskt blev det ett slags remi, för i Nürnbergdomstolens slutdokument nämns inte Katyn. Alltså föreföll fallet ouppklarat, eftersom domstolen, bestående av de fyra segermakternas företrädare, hade den egenheten att bara ta upp förlorarnas brott och inte sina egna. Så när en advokat under rättegången frågade, vilka som skulle göras ansvariga för Katyn blev han avsnoppad av den brittiske domaren, Sir Geoffrey Lawrence:

-- Jag ämnar inte besvara frågor av den typen.

Medan rättegången i Nürnberg pågick kunde ett par Hamburg-tidningar, underställda den brittiska ockupationsmakten, meddela att i Leningrad hade sju tyska officerare dömts till döden för massmorden i Katyn. En av dem uppgavs ha erkänt. Ingen jämförelse gjordes med de "bekännelser" som i sovjetiska domstolar hade avgivits under Moskvarättegångarna och de stora utrensningarna 1936-37, till och med av gamla trogna kommunister. Inte miljoner stackars ryssar, som det har påståtts, men ungefär 600 000 sköts då med nackskott, illa nog

"PRONAZISTISKA" DAGENS NYHETER
Just en Hamburgtidning skulle några år efter kriget beteckna Dagens Nyheter som "en sedan länge som pronazistisk känd tidning". Detta förvånar säkert DNs läsare och journalister. Anledningen var att tidningen den 13 februari 1948 skulle ha publicerat en artikel som utpekade ryssarna som gärningsmän. Jag gjorde mig faktiskt omaket att åka in till Kungliga biblioteket och kolla det här tidningsnumret. Jodå, förstasidan hade rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad".

I DN-artikeln kallas Katyn för "en av andra världskrigets största tragedier, som kostade blomman av Polens officerskår livet". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gör det grundligt, besöker till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blir, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördas han av ett par ungdomar. De häktas, men lyckas --som det sägs-- fly ur fängelset.

Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.

Hur som helst: Dagens Nyheter bidrar till att bryta den "tystnadens sammansvärjning", som exilpolackerna anser råda i frågan. Inte minst beror tystnaden på att England och USA sitter fast i det prosovjetiska ställningstagande de gjorde under kriget. En som får erfara detta är polacken Josef Mackiewicz, som tillsammans med det polska Röda korset hade besökt Katyn 1943 och sedan flytt till väst. Han skriver ett bokmanus för ett förlag i London men plötsligt smälts tryckplåtarna ner, som det förmodas på order från högre ort. Först 1949 ges hans bok ut, nu på ett förlag i Schweiz och med titeln "Katyn--ungesühntes Verbrechen" (Katyn --oförsonat brott). Den översattes till flera språk, bland andra svenska.

KALLT KRIG: DAGS FÖR OMVÄRDERING
Nu beskriver inte längre amerikansk press Josef Stalin som den store europén, för nu har det kalla kriget börjat med Berlinblockad och Pragkupp och med Koreakriget i antågande. Nu är den gamle vapenbrodern Stalin den store skurken. Omkastningen påminner faktiskt en smula om olika västliga bedömningar av Saddam Hussein, från 1980-talets positiva inställning till 1990-talets fördömanden. Det är alltså läge för en västlig omvärdering av Katyn. Så när den amerikanske journalisten Julius Epstein i en stor artikel i västtyska tidningen Die Zeit tar upp fallet hänger amerikanska tidningar på. Amerikanska kongressmän förstår att de kan vinna valpoäng på att engagera sig i fallet Katyn.

I USA bildas inte bara en Katyn-kommitté utan också ett särskild kongressutskott, där sedvanliga förhör hålls med olika vittnen. Det mest spektakulära vittnet uppträder med ett örngott med tittgluggar över huvudet. Han uppges vara en polsk officer och säger sig ha bevittnat hur sovjetiska NKVD avrättade hans kollegor i Katynskogen. Hans vittnesmål är starkt emotionellt och innehåller uppgifter, som bevisligen är felaktiga bland annat olika tidsangivelser. Han tillhör alltså den stora skara som för att väcka uppseende och vara politiskt korrekt fantiserat om andra världskriget.

Men de flesta av vittnena är seriösa, inte minst när utskottet i början av 1950-talet har sessioner också i England och Tyskland. Inte oväntat kommer det fram till att massakern på 13-15000 polska officerare och intellektuella i Katyn och på två andra ställen skedde 1940, alltså när offren var i rysk fångenskap.

POLSK HANTERING AV KATYN
Årtalet 1940 är viktigt. När patriotiska polacker 1980, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna var gärningsmännen.

Men sen kommer Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skriver general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".

RYSKT ERKÄNNANDE EFTER 50 ÅR
Nu tillstår också ryska historiker att Berias NKVD utförde massakrerna. Ändå hävdades motsatsen så sent som 1984 i en bok, som året efter kom ut på svenska, av den ryske historieprofessorn Oleg Rzjesjevskij. Titeln är "Andra världskriget. Myter och verklighet". I ett kapitel med rubriken "Advokater för fascismens förbrytelser" kritiserar han "den reaktionära propagandan i väst" som bestrider att 11 000 (sic) polska officerare "djuriskt förintades av hitleristerna hösten 1941". Sen citerar han en pepprad artikel i Pravda av den 16 april 1943, där "Goebbels förtalspropagandister" sägs försöka dölja "de tysk-fascistiska mördarnas djuriska brott"

1996 är samme ryske professor på besök i Stockholm och då intervjuar jag honom för Radio Tuff. Jag frågar om Katyn. Då säger Rzjesjevskij att man nu hittat dokument i NKVDs arkiv om en order att avrätta ca 10 000 polska officerare och andra från lägren Ostaschkow och Starobielsk, för vilka också Katyn har blivit ett samlingsnamn, trots att de sköts på två andra platser. Beträffande de drygt 4000 fångarna från lägret Kozielsk har man bara hittat dokument om att de skulle föras till trakten av Katyn.

MOTIV?
Återstår att försöka förklara, varför de här massmorden skedde under en period då Sovjetunionen inte ens befann sig i krig. Men om detta kan det bara bli spekulationer. En sådan är, att man behövde tömma några läger för att inför den stundande ockupationen av Baltikum få plats för nya fångar. En annan, att polackerna tillhörde eliten, alltså den samhällsklass som i sovjetjargongen kallades för folkets fiender. Många av de polska officerarna hade bara två decennier före sin kvalfulla död, tillhört den polska armé, som efter första världskriget angrep den unga Sovjetstaten.

Dessutom hade Sovjets hemliga polis, NKVD, stor vana vid att döda folk med nackskott. Bara 3-4 år före Katyn hade man under de stora utrensningarna skjutit 600 000 ryssar.

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor och litteratur:
Vladimir Abarinov: The Murderers of Katyn (New York 1993)
Kjell Albin Abrahamsson: Diamant i aska (Sthlm 1996)
Paul Allen: The Untold Story of Stalin's Polish Massacre (New York 1991)
Dagens Nyheter 13 feb. 1948
Franz Kadell: Die Katun-Lüge. Geschichte einer Manipulation (München 1991)
Josef Mackiewicz: Katyn --ungesühntes Verbrechen (Zürich 1949)
Pravda 16 april 1943
Oleg Rzjesjevski: Andra världskriget. Myter och verklighet (Moskva 1985)

Åke Sandin

2002: "ILLEGALA KOMBATTANTER"
1945: "AVVÄPNADE MILITÄRA STYRKOR"

Radio Tuff 2002-02-17

I tisdags (22 jan 2002) berättade medierna om att hundratals talibankrigare nu förts över halva jordklotet till den amerikanska militärbasen på Kuba. Studio Etts programledare började sitt radioprogram på P1 med följande ord:

"Fångarna är klädda i orange overaller med armar och ben kedjade, bindlar för ögonen och med hörselskydd och masker. Dom bor i burar med betonggolv, trätak och väggar av metallstängsel. Burarna är omgärdade av dubbla taggtrådsstängsel"

Beskrivningen verkar stämma, för det framgår av publicerade foton i pressen.

I Genève-konventionen, som de allra flesta länder, inklusive USA, har skrivit under, finns regler för hur krigsfångar skall behandlas. Deras personliga integritet får inte kränkas och de skall friges, när kriget är över, är ett par av föreskrifterna..

Amerikanernas behandling av sina fångar strider mot denna konvention. Men USA kringgår den genom att helt sonika kalla männen i burarna för "unlawful combattants" (olagliga stridande), alltså inte krigsfångar (prisoners of war). I Studio Ett ansåg förre åklagaren vid krigsförbrytartribunalen i Haag, Erik Östberg, att det var självklart att de skulle betraktas som krigsfångar, tills något annat hade bevisats. Och han påpekade att beteckningen "olagliga stridande" inte är något vedertaget begrepp i folkrätten utan amerikanerna har hittat på det--"för sin egen bekvämlighets skull", som han uttryckte det. Och i SvD (22/1 02) säger professorn i internationell rätt, Ove Bring, att USA bryter mot folkrätten, bland annat genom att vägra ge de tillfångatagna status av krigsfångar.

Nu gäller de här brotten mot folkrätten bara något hundratal talibankrigare, misstänkta för att vara terrorister i bin Ladins tjänst. Och de är åtminstone väl försörjda med mat, om man får tro amerikanska försäkringar.

De som drabbades mycket värre av det här trixandet med ord för att kringgå Genève-konventionen var miljontals krigsfångar efter andra världskriget. Under detta grymma krig hade både de västallierade och tyskarna i sin behandling av varandras krigsfångar i stort sett följt konventionens bestämmelser. Motivet var inte enbart ridderligt eller humanitärt utan förestavades nog mest av risken för att den andra sidan kunde besvara överträdelser med repressalier mot sina fångar. När kriget sedan tog slut i maj 1945 upphörde denna risk för segermakternas del. Miljonerna tyska krigsfångar förlorade nu sin av konventionen skyddade status genom att USA helt enkelt döpte om dem till Disarmed Enemy Forces (DEF), alltså "avväpnade fientliga styrkor".

Behandlingen av dem blev därefter. Massor av tyska fångar försmäktade i de så kallade Rheinwiesenlagern. Det var egentligen inga läger, utan någon miljon krigsfångar hade fösts ihop på ett antal ställen längs Rhen utan tak över huvudet. De var alltså oskyddade mot regn, snö och kyla. Eller som en överlevande berättar:

"Marken var en gyttjegröt och ovanför fanns dystra regntunga moln. Alla lemmar stelnade till is, tårna simmade i upplöst läder. Upptill väta, nedtill gyttja. Man fryser som en liten hund och förundrar sig över att man ännu lever"

Det fanns fångar som utmattade drunknade i gyttjan:

"Bredvid mig låg en febrig gammal man i geggamoja. Nästa dag var han redan död. Då han slog omkring sig sjönk han djupare ned, och hans ansikte var lerigt. Om han inte dog av feber, hade han kvävts"

De sanitära förhållandena för dessa fångar i det fria var förfärliga. De sjuka och utsvultna fångarna, många med diaréer, orkade inte ta sig till latrinerna. Om lägret i Rheinberg berättar en överlevande:

"Lägret var ingenting annat än en stor kloak, för alla sket där dom just stod"

Och om lägret vid Bad Kreuznach:

"En del av soldaterna, de som uppehöll sig i den djupt liggande änden av lägret, låg bokstavligen i en sjö av urin"

Kanske var hungern ändå den värsta plågan för dessa många hundratusen tyska ex-soldater, "avväpnade fientliga styrkor" som de kallades. Tidvis var dagsransonen nere på 500 kalorier. De äldre fångarna skrumpnade ihop till nästan skelett. På andra svullnade benen och deras tänder lossnade. Förtvivlat försökte de svältande krakarna bakom taggtråden utöka svältransonerna genom att koka soppa på trädens bark. Och en löjtnant Willers berättar:

"Vi rev sönder blad och skott på buskarna och åt detta, så efter 14 dagar såg buskarna ut som skelett."

Inte undra på att fångarna i dessa amerikanska så kallade läger dog som flugor. I till exempel Rheinberg dog på en enda natt 200 fångar. Ändå är dessa krigsförbrytelser -- begångna i fredstid dessutom!-- föga kända. De begicks ju av de hyllade segrarna, så "Eisenhowers dödsläger", som de ibland kallas, är det politiskt inkorrekt att påminna om.

Märkligt nog tycks det också i Tyskland vara närmast tabu att minnas det här. Där har dock skrivits en del i ämnet, bland annat en liten bok med titeln "Tränen, Tod und tausend Qualen" (Tårar, död och tusen kval). Den gör skäl för sitt namn, för det är en skakande skildring av helvetet för fångarna i Bretzenheim utanför Bad Kreuznach. Häromåret besökte jag minnesplatsen där vid "Das Feld des Jammers", jämmerns fält, och träffade också bokens författare Rolf Spanner. Han berättade bland annat:
"Det blev ett överraskande gensvar på min lilla bok. Många tidigare fångar hörde av sig och uttryckte sin tacksamhet. Men de flesta av dem var kritiska på en punkt: Jag hade trots allt inte lyckats skildra hur vidrigt det egentligen var i Bretzenheim"

Efterhand överfördes många ur dessa "avväpnade fientliga styrkor" från de amerikanska lägren till fångenskap i Frankrike. Här blev situationen för de tyska fångarna om möjligt ännu värre. En inblick i förhållandena där gavs faktiskt av en svensk roman. Det var i Ernst Brunners "Vallmobadet" (Bonniers 1999). Där beskrivs hur författarens österrikiske far, Leopold Brunner, hamnade i fångenskap i Frankrike efter kriget. Han uppger, att i dessa den "långsamma dödens läger" var en av huvuduppgifterna att gräva gravar för alla medfångar som dog.

Hur många tyska fångar dog då i västallierade läger från 1945 och framåt? Ja, sammanlagt beräknas över 1½ miljon tyska soldater ha dött i fångenskap. De flesta, över en miljon, anses dock ha dött i Sovjetunionen. Av de 110 000 tyska fångarna i Stalingrad överlevde till exempel bara 6000. Men den kanadensiske journalisten och historikern James Baques menar, att uppåt en miljon tyska soldater dog i västallierad fångenskap. Denna mycket omstridda uppgift lanserar han i sin bok "Other Losses", på tyska med den mera provokativa titeln "Der geplante Tod". Om hans beräkningar mot förmodan stämmer, skulle det betyda att det trots allt inte dog så många tyska krigsfångar i Sovjet , kanske "bara" en halv miljon.

Genèvekonventionen behövs, även om segrare har många möjligheter att bryta mot den.

ÅKE SANDIN

"DET BÖRJADE MED EN LÖGN"

Radio Tuff 2002-02-17

(Om filmen som Marianne Stieger kommenterade i Radio Tuff redan den 11 feb 2001)

Den 3 februari 2001 visade den stora tyska TV-kanalen ARD en svidande vidräkning med den propaganda som fördes för att rättfärdiga Nato-anfallet på Jugoslavien. Dess titel är "Es begann mit einer Lüge" [Det började med en lögn]. Filmen användes av Milosevic i Haag-domstolen den 14 feb 2002.

Filmen börjar med att visa förbundskansler Schröder vid Nato-anfallets början den 24 mars 1999. Nato ingriper, säger han, för "att förhindra en humanitär katastrof". Sedan blir han orwellsk: "Milosevic för ett obarmhärtigt krig" medan "vi inte för något krig utan är inställda på att genomföra en fredlig lösning med militära medel". Nej Natos 6000 luftangrepp under 78 dagar och nätter var ju, som vi minns, en humanitär intervention.

Men programledaren konstaterar, att redan från början blev folk lurade genom att det manipulerades och ljögs. Och han tillägger att Nato hävdade, att de bombade för att skydda folk i Kosovo mot serberna. Samtidigt visas ett eldhav i Belgrad och man får se skrämda serbiska civila i ett skyddsrum: Det sägs i filmen att "rädslan för krig är odelbar", det vill säga drabbar både serber och albaner.

Den tyske försvarsministern Scharping förekommer då och då i filmen: "Vi hade inte gått i krig, om det inte varit en humanitär katastrof i Kosovo", bland annat med "ett oräkneligt antal döda", säger han.

Men två OSSE-observatörer i Kosovo, den tyske generalen Heinz Loquai och den amerikanska diplomaten Norma Brown förnekar blankt att det före Nato-anfallet förelåg någon humanitär katastrof i Kosovo. OSSE talar inte om ett oräkneligt antal döda utan uppger 39 dödade under månaden före Natoanfallet, offer för strider mellan UCK-gerillan och jugoslavisk militär eller polis. Och visst flydde människor ur de av dessa strider drabbade byarna, men de återkom så snart lugnet var återställt.

Norma Brown kallar det för inbördeskrig och tillägger att den humanitära katastrofen började först efter Nato-anfallet. Och den 14 mars 1999, 10 dagar före bombningarna, konstaterar Nato, att det är UCK som anfaller och den jugoslaviska armén slår stenhårt tillbaka.

Flera ledande tyska politiker gör ett stort nummer av att serberna påstås ha koncentrationsläger, bland annat på Pristinas fotbollsstadion, där flera tusen albaner försmäktar. Utrikesminister Fischer klämmer rentav till med "Aldrig mera Auschwitz!" Men så intervjuar man en kosovoalban som under hela kriget var i sin våning nära Stadion och med utsikt över den. Han säger med bestämdhet, att det inte fanns några människor där. I stället användes den som landningsplats för helikoptrar.

"Den serbiska massakern på civila" i byn Rugovo tas också upp. Bland annat visas, hur Scharping gör ett emotionellt utspel i en TV-debatt (april 1999) genom att visa bilder på en stor hög med ihjälskjutna kosovoalbaner. Men så intervjuar man en OSSE-observatör, den tyske polischefen Henning Hensch, som fanns på plats Han påpekar, att liken i den stora högen var ditsläpade efter strider mellan UCK och serberna. Och den tyske generalen Heinz Loquai tillägger att UCK efteråt hyllade sina stupade hjältar i Rugovo.

Den här tyska filmen säger rent ut att Natoanfallet stred mot folkrätten genom att inte ha FN:s godkännande. Och Clinton-administrationens ord om att USA skulle "följa FN om möjligt men negligera FN om nödvändigt" citeras.

Filmen avslöjar också att Milosevics "Hästsko-plan" att fördriva albanerna från Kosovo var en västlig propagandabluff. Den stora flykten från Kosovo började i och med Natokriget.

Till sist tre personliga reflektioner och frågor:

Varje dag under de här 78 bombdygnen såg vi på TV de albanska flyktingarnas elände. De kunde tack och lov återvända. Varför har vi inte tillnärmelsevis fått se de många hundratusen serbiska flyktingarna som fördrivits från Krajina, Kosovo med flera ställen och som sannolikt aldrig får återvända hem? Har de verkligen det så problemfritt i det av sanktioner och Natobombningar drabbade Serbien?
Är dödande av civila från luften helt okej? Beror det i så fall på att det är västmakterna som faktiskt varit de särklassigt värsta användarna av denna massmordsmetod?
Begår angloamerikaner aldrig krigsförbrytelser? Hur som helst känner jag inte till någon britt eller amerikan som dömts värst kännbart för det. Jo, löjtnant Calley fick för all del husarrest ett par tre år för massakern i vietnamesiska Song My.

Åke Sandin

MASSMORD PÅ KOREANER OCH JAPANER

Radio Tuff 2002-01-06

(Kanske borde jag, som man gör på TV ibland, varna för att vissa delar av kommande inslag kan uppröra känsliga sinnen)

När man kort ska belysa krigens ökande barbarisering under 1900-talet, brukar man nämna tre siffror: Under första världskriget var andelen döda civila knappt fem procent, under andra världskriget 48 procent och under Koreakriget 1950-53 hela 84 procent. I Vietnam och Kambodja lär andelen civila "förluster" ha varit ännu högre. Hur det är i Afghanistan vet vi ännu inte.

Under årets första dagar får jag i min hand tre texter från källor, som i dagens opinionsläge har den fördelen att de inte utan vidare kan kallas antiamerikanska. Den första är en artikel i Svenska Dagbladet, den andra en lång uppsats i The New York Review of Books och den tredje är ett brev från en pensionerad Natogeneral.

KOREAKRIGETS "DÖDA DALAR"
Artikeln i Svenska Dagbladet (2002-01-03) är skriven av Monica Braw, fil doktor i historia med Japan som forskningsområde. Bland annat har hon -- som hon själv skriver -- undersökt "den amerikanska censuren av atombombsmaterial från det ockuperade Japan efter andra världskriget". Nu recenserar hon utförligt en amerikansk bok om massdödandet av civila under Koreakriget. Den har titeln "The Bridge at No Gun Ri. A Hidden Nightmare from the Korean War" och är skriven av tre journalister, två amerikaner och en sydkorean.

Koreakriget böljade fram och tillbaka mellan 1950 och 1953, innan man efter tre års slaktande var tillbaka på ruta ett, den nuvarande stilleståndslinjen mellan Nord- och Sydkorea. Det innebar att miljoner civila flyktingar rörde sig fram och tillbaka under kriget. Ofta hann de inte få med sig annat än de vita kläder de hade på sig. Dessa kläder gjorde, att de var väl synliga mot det gröna landskapet, till exempel från luften. Redan den 25 juli 1950 fick överste Edward Timberlake följande besked:

"Armén har begärt att vi från luften beskjuter alla civila flyktinggrupper som observeras på väg mot våra positioner"

Och i augusti kom ordern, att amerikanerna inte skulle ta flera fångar utan helt sonika döda dem.

Tidigare hemligstämplade rapporter från Pentagon rekommenderade befälhavarna att inte nämna bombade byar utan alltid kalla dem för militära mål. Journalisterna tvangs till självcensur.

Byn No Gun Ri, som finns i bokens titel, är en av dessa koreanska byar som brändes ned. Amerikanska soldater satte sina cigarettändare mot halmtaken, medan invånarna tog sin tillflykt till området kring en järnvägsviadukt. Där utsattes de för anfall från luften och för beskjutning från de amerikanska trupper som bränt ned deras by. "Det var som om himlen föll ned över oss", berättar en överlevande. Omkring 200 barn, kvinnor och män beräknas ha dödats bara av den här byns befolkning. En del av förklaringen till alla de här massmorden på koreanska civila är att amerikanerna befarade, att nordkoreanska infiltratörer hade nästlat sig in bland byborna.

Under ett halvsekel har de här krigsförbrytelserna varit nedtystade. Det hedrar det amerikanska samhällets vakthållning kring öppenhet och yttrandefrihet, att de nu äntligen har kommit i dagen. Ja, bokens författare belönades år 2000 rentav med det prestigetyngda Pulitzerpriset.

"KRIG UTAN NÅD"
The Hardest War är rubriken på en artikel av John Gregory Dunne i The New York Review of Books av den 20 december 2001. Den är på hela elva sidor, men så handlar den också om tre amerikanska böcker om det obarmhärtiga dödandet på Stilla havets öar under andra världskriget.

Redan för sex år sedan tog jag i Pax-krönikor och här på Radio Tuff upp den ohämmat rasistiska jargongen mellan japanerna och deras västallierade motståndare. Som källa använde jag California-professorn John D. Dowers bok "War without Mercy", en passande titel, för det var verkligen ett krig utan nåd som från ögrupp till ögrupp utkämpades i Stilla havet. Inte minst chockerande är att läsa om hur amerikanerna skändade döda --eller ibland bara halvdöda-- japaner. De skickade som suvenirer hem dödskallar, tänder, torkade japanska öron och andra kroppsdelar från sina motståndare. Ja, president Roosevelt fick som gåva en pennkniv, utkarvad ur lårbenet på en japan. Det hedrar honom att han vägrade att ta emot den.

Fångar sköts eller slängdes ut från flygplan. Till och med efter kriget följde behandlingen av japanska krigsfångar ingalunda Genèvekonventionen. Enligt professor Dower dog i fredstid 81000 japaner i västallierade läger.

Dunne tar i sin artikel upp liknande makabra episoder. Han berättar om en sergeant som i sina fickor hade två testiklar. Dessa "maskotar" hade han skurit bort från en dödad japansk soldat. En löjtnant brukade visa sitt mannamod genom att pissa i munnen på fiendelik.

Dessa makabra inslag i kriget utan nåd orsakades inte bara av den propaganda, som betecknade japanerna som råttor, löss, dvärgar, gula apor eller dödsälskande fanatiker utan också av japanska illdåd. E.B. Sledge, sedermera professor i mikrobiologi, skrev en bok om sin hemska tid som ung marinkårssoldat. Han berättar hur hans förband hittade amerikanska soldater grymt lemlästade, en med avhuggna händer och med genitalierna i munnen. Men han redogör också för hur hans egna behandlade ännu levande japaner: En amerikan såg att det fanns guldtänder i munnen på en sårad japan och började karva loss dem med sin kniv. Innan japanen fick ett nådaskott av en annan amerikan hade den förste i sin iver efter guld hunnit skära upp hela ansiktet på den sårade.

Man förstår Sledge's omdöme: Vår enda religion var överlevnad. Striderna på dessa tropiska öar var så förbittrade och mordiska, ja hatiska, att de enda som tjänade på dem var spyflugorna. De kalasade på exkrementer och obegravda lik, så att de enligt Sledge blev "så stora, skinande och lata att de knappt kunde flyga"

Kampen om ön Okinawa i krigets slutskede skildras i en av de i New York Review of Books recenserade böckerna. Dödandet var enormt: 70 000 japanska soldater strök med liksom 12 000 amerikaner. Amerikanerna släppte på några vekor 14 miljoner ton bomber över ön och i sin bok om det moderna kriget skriver Samuel Hynes om Okinawa efter striden: "Där fanns inga levande varelser, ingen mänsklig bebyggelse, inga odlade åkrar, inte ett träd eller en väg". Det innebar att civila japaner drabbades oerhört hårt. Av öns 460 000 invånare dödades mellan 62 000 och 150 000. Häromåret upptäcktes i en by på Okinawa liken efter tre amerikanska soldater. Det framkom att de dödats av byborna efter att ha våldtagit och dödat japanska flcikor.

Den stora variationen i antalet dödade civila på Okinawa finner jag sympatisk. Min tumregel i sådana fall är att sätta mera tilltro till den lägre siffran, inte bara för att det här är fråga om att kanske förringa förlorarnas lidanden. Då blir det ju berömvärt att vara revisionist.
Tyvärr är jag också benägen att revidera andra siffror i den här artikeln. Den citerar flyggeneralen Curtis LeMays ord om att Tokyos invånare blev "svedda, styckade och stekta till döds". Det gällde flygraiden natten mellan den 9 och 10 mars 1945. Visst brann Tokyo som fnöske den natten och visst bröt det ut väldiga eldstormar, men att 197 000 människor blev lågornas rov har jag aldrig hört förut. Den vanliga siffran på dödade civila, 83 000 under en enda natt, är tillräckligt gräslig.

Artikeln i New York Review of Books kommenterar också helsidesbilden i den största amerikanska veckotidningen, LIFE, av den 20 maj 1944. Denna "Picture of the Week" föreställer en vacker, stilfull blondin, 20-åriga Natalie Nickerson från Phoenix Arizona. Hon sitter vid sitt skrivbord med penna i handen. Men på bordet finns också en dödskalle och bildtexten uppger att den är "en bra japan, en död en", som skickats från hennes marinlöjtnant någonstans i Stilla havet.

Det är begripligt att man tvivlar på det här. Själv var jag nästan säker på att det var en propagandabluff. Okej, tänkte jag, att killar, som snabbt förråas i detta grymma skitkrig, skickar hem sådant, men att en så stor tidning publicerar en så komprometterande bild verkar osannolikt. Men så bad jag Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, kolla upp det. Han skickade mig sedan sidan ur LIFE och nu sitter vackra Natalie med dödskalle på väggen i mitt arbetsrum.

(Jag skrev om det här i Pax, nr 6-1995, och det blev början till slutet för mina tretton år som gratiskrönikör. )(

BARA DIKTATURER BEGÅR KRIGSFÖRBRYTELSER?
I brevet från Nato-generalen, som också är fil doktor och verkar mera intellektuell ån militär, berörs just frågan om krigens barbarisering. Han menar, att det är en myt att demokratier inte kan begå krigsförbrytelser. Om människor i demokratier blir tillräckligt upphetsade är de fullt kapabla att begå grymheter och förbrytelser. Och han citerar fransmannen Antoine Rivarol (1753-1801):

"De mest civiliserade folken har lika nära till barbariet som det blanka järnet har till rosten. Folk är som metaller: De glänser bara på ytan"

Åke Sandin

CHOMSKY OM "KRIGET MOT TERRORISMEN"

Radio Tuff 2001-12-30

Ordfront har kommit ut med en ny bok av professor Noam Chomsky, den främste slaven på den amerikanska triumfvagnen. Dess titel är kort och gott: "11/9".
Det är alltså raskt marscherat att hinna få den översatt och utgiven till julhandeln. Den består främst av intervjuer, som olika medier i västvärlden gjorde med Chomsky veckorna efter den 11 september, som han kallar ett avskyvärt illdåd. Men den snabba utgivningen gör att det senast daterade bidraget är så långt tillbaka som den 18 oktober Då föreläste Chomsky på sitt hemmauniversitet MIT (Massachusetts Institute of Technology) under rubriken "Det nya kriget mot terrorismen".

Som stamlyssnarna kanske minns hade vi i Radio Tuff föga till övers för liknelsen mellan Pearl Harbor på Hawaiiöarna den 7 december 1941 och New York den 11 september 2001. Chomsky avfärdar denna hopkoppling ännu eftertryckligare. Han påpekar, att angreppet på Pearl Harbor drabbade en örlogsbas och hävdar att Hawaii 1941 snarast var en amerikansk koloni, en av USA:s många erövringar under senare delen av 1800-talet. Han påminner om att det egentliga USA före den 11 september aldrig angripits sedan britterna brände ner Washington 1814. Det är detta som gör septemberattacken till en historisk händelse tillsammans med det faktum att aldrig i fredstid har så många människor dödats på en gång.

Chomsky räknar upp några av de många gånger USA i likhet med europeiska stater massdödat i fjärran länder. Han kallar också detta för terror, ja han menar att terrorn inte - som det brukar hävdas - är den svages vapen utan den starkes. Och som ledande supermakt blir då USA den ledande terrorutövaren. Därmed sticker han ut huvudet mycket långt och förstärker sin ställning som ledande amerikansk dissident.

Han behöver inte gå så långt bakåt i historien som till den västerländska imperialismens och kolonialismens storhetstid. Han ger i stället exempel på exempel från de två senaste decenniernas historia. Flera gånger återkommer han till den USA-stödda terrorn i Nicaragua under sandinistperioden på 1980-talet. Chomsky kallar denna terror ännu mer extrem än den 11 september, för den kostade tiotusentals människor livet och ödelade landet så grundligt att det ännu i dag är Latinamerikas näst fattigaste land. Nicaragua svarade inte med att bomba USA utan vände sig till Internationella domstolen, som uppmanade USA att upphöra med sin brottsliga verksamhet och att betala skadestånd. USA nonchalerade detta och förklarade att landet hädanefter inte skulle acceptera domstolens jurisdiktion.

Då vände sig Nicaragua till FN:s säkerhetsråd, där en resolution föreslogs, som uppmanade alla stater att följa den internationella rätten. När USA lade in sitt veto mot resolutionen vände sig Nicaragua till FN:s generalförsamling. Den antog en liknande resolution två år i rad. Bara USA och Israel röstade emot. Chomskys kommentarer är bitande:

"USA är nu den enda stat som bevisligen både har fördömts av Internationella domstolen för internationell terrorism och lagt in sitt veto mot en resolution i säkerhetsrådet som uppmanar stater att följa internationell lagstiftning"

Och i fallet Nicaragua är hans bittra sammanfattning:

"Landet försökte med allt men inget fungerar i en värld där makten styr"

Nej, Chomsky påpekar att USA:s svar till Internationella domstolen och till FN var att omedelbart eskalera kriget mot Nicaragua. Terroristarmén började nu undvika den nicaraguanska armén för att i stället slå till mot så kallade mjuka mål, såsom försvarslösa jordbrukskollektiv, sjukvårdskliniker och andra civila mål. Det var desto lättare som USA behärskade luftrummet och kunde informera sina legoknektar om den nigaraguanska arméns rörelser. Enligt Chomsky vände sig Nicaragua då till Europa för att få köpa jaktplan, men USA påverkade sina allierade att inte sälja. I stället spred då den amerikanska administrationen rykten om att Nicaragua höll på att skaffa sovjetiska MIG-plan. Chomskys kommentar till detta är kanske mera ironisk än bitter:

"USA ville nämligen att de skulle vända sig till ryssarna. Det är bra för propagandasyften. Då blir de ett hot mot oss. Kom ihåg, att de bara var två dagsmarscher från Harlingen, Texas. Vi proklamerade i själva verket ett nationellt undantagstillstånd 1985 för att skydda landet mot det hot Nicaragua utgjorde. Och det förblev i kraft. Så det var mycket bättre att de fick vapen från ryssarna. Varför skulle de vilja skaffa sig jetplan? Jo, av de orsaker jag redan nämnt. Förenta staterna hade total kontroll över deras luftrum, flög över landet och försåg terroristarmén med information som gjorde det möjligt för dem att attackera mjuka mål utan att stöta på den armé som skulle försvara dessa. Alla visste att detta var anledningen. De skulle inte använda sina jetplan till någonting annat. Men idén att Nicaragua skulle tillåtas försvara sitt luftrum mot en angripande supermakt som dirigerar terroriststyrkor att anfalla försvarslösa civila mål, betraktades i USA som skandalös och på den punkten rådde fullständig enighet."

Som kontrast mot USA:s reaktion på den 11 september påminner Chomsky om britternas reaktion på skräcken efter IRA:s bombattantat i London. De bombade inte de katolska delarna av Belfast, inte heller Boston, varifrån dessa terrorister till största delen finansieras.

Boken "11/9" har som framsidestext ett citat från Chomsky:

Terroristiska illdåd av det här slaget är en skänk från ovan för de strängaste och mest förtryckande elementen på alla sidor, och kommer att utnyttjas --ja, har redan utnyttjats-- för att påskynda militariseringen, likriktningen, nedmonteringen av sociala trygghetssystem, överförandet av resurser till smala sektorer och undergrävandet av demokratin, så att den förlorar allt meningsfullt innehåll. Men det kommer inte att ske utan motstånd, och jag tvivlar på ett det kommer lyckas, förutom på kort sikt"

I juni 2000 recenserades i Radio Tuff Noam Chomskys bok "The New Military Humanism", en frän uppgörelse med Natoanfallet mot Jugoslavien. Den här nya lilla boken bevisar att han fortfarande är en obehaglig böld i baken på västlig självgodhet och ensidighet.

Till sist några mera subjektiva kommentarer. Radio Tuff har några gånger de senaste månaderna fått kritik för att vi påstås ha varit alltför USA-fientliga. Men vid en jämförelse med den här amerikanske professorn framstår vi snarast som Amerika-fjäskande. Allting är som bekant relativt. När jag skriver det här hör jag på TV, hur premiärministern i Gandhis stora hemland säger, att Indien är berett att gå i krig mot Pakistan för att --jodå-- "bekämpa terrorismen". Och för några månader sedan kunde jag inte undgå att småle, när jag på BBC hörde Milosevic inför domstolen i Haag buttert säga, att han var stolt över att ha försvarat sitt land mot "terroristerna i Kosovo". Javisst, UCK mördade åtskilliga serber, innan Natobombningarna inleddes.

ÅKE SANDIN

En ö i väster, en halvö i öster

ÅKE SANDIN i Radio Tuff 2001-05-13

Det är väldigt trevligt att vara i Örebro -- eller om det nu är Arboga. Hur som helst anses ju detta vara Sveriges mitt eller hjärta och jag minns med en viss stolthet att Per Anders Fogelström och jag var här 1974 och i någon mån bidrog till att Örebro Fredsförening återupplivades.

Men Örebro får ursäkta för jag tänkte prata om en ö i väst och en halvö i öst.

Längst ut på den där västliga ön vid Skagerack finns en plats som heter Stocken. Där finns ett märkligt, ja helt unikt café. Det har parollen "Tänk globalt --handla lokalt!". Det är ett solidariskt café , "solidariskt" ja, vad gammalmodigt det låter -- men hoppingivande. Råvarorna är ekologiskt framställda, äggen till exempel värpta av lyckliga höns. Kaffe, te, kakao, socker och annat är köpta till rättvisa priser i Tredje världen. Och det inte minst fantastiska: brödet och bakelserna som serveras där på bryggan har namn som "Mahatma Gandhis drömmar", "Elin Wägners rågbröd" och bisquiten med rom och rosa glasyr heter-- jo, Rosa Luxemburg.

Och nånting annat mycket märkligt med det här caféet är att där hänger en annorlunda skylt, nästan en vapensköld, som uppger att huset också inrymmer ett konsulat, nämligen för den andliga republiken Zitzer. Och ännu konstigare: Zitzer är en pizzeria i Jugoslavien, närmare bestämt i byn Tresnjevac, som ligger i den delvis ungersk-talande serbiska provinsen Vojvodina. Därför har den här fredsrepubliken faktiskt en pizza i vapnet, för det var i denna Zitzer-pizzeria folk i början av 1990-talet samlades i sitt motstånd mot det då uppblossande kriget. Trots att byn omringades av stridsvagnar vägrade hundratals av dess män att göra militärtjänst , det vill säga att gå ut och döda andra jugoslaver.

Så till den där halvön i öster. Den ligger vid Östersjön, som sköljer fyra mil av dess stränder. Den har tiodubblat sin befolkning på 40 år och en av dess förorter kanske är bekant -- den heter Stockholm. I 34 år har på halvön funnits en mycket månghövdad och aktiv förening för fred och internationell solidaritet. Bara ett par exempel: Under många år har denna lokalförening kunnat skicka --märk väl: varje år-- uppåt en miljon kronor till utomordentliga projekt för många tusen utfattiga indiska barn. Och den har egna radiosändningar som har hörts under sexton år, faktiskt varenda vecka utan undantag. Denna radio har aldrig riskerat att bli kallad Radio Trendig, vilket fått annars begåvade personer att i sin ängsliga politiska korrekthet tappa förståndet, bland annat i vår tidning PAX.

När den stora mediakoncernens lilla ortstidning grovt beljög, ja brottstillvitade föreningens indiska partners --närmast på ett rasistiskt sätt-- kunde föreningsradion envetet berätta sanningen, så att ortens monopoltidning till sist fick dementera. Och när en av samma koncerns stora och "beroende oliberala" (sic) tidningar i den västliga fundamentalismens sämsta anda beljög radion och föreningen genom att svamla om antisemitsim och utslunga andra inneinvektiv, hördes på radion denna hyllningslimerick om denna tidnings användbarhet:

En jäktad brudgum i Hessen
blev helt impotent utav stressen.
Men när kvällsblaskan kom,
han linda den om,
för vad som helst står i Expressen

Men den här tidningen är förstås alltför mäktig, självgod och mot demokratiska lokalföreningar alltför översittaraktig för att dementera ens sina värsta lögner.

När den här föreningen fyllde 25 och en av dess grundare samtidigt fyllde 60, skrev dennes fredsaktiva dotter till en massa människor och påpekade att gubben tyckte presenter och prylar var löjliga men att han var en varm anhängare av lokalt freds- och solidaritetsarbete. Lika glädjande som överraskande satte hundratals människor in pengar, så det blev en fond, ur vilken vartannat år det kunnat delas ut ett pris, i år på 8000 kr, till enskilda eller grupper som utfört ett beundransvärt lokalt arbete för fred och internationell solidaritet.

Den där ön i väster det är Orust och halvön i öster det är Tyresö. Det pris, kallat "Åkes pris", som delas ut vid Svenska Freds' kongress på Örebro slott den 19 maj går till Fredsrörelsen på Orust, närmare bestämt till Ola & Erni Friholt, ordförande resp. sekreterare i lokalföreningen. Det är dessa båda som förestår det solidariska caféet på Stocken och Zitzerkonsulatet.

Både Erni och Ola har flera decenniers oförtrutet fredsarbete bakom sig, bland annat i Svenska Freds' styrelse, i BUFF, Botkyrka Ulands- och Fredsförening, i Fredspolitiska föreningen Pax i Göteborg och som redaktörer för tidningen Pax. På 1980-talet skötte de också det fredsförlag i Göteborg, som gav ut två av de viktigaste böckerna som tryckts i Sverige de senaste decennierna: Folke Hagmans "Media som krigshetsare" och Ingemar Myhrbergs "Ubåtsvalsen"

ÅKE SANDIN

VE DE BESEGRADE!

Åke Sandin i Radio Tuff den 22/4 2001

Referens:
Niclas Sennerteg: Stalins hämnd. Röda armén i Tyskland 1944-1945 (Historiska media, Lund 2001)

Niclas Sennerteg är en ung radiojournalist som har historiska universitetsstudier i bagaget. När de etniska rensningarna i forna Jugoslavien upprörde opinionen träffade han en tyskfödd svensk, som suckade: "Vet du, det som sker där nere är precis samma sak som drabbade oss i Ostpreussen under kriget".

Det blev början till fem års forskningar, vilka i år resulterat i en bok på över 400 sidor. Den heter "Stalins hämnd" och har undertiteln "Röda armén i Tyskland 1944-1945". Den handlar om det fruktansvärda öde som drabbade den tyska civilbefolkningen öster om den nuvarande gränsen Oder-Neisse. I osentimentala siffror kan denna terror sammanfattas: Inberäknat också den tyska befolkningen i Tjeckoslovakien och på Balkan var det uppåt 15 miljoner som flydde eller rensades etniskt, de flesta från områden som tyskar bebott i århundraden. 2, 2 miljoner av dem dog eller dödades.

Ett par miljoner av kvinnokön -- från 10-åringar upp till gamla gummor -- våldtogs, många upprepade gånger eller genom gruppvåldtäkter. Åtskilliga av dem dödades i samband med våldtäkterna eller var så fysiskt eller mentalt medtagna att de begick självmord. Könssjukdomar grasserade och trots många aborter föddes 300 000 oönskade "Russenkinder", ryssbarn.

Sennerteg citerar många överlevande ögonvittnen. Så här berättade till exempel Klara Siedler från det brinnande Danzig (nu: Gdansk):

"Den andra uppsättningen ryssar hade nu släppts lös. Ingen kvinna skonades. Kvinnorna blev våldtagna framför ögonen på männen, vilka hölls i schack med kulsprutepistoler. Vi gömde oss, de hittade oss ändå… En ung kvinna med tre barn försökte slinka in i källaren bredvid , när horden kastade sig över henne. Barnen ropade "Mamma, mamma". Då tog en av ryssarna barnen och slog dem mot muren. Det krasandet glömmer jag inte så länge jag lever. Därefter tog en annan itu med kvinnan. Efteråt kröp hon ner i floden Mottlau, för hon kunde inte längre gå upprätt"

Den där ögonvittnesskildringen har författaren hämtat från den utförliga dokumentation om fördrivningen som en vetenskaplig kommission i Bonn sammanställde redan på 1950-talet. Då ansågs den inte så politiskt lämplig att sprida, så först 1984 blev den genom pocketförlaget dtv tillgänglig för en bred allmänhet. Den är på hela åtta band, sammanlagt över 5000 sidor, och innehåller många hundra upprörande vittnesmål. Även om dessa granskats av en grupp professorer bör man dock hålla i minnet att ögonvittnesskildringar inte är den mest tillförlitliga av historiska källor.

Andra ögonvittnen om krigets fasor som framträder i Sennertegs bok är ett tjogtal tyskfödda svenskar. Det där intresserar mig personligen, eftersom jag ibland undrat över hur det kommer sig att jag i mina radiointervjuer gång på gång snubblat över tyskfödda Tyresöbor, som haft traumatiska minnen från kriget. Men Tyresö tycks inte vara så unikt på den punkten. Det är väl bara så att om tyskarnas lidanden har få människor haft intresse att höra, och för våra trendriktiga medier har ämnet varit tabu, trots allt vackert tal om alla människors lika värde.

En sådan tyskfödd svenska som Sennerteg har intervjuat är Sibylle Larsson, född Krahmer, "den starkaste av de människor som författaren träffat inför den här boken", som han skriver. Hon var 26-årig hästuppfödare på ett gods i östra Brandenburg, i dag polskt, när ryssarna kom. De plundrade gårdarna på allt av värde, också hästarna. Sibylle berättar:

"I grannbyn Nordhausen, där vi hade vår poststation, tvingade ryssarna in alla karlar i en lada, reglade dörren och tände på, så att alla dog där inne"

Kvinnorna kördes ut från husen och fick ta sin tillflykt till skogen. Sibylle berättar om en 43-årig kvinna som just fött sitt första efterlängtade barn att hon en natt fick uppleva tragedin att hennes baby frös ihjäl. Sibylle själv klarade sig länge undan våldtäkt, mycket tack vare att hon hade mössa med tjocka öronlappar på sig, så de nattetid snokande soldaterna tog henne för karl. Men en natt klämtade klockan även för henne. Sammanlagt våldtogs hon 7-8 gånger, uppger hon.

Skildringar på svenska om de många tusen liknande ohyggligheterna alldeles söder om Östersjön är få. Per Landins bok "Slottet som försvann" från 1999 handlar till en del om den ostpreussiska befolkningens öde. Lundahistorikern Hans-Åke Perssons doktorsavhandling från 1993, "Retorik och Realpolitik" har som ämne Storbritannien och fördrivningen av tyskarna. Att händelserna inte bara var inspirerade av Stalin, som Sennertegs boktitel kan antyda, visar Persson genom att citera ett anförande som hölls i det brittiska parlamentet redan i december 1944, då Winston Churchill yttrade:

"Fördrivning [av tyskar] är metoden som såvitt vi kan se, kommer att bli högst tillfredsställande och varaktig. Inte längre kommer det att vara någon folkblandning som kan orsaka ändlösa svårigheter…En total rensning [clean sweep] kommer att göras"

Det finns Stalincitat, som visar att han inte var upprörd över att ryska soldater våldtog och härjade. Han menade att killar som krigat i flera år var värda både materiella byten och kvinnor. Det kan tyckas komprometterande och cyniskt för dem som tror att krig är en slags tebjudning i Genevekonventionens anda. Men alla som studerat krigens verklighet vet att det inte behövs någon order från högre ort för att segrande soldater skall uppföra sig som svin. Redan romarna myntade uttrycket Vae victis, ve de besegrade. Också västallierade soldater begick våldtäkter och andra grymheter i Tyskland.

Det fanns för all del en sovjetisk agitator som hetsade grovt rasistiskt. Det var Ilja Ehrenburg som bland annat skrev hetsande uppmaningar som delades ut som flygblad till soldaterna, till exempel:

"Tyskarna är inga människor…När du har dödat en tysk, döda en till. För oss finns inget fröjdefullare än högar av tyska lik".

Men å andra sidan blev Ehrenburg faktiskt tagen i örat av Pravda, som förebrådde honom för hans hattirader och betonade att det inte var mot det tyska folket som kriget fördes utan mot den fascistiska regimen.

Men jag förstår Sennertegs val av boktitel, Stalins hämnd. Dels är det opportunt att skuldbelägga den hänsynslösa diktatorn. Dels måste man, om man gör något så otrendigt som att ömka tyskar, på något vis antyda att det var en begriplig, ja nästan rättvis hämnd. Egentligen är detta förfaringssätt nästan lika fånigt som om man vill urskulda tyskarnas brott med Versaillesfreden, terrorbombningarna av tyska civila eller deras upptäckter av Katyn och andra sovjetiska eller västallierade brott. Krigsförbrytelser är krigsförbrytelser är krigsförbrytelser --både förlorarnas och segrarnas.

En östtysk teologidoktor, Norbert Buske, som 1995 skrev en bok om den tyska staden Demmins hemska öde vid krigsslutet, påpekar klokt att den ena sidans krigsförbrytelser inte kvittas utan bör adderas till den andra sidans:

"Skuld och elände låter sig inte kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig. Den som nämner krigsoffer från den ena sidan men förtiger den andra sidans offer, den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände"

När Niclas Sennerteg fick idén till sin bok om de värsta folkfördrivningarna i europeisk historia pågick etniska rensningar på Balkan. I dag vet vi, att de etniska rensningar som där tycks bli varaktiga är de av uppåt en miljon serber, något som våra ensidiga opinionsbildare gör sitt bästa för att tysta ner. Och Churchill fick helt rätt. De etniska rensningarna av 15 miljoner tyskar blev varaktiga.

Åke Sandin

OM ROLLERNA VORE OMBYTTA

Kinas hotfullhet ("gula faran") eller….
(Åke Sandin i Radio Tuff den 15 april 2001)

Har varit i Nordafrika i två veckor och de enda nyheter jag då haft tillgång till har varit BBC, CNN och Deutsche Welle. Förutom att Milosevic fortsatte att demoniseras handlade det mesta om det amerikanska spionplanet, som nödlandat i Kina. Mycken uppmärksamhet ägnades den några dagar kvarhållna amerikanska besättningen. Bland annat förekom intervjuer med tårögda anhöriga.

Låt oss leka med tanken att rollerna vore ombytta, dvs att Kina är världens ledande supermakt, ekonomiskt, teknologiskt och medialt överlägset andra länder och i ledningen för världens klart starkaste militärallians.

Variant 1 (Kosovo)

Kina pressar Israel till förhandlingar om Västbanken. Arafat ställs åt sidan till förmån för mera militanta förhandlare, typ Hamas. Man kräver att få stationera kinesiska trupper i Israel med full rörelsefrihet inom landet och undantagna från israelisk lag och rättskipning. Israel vägrar -- liksom alla självständiga länder skulle göra i det läget.

Israels "bristande förhandlingsvilja" tas som förevändning för ett anfall, som av kinesisk propaganda betecknas som en "humanitär intervention". Under 77 dygn bombas Israel av Kina och dess arton allierade länder. Det leder till en massflykt av palestinier, en tragedi som världsmedia under kinesisk ledning ger Israel skulden för och som dagligen på ett skakande sätt skildras i all värdens TV.

Bombningarna förstör stora delar av den israeliska infrastrukturen och dödar tusentals civila, däribland också en del palestinska flyktingar. Även skolor och sjukhus träffas av Kinas humanitära bomber liksom i yttrandefrihetens namn den största TV-stationen. USA:s ambassad i Israel får en fullträff, varvid tre amerikaner dödas. USA protesterar men måste i övrigt finna sig i att titta på.

Medan hans land förstörs av Kina-alliansens bomber blir Israels folkvalde premiärminister anklagad för krigsförbrytelser och skall åtalas i en domstol som Kina pressat fram genom FN. Han demoniseras i världsmedia genom att kallas "diktator", "Mellanösterns slaktare", "folkmördare" etc.

Till sist går Israel med på att utrymma Västbanken, som besätts av trupper från Kina och dess allierade. De palestinska flyktingarna strömmar tillbaka. Men nu börjar en etnisk rensning som tyvärr verkar bli oåterkallelig. Hundratusentals judar drivs i väg från sina boplatser. Det sker utan att världssamfundet och medierna nämnvärt reagerar. Judarna terroriseras, många av dem dödas och palestinska trupper går in i det som är kvar av Israel, där de i gränstrakterna utövar terror.

Israel utsätts för sanktioner, även från neutrala länder såsom Sverige. Det utarmar landet och arbetslösheten stiger katastrofalt. Kina kräver i "demokratins" namn att det israeliska folket väljer en Kina-vänligare regering, annars kommer de förödande sanktionerna att fortsätta. Israels oppositionspartier får kraftig ekonomiskt stöd och får också flera röster än den sittande regeringen. Men de får inte absolut majoritet, vilket krävs för regimskifte. Det ordnas dock genom en av Kina påhejad revolt, då bland annat riksdagsbyggnaden, Knesset, sätts i brand.

Efter ekonomiska påtryckningar går det ruinerade Israel med på att arrestera den förre presidenten.

Variant 2 (Den ryska ubåten Kursks förlisning)

Sommaren 2000 har Storbritannien en flottövning norr om Skottland i trakten av Shetlandsöarna. Den bevakas av kinesiska ubåtar. Plötsligt kommer meddelandet att en av britternas mest moderna ubåtar saknas. Det visar sig att den har förlist, varvid över hundra brittiska flottister har omkommit. En av de kinesiska ubåtarna observeras senare att ha gått in i en Kina-allierad hamn för reparationer. Höga brittiska politiker och militärer uttrycker sin övertygelse om att deras ubåt blivit rammad av en kinesisk. Någon fullständig klarhet har dock inte nåtts, eftersom bärgningen av den sjunkna ubåten har uppskjutits ett år.

Variant 3 (USA-ubåt rammar en japansk fisketrålare)

Kinas flotta har baser över hela världen och patrullerar världshaven. Vintern 2001 rammar en kinesisk ubåt en kanadensisk fisketrålare, varvid uppåt tio kanadensiska ungdomar dödas.

Variant 4 (Ett av USA:s spionplan krockar)

Kinas spionplan, försedda med den mest sofistikerade tekniska utrustningen, inhämtar dagligen uppgifter om andra länder genom flygspaning inpå gränserna. Inte minst bevakas USA, av Kina betraktat som en framtida konkurrent om världshegemonin. USA svarar med att låta sina egna jaktplan skugga de kinesiska spionplanen.

Våren 2001 råkar ett amerikanskt plan kollidera med ett kinesiskt spionplan alldeles utanför amerikanskt territorialvatten. Det amerikanska planet störtar och piloten omkommer. Det kinesiska planet nödlandar på en amerikansk flygbas på Hawaji. Besättningen kvarhålls i över en vecka, vilket väcker världsvid upprördhet genom de av Kina dominerande medierna.

Åke Sandin

En flykting är alltid en flykting, oavsett vilken sida han tvingas fly från.
Krigets elände drabbar oskyldiga på båda sidor.

Ett plåster i tid kan förebygga kallbrand.
Varför snålas det på plåster medan amputationer
får kosta hur mycket som helst?
Vår uppgift är att visa att det lönar sig att förebygga!

Sagt på Radio TUFF och Slingan år 2001-2002