Krigets vidrigheter är lika oförlåtliga, oavsett om de begås av segraren eller förloraren.
Vem som får sista ordet borde inte ha någon betydelse för bedömningen,
men som bekant skriver segraren historien.
Det måste vi genomskåda.

"Att man röjer i ett hörn betyder inte att man gillar skiten i de andra hörnen."

Krig och rasism för 100 år sen.

Slingan 7/5-28/5 2000.

Världen såg i många avseenden inte alls ut som idag. Politiskt sett till exempel härskade Västeuropa över enorma områden. Den engelska drottningen Victoria var regent över en fjärdedel av jordens landyta, i ett välde där solen alltså aldrig gick ner. Och just kring sekelskiftet hade också USA börjat ägna sig åt imperialistiska erövringar. Det var ett radikalt brott mot unionens tidigare hållning, för det var ju bara drygt hundra år sen USA hade bildats efter ett frihetskrig mot britterna. USA hade på 1800-talet berömt sig av att vara sig själv nog, att i motsats till rovlystna europeiska stater inte kapa åt sig kolonier. Detta kan för all del ifrågasättas, eftersom Förenta staterna på 1800-talet lagt under sig indianernas områden och från Mexico erövrat bland annat Texas.

Men kring sekelskiftet började man också i USA att få smak för erövringar utanför kontinenten. Eller som Washington Post skrev:

"Äregirighet, vinningslystnad, jordhunger, stolthet, stridsglädje, vad det än må vara livas vi av en ny känsla. En ny medvetenhet har kommit över oss -- medvetenheten om vår kraft-- och med den en ny aptit, en längtan att visa vår
styrka. Smaken på ett imperium finns i folkets mun lika väl som smaken på blod i djungeln"

Djungeln ja, Djungelbokens brittiske författare, Rudyard Kipling, som skulle få Nobelpris 1907, hade just skrivit sin berömda --eller i dag kanske beryktade-- dikt om den vite mannens börda:

Take up the White Man's burden
Send forth the best ye breed

Och genom att skicka iväg det bästa av sitt släkte skulle den vite mannen ta hand om

Peoples, Half-devil and half-child.

Kiplings dikt om främmande folk som till hälften var barn, till hälften djävlar, spreds på några dagar över hela Förenta Staterna och fick ett väldigt genomslag. Den mest ivrige och vältalige imperialisten var kanske den unge senatorn från Indiana, Albert Beveridge:

"Vi är en erövrar-ras. Vi måste lyda blodets röst och erövra nya marknader och om nödvändigt också nya länder……Amerikansk lag, amerikansk ordning, amerikansk civilisation ska slå rot på de hittills blodbesudlade kusterna där mörkret har härskat men som Guds verktyg i framtiden ska göra sköna och klart lysande"

Jodå, inte oväntat var Gud på imperialisternas sida. President William McKinley, som skulle mördas av en polsk invandrare 1901, berättade om hur han blev av med sin tveksamhet inför att krigiskt erövra främmande länder:

"Sanningen är att jag inte ville ha Filippinerna när vi fick dem som en gåva av Gud. Natt efter natt vandrade jag av och an på golvet i Vita huset och jag skäms inte att erkänna att jag mer än en natt föll på knä och bad den Allsmäktige om råd och ledning. Och så sent en natt mottog jag hans budskap: Antingen skulle USA lämna tillbaka öarna till Spanien men det vore fegt och hederslöst eller också kunde man dela med sig åt England och Tyskland men det vore bad business. Däremot kunde USA inte lämna öarna åt befolkningen för den var inte mogen för självstyre och det hela skulle sluta med anarki. Därför måste vi taga till oss det filippinska folket, uppfostra det, civilisera det och göra det till goda kristna och behandla dem alla som våra bröder för vilka Kristus en gång dog. Efter det gick jag till sängs och sov i godan ro."

Filippinerna har fått sitt namn efter den spanske kungen Filip II och det var främst de spanska besittningarna USA nu fikade efter. Närmast låg Kuba, som varit spanskt praktiskt taget sedan Christoffer Columbus landsteg där den 28 oktober 1492. Det spanska styret var tidvis mycket brutalt och Kubas ekonomi vilade på socker-produktionen. När så USA 1894 sa upp handelsavtalet med Spanien blev det kris i sockerhandeln och ännu svårare tider för kubanerna. Ett uppror bröt 1895 ut mot Spanien under ledning av den legendariske skalden José Marti. Kriget fördes med utomordentlig grymhet från båda hållen. Bland annat föste spanjorerna ihop många civila i campo de concentrado, alltså koncentrationsläger, där många tiotusentals dog.

I USA låg sympatierna den här gången -- i motsats till inställningen till Fidel Castros uppror 60 år senare-- helt hos rebellerna, insurrectos. De antispanska känslorna piskades upp av den moderna press, som nu med snabbt stigande läskunnighet fick ett allt större inflytande. Engelska tidningsägare hade tidigt upptäckt hur snabbt upplagorna steg tack vare krigsskildringar illustrerade med teckningar från de många småkrig och straffexpeditioner britterna förde borta i sina många kolonier.

Nu tog amerikanska tidningar efter. William Randolph Hearsts "gula press" hetsade intensivt mot Spanien och krävde amerikanskt ingripande. Berömd är berättelsen om hur Hearst skickade tecknaren Frederic Remington till Kuba. När denne kom fram fann han ingenting dramatiskt och skall då ha telegraferat hem till tidningen:
"Allt lugnt. Inget bråk. Blir inget krig. Vill resa hem."

Då skall Hearst ha svarat: "Stanna! Ni ordnar bilder! Jag ordnar kriget"

Det där var en anekdot, sannolikt alltför bra för att vara sann. Nu lönade det sig ändå för tidningarnas utsända att stanna kvar på Kuba. Den 15 februari 1898 exploderade nämligen den amerikanska pansarkryssaren Maine i Havannas hamn, varvid 260 människor omkom. Spanjorerna menade att det var en olycka och föreslog en opartisk utredning. Men nu ökade den amerikanska krigsivern och utan skymten av bevis larmade tidningarna om att "en fiendes hemliga helvetesmaskin" hade varit orsaken

Två månader senare anföll USA och landet drabbades av en jublande krigshysteri utan like. 200 journalister var på Kuba och skickade hem hjälteberättelser till sina amerikansk tidningar, som använde allt större och braskande rubriker, upp till en decimeter höga. Korrespondenterna avkrävdes spännande reportage om amerikanska krigsbedrifter, så att en anställd på New York Herald undslapp sig sucken: "Det måste finnas en fabrik där ute som tillverkar förfalskade krigsrapporter".

Till och med höga politiker rycktes med. Mest känt är att den blivande presidenten Theodore Roosevelt lämnade sin ministerpost för sätta upp ett eget kavalleriregemente av frivilliga cowboys som fick smeknamnet "Rough riders" och blev mycket omskrivet.

Det blev ett "splendid little war" ur amerikansk synpunkt, för spanjorerna besegrades på ett par månader. Många fler amerikanska soldater dog av så kallade naturliga orsaker, i ett område där ännu gula febern grasserade, än av spanska kulor. Tusentals dog också av matförgiftning genom ruttet konserverat kött från en firma i Chicago. Döden på ärans fält är alltså mycket mångskiftande.

USA hade stött de kubanska rebellerna mot Spanien och därför kunde man för skams skull inte lägga beslag på ön, så formellt blev den nu självständig, i praktiken dock ett slags amerikanskt protektorat. Däremot kunde man efter segern i Manillabukten över den spanska flottan göra Filippinerna till sin koloni. Men då drabbades man själv av samma slags frihetsrörelse som man tidigare hade stött på Kuba. Det tog tre års blodigt krig kring sekelskiftet 1900, innan USA hade kväst den filippinska gerillan.

Och detta krig fördes förstås från både håll ohyggligt grymt. När 20:e Kansas-regementet dödade alla, inklusive kvinnor och barn i en stad på 17000 invånare, försvarades det i New York Journal med:
"De svaga måste ge vika och inte sticka upp….Vi kommer att härska i Asien på samma sätt som vi härskar hemma."

Och en menig soldat förklarade mordlusten så här:
"Vår stridslust var på toppen och vi önskade inget högre än att döda niggrer. Det här att skjuta människor överträffar till och med harjakter"

I sin bok förra hösten om år "Nittonhundra" anser Gustaf von Platen att den amerikanska krigföringen i Filippinerna otvivelaktigt var ännu mer hänsynslös än i Vietnam, ja till och med grymmare än mot indianerna. Det fanns dock amerikaner, både politiker och andra, som genomskådade tidningarnas ensidiga rapportering och därför skämdes över amerikanska truppers framfart. En av dem var den berömde författaren Mark Twain, som skrev:

"Vi har pacificerat några tusen öbor och begravt dem, gjort deras åkrar obrukbara, bränt deras hem och tvingat deras änkor och faderlösa barn att leva utan tak över huvudet och underkuvat tio miljoner människor genom välvillig assimilering, vilket är det fromma ordet för geväret….Och så har vi genom Guds välvilja --orden är regeringens, inte mina-- blivit en stormakt"

Ja, USA hade verkligen visat sig vara en stormakt att räkna med i världspolitiken. Men ännu var Storbritannien supermakten nr ett med en fjärdedel av världen i sitt imperium. Landet hade varit lyckosamt i huggsexan på Afrika i slutet av 1800-talet, även om det 1898 höll på att leda till krig mot Frankrike när brittiska och franska trupper stötte på varandra vid Fashoda i södra Sudan.

Och den imperialistiska aptiten växte medan man slukade den ena biten av världen efter den andra. Brittiska politiker drömde nu om ett sammanhängande kolonialområde från Godahoppsudden i söder till Nildeltat i norr, ibland kallat Kap-Kairo projektet. Men nere i södra Afrika fanns två förargliga, självständiga områden i vägen, Transvaal och Oranjefristaten. De var bebodda av boer, det holländska ordet för bönder.

Det var nämligen Holland som i mitten av 1600-talet lagt under sig sydligaste Afrika. När britterna under Napoleonskrigen tog över Kapkolonin fann sig de frihetsälskande och självständiga boerna inte till rätta utan drog på 1830-talet med vagnar och boskap norrut. Boerna var hårt arbetande bönder, skickliga jägare och mycket gudfruktiga.

Under någon generation kunde de idogt arbeta tämligen ostört i sina nygrundade republiker, Transvaal och Oranjefristaten. Men så på 1880-talet upptäckte man där stora guld- och diamantfyndigheter och det blev då en enorm rusning till boerrepublikerna, som översvämmades av lycksökare, många fler till antal än boerna själva. Dessa "uitlanders" ville nu britterna utnyttja. Deras ledare i Sydafrika var Cecil Rhodes, en imperialist och finansman, som givit namn åt Rhodesia, nuvarande Zimbabwe och Zambia. Tillsammans med sina kompisar i storfinansen --de gick under öknamnet the "gold bugs", guldlössen eller guldpamparna-- iscensatte Rhodes 1895 ett kuppförsök. Under ledning av hans vän, Sir Leander Starr Jameson, försökte 500 äventyrare ta makten i Johannesburg. Denna så kallade Jamesonraid blev ett totalt fiasko. Ett tjogtal dödades och de andra arresterades.

Men boerna var nu varnade. Och mycket riktigt: 1899 började boerkriget. Premiärminister i London var Robert, tredje markisen av Salisbury, men kriget kallades Joe's war efter den brittiske kolonialministern Joseph Chamberlain, en imperialist som genom sin arrogans, elegans och monokel i ögonvrån var urtypen för den engelska överklass, som ännu helt dominerade brittisk politik. Chamberlain förklarade stolt:

"Jag tror på det brittiska imperiet och jag tror på den brittiska rasen. Jag tror på att den brittiska rasen är den största av de styrande raser som världen någonsin skådat".

Britterna var vana vid småkrig i kolonierna och lika vana vid att de var överstökade till deras förmån på nolltid. Och även nu räknade man med att kriget skulle vara vunnet "before teatime", det vill säga innan eftermiddagsteet. Den hord av brittiska journalister, som avseglade till Sydafrika var bara oroliga för att de inte skulle hinna fram förrän det var över. En av dem, Morning Posts korrespondent, hade med sig åtta flaskor vitt och arton flaskor rött vin, sex flaskor portvin, sex flaskor vermouth och sex med cognac plus arton buteljer whisky. Han var 24 år, tillhörde den engelska aristokratin, hette Winston Churchill och skulle nu bli mycket omskriven för sina journalistäventyr. Även den unge Churchill var trygg i sin tro på "den brittiska rasens överlägsenhet", som han uttryckte det.

Men boerkriget blev ingen snabb affär utan skulle fortsätta i tre år, ända till 1902, och britterna skulle behöva nästan en tiofaldig överlägsenhet i manskap innan boerna kunde kväsas. Londonpressen som nu kraftigt höjde sina upplagor talade i början om boerna som "en hop bönder med bössor", en föraktfull men inte missvisande karakteristik. Boerpresidenten, den legendariske Paul Krüger, kallades av Chamberlain för "obildad, smutsig och listig" och det ligger något i det också. På det mest visade fotot ser Krüger enligt Gustaf von Platen ut som "värdshusvärden Markurell på godtemplarfest".

Ja, boerna slogs i sina vardagskläder med bara den bredbrättade hatten som enda uniformsdel. Men dessa skäggiga commandokrigare var skickliga ryttare, sen barnsben vana vid gevär och hade fördelen att kämpa på hemmaplan.

Alltså gick det riktigt illa för engelsmännen i början. Under den så kallade svarta veckan i december 1899 besegrades lord Methuen vid Magersfontein, general Gatacre vid Stormberg och britternas ÖB general Buller vid Colenso.

Boerna belägrade också flera städer, bland andra Kimberley. Där fanns Cecil Rhodes själv bland de inneslutna och det var ingen tillfällighet, för 90 procent av världens diamantproduktionen kom därifrån.

Men det var försvaret av en mycket mindre betydande stad, Mafeking, som väckte begeistring hemma i London. Det berodde på att den försvarades av en märklig 43-årig kavalleriöverste med den "sense of humour" som uppskattades så högt. Han var alltså en skojig prick som telegraferade hem kommunikéer, typ:

"Fyra timmas bombardemang. En hund dödad"

Han använde Mafekings småpojkar som kurirer och dessa budlöpare kallades scouter. 1907 skulle han grunda den internationella scoutrörelsen, för han hette Robert Stephenson Smyth Baden-Powell. Han skulle bli hejdlöst populär i England och när Mafeking efter 215 dagars belägring undsattes visste jublet i London inga gränser.

Trots populariteten fanns det fläckar på Baden-Powells vapensköld men det kom sällan till allmänhetens kännedom. En journalist som anklagade Baden-Powell för att avsiktligt svälta ut Mafekings svarta invånare, fick inte sina synpunkter publicerades av sin tidning, The Times. En annan journalist, Emerson Neilly, berättade --men först efter kriget-- hur han hade upplevt de inföddas situation i Mafeking:

"Jag såg hur de föll omkull på marken och låg kvar på platsen, så svaga att de inte kunde fortsätta….orden räcker inte till för att beskriva eländet, fem eller sex hundra skelett av båda könen och i alla åldrar, ända ner till småbarn…De fick inte bättre mat än byrackorna, snarare sämre."

Boerna var dock inga antirasister de heller. Deras president, Paul Krüger, sa bland annat:

"Kaffrerna är inte mänskliga varelser utan djur som inte har mer själ än aporna."

Mycket mer förödande än Baden-Powells hänsynslöshet mot de svarta kunde ryktena om att han var homosexuell ha blivit. Det här var en tid då det var accepterat att inte betrakta afrikaner och asiater som likvärdiga människor, medan skräcken för homosexualitet några år tidigare hade illustrerats av fängelsedomen mot Englands mest begåvade kvickhuvud, Oscar Wilde, för övrigt död i Paris just år 1900.
Faktum är att Baden-Powells bäste vän var en bildskön yngling som uppträdde i flickroller och bland annat sjöng:

"I'd choose to be a daisy if I might be a flower"

Daisy, tusensköna, var inte bara en blomma utan var också öknamnet för en homofil. Men även om Baden-Powell själv var "en exhibitionist som älskade att kråma sig på scen och dansa solo i kvinnokläder" (orden är Gustaf von Platens) så gifte han sig så småningom och fick tre barn.

Efter något år hade britterna med ständigt nya truppkontinenter hemifrån fått det militära övertaget men boerna kämpade vidare i små gerillaförband som slog till ur bakhåll och försvann. Den nya brittiske överbefälhavaren Herbert Kitchener, sedermera krigsminister under början av första världskriget, inledde då en ny och grym taktik, den brända jordens i kombination med koncentrationsläger. Tiotusentals boergårdar föröddes medan deras invånare släpades iväg till läger, där de dog som flugor. Av de 28 000 civila som dog i dessa läger var hela 22 000 barn.

Det var faktiskt flera boerbarn som dog i brittiska koncentrationsläger än det sammanlagda antalet stupade i strid på båda sidor. Nu sipprade dessa otäcka fakta fram i engelsk press, trots alla braskande krigsrubriker och rafflande berättelser om brittisk tapperhet och boernas ociviliserade krigföring, Den sistnämnda upprörde nu också genom filmer, en märkvärdig nyhet för hundra år sen: ryckigt rörliga bilder, som bland annat visade hur boerna angrep ett brittiskt Röda korstält och sköt på kirurger och sköterskor under operation. Det var bara det att scenen var inspelad med skådespelare i Hampstead Heath utanför London, men det visste inte åskådarna.

Den stora förtjänsten för att de brittiska dödslägrens fasor avslöjades var inte journalisternas, som i svärmar bevakade kriget, utan Emily Hobhouse. Hon var en 41-årig kväkare med förbindelser bland liberalerna och hos arbetarrörelsen. Hon besökte lägren i Sydafrika och skickade hem en skakande rapport till parlamentet i London om massdöden och lidandet. Hennes omdöme om brittisk militär var bitande:

"Svårigheterna överstiger militärernas förnuft. När det gäller att skaffa kläder vet de mindre än gubben i månen. Krass manlig okunnighet, dumhet och inkompetens"

I parlamentet kritiserades kriget inte bara av de ännu fåtaliga Labourmännen, som påpekade finansmännens uppenbara intresse att ta hand om boernas guld och diamanter utan också av ledamöterna från Irland, som kände speciellt för boerna efter att själva i generationer ha levat under omilt brittiskt välde. Men också den liberala oppositionen uttryckte sin olust. David Lloyd George, som skulle bli premiärminister under första världskriget, slog 1901 fast: "Det här är inte ett krig mot män utan mot kvinnor och barn"

Men med sådana bistra sanningar vann inte liberalerna den av pressen uppeldade folkopinionen. De konservativa var smarta nog att utlysa nyval och vann en klar seger bland annat på varningen: "Varje mandat som vinns av liberalerna vinns av boerna"

På den europeiska kontinenten var sympatierna nästan odelat på boernas sida. Så också i Sverige där KG Ossiannilsson inledde en av sina dikter med:

Du reser dig argsint och stram, John Bull
och måttar mot boernas hörn.
Mot en mygga räcktes din ram, John Bull
men av myggan vardt där en örn.

Faktum var, att 170 nordbor stred som frivilliga på boernas sida under kriget. I en drabbning 1899 var 49 man ur den Skandinaviska kåren förpost. Nästan alla stupade, sårades eller tillfångatogs, däribland också deras befälhavare, veldkornett Johan Flygare. Än i dag finns ute på den sydafrikanska velden en sju meter hög bautasten med en nordisk sköldmö på och med en inskrift hämtad från Esaias Tegnér:

"De kunde icke vika, blott falla kunde de"

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Som uppläsare av citat medverkade Monica Schelin.
Som källor har jag bland annat använt:

• Philip Knightley: Krigets första offer är sanningen. Krigskorrespondenten som hjälte, propagandamakare och mytskapare från Krimkriget till Vietnam
• Allan Nevins & Henry Steele Commager: USA. Ett fritt folks historia
• Thomas Pakenham: The Boer War
• Gustaf von Platen: Nittonhundra
• Barbara W. Tuchman: The Proud Tower

ÖSTERSJÖNS STORA TRAGEDIER
"Desastres de la Guerra"
Slingan 19/3-

Men Östersjön har varit skådeplats för än värre katastrofer, som knappast uppmärksammats alls, inte ens i samband med Estonias förlisning. De inträffade från hösten 1944 till sommaren 1945. Det var då som ett par miljoner människor tog sig västerut över Östersjön. Mera civilt inriktade historiker har kallat dessa väldiga människotransporter och räddningsaktioner för den tyska marinens främsta bedrift någonsin. Till och med engelsmännens heroiska evakuering av sina soldater över kanalen från det kringrända Dunkerque 1940 förbleknar en smula vid jämförelse.

790 fartyg deltog och många av dem gick i skytteltrafik En del av passgerarna var balter men de flesta tyskar. Över ett hundra fartyg sänktes och omkring 30 000 människor omkom. De allra flesta var civila flyktingar, andra sårade soldater. Som man lite cyniskt sa vid södra Östersjökusten 1945 och 1946, var dessa år väldigt bra för ålafisket.

Balternas flykt ägde främst rum 1944, när Röda armén trängde in i Estland. Men det var under vintern 1945, när ryssarna snabbt ryckte fram mot Ostpreussens kust, som den verkligt stora flyktvågen började.

Eftersom männen var ute vid fronten eller redan hade stupat utgjordes flyktingarna av barn, kvinnor och åldringar. Bakom sig hade de ofta veckor av strapatser i snö och kyla. Många gamla hade dött av utmattning, barn hade frusit ihjäl eller kvinnor dödats av bomber eller kulkärvar från lågflygande attackplan.

Det var främst tre ställen efter Östersjökusten, som blev utskeppningshamnar och alltså räddningen för miljontals människor. För det första var det Pillau utanför Königsberg, i dag den ryska flottbasen Baltijsk utanför Kaliningrad, för det andra Danzig-Gotenhafen, i dag det polska Gdansk-Gdynia och för det tredje den långsmala halvön Hela som delvis inramar Danzigbukten.

Varför denna massflykt när det för så många innebar döden och för ännu flera stora lidanden? Var de lurade av den krigspropaganda som ständigt bedrar människor, ofta till och med decennier efter krigen? Ja, visst var Goebbels propaganda infam nog, men på den här punkten kom den dessvärre att snarast överträffas av en grym verklighet. Att studera förintelsen av Ostpreussen, bara 25 mil över Östersjön från Öland, är bland det otäckaste man kan företa sig i läsväg.

Det var ändå många som inte ville eller kunde fly. I Königsberg stannade omkring 100 000 tyska civila. Av dessa dog fram till 1948 merparten, mellan 60- och 70000 människor, allt enligt den vetenskapliga kommission som på 1950-talet dokumenterade de 14 miljonerna etniskt rensade tyskarnas öden. Och det var ingen vacker död utan det handlade om mord, massor avl våldtäkter som varken skonade småflickor eller gummor, självmord i yttersta förtvivlan, men framförallt dog de av tyfus och andra sjukdomar, som förvärrades av en hunger som drev människor till att äta ruttnande djurkadaver, ja till ren kannibalism. Andra tyskar dog i vidriga läger eller försvann för alltid efter att ha deporterats till slavarbete i Sovjetunionen.

Också på den ostpreussiska landsbygden förekom vidrigheter, som jag inte vill återge för de är alltför äckliga. Få känner till namn som Nemmersdorf och Metgethen men de orterna platsar tyvärr alltför väl i den långa räcka beryktade ställen, där det under 1900-talet begåtts obeskrivliga grymheter. Och några Tyresökvinnor har på den här radiokanalen vittnat om de fasor de upplevde som tyska tonårsflickor 1945. De tyskar i Ostpreussen som ändå överlevde krigsslutet och tiden efteråt skulle sedan etniskt rensas genom att i godståg skickas västerut.

Även en del ryssar kände vämjelse för det som drabbade civilbefolkningen. En av dem var författaren och sedermera nobelpristagaren Alexandr Solsjenitsyn. Han fick åtta år i Gulag för sin frispråkighet efter att bland annat i samlingen "Ostpreussiska nätter" ha skrivit:

Ännu jungfru, blir till kvinna
och som kvinna snart till lik
Redan omtöcknad, ögat blodigt
ber hon: "Döda mig, soldat!"

Det som gjorde flyktingarnas situation så prekär var att Röda armén snabbt lyckades innesluta både områdena kring Königsberg och Danzig. Den kalla vintern 1945 gjorde att åtskilliga i de ändlösa flyktkaravanerna förfrös. Det förekom att utmattade mödrar fick lämna sina ihjälfrusna barn vid vägkanten. Men samtidigt öppnade kylan en märklig flyktväg. Utanför Königsberg, på Frisches Haff, frös vattnet ut till de långsmala och sandiga landremsor, som på tyska kallas Nehrungen, av andra Europas Sahara, vilka nästan omslöt den delen av Östersjön.

Över isen drog januari-februari 1945 ett ändlöst tåg av människor, hästar och vagnar, ofta med vatten över fotknölarna. En av flyktingarna Annemarie Kniep berättar:
"På båda sidor vägen över isen låg döda hästar och människolik, vilkas snipiga gula ansikten stirrade upp mot himlen. Inte långt ifrån oss stod en kvinna i en vattensamling. Hästen vägrade att fortsätta att dra hennes vagn."

Och ett annat ögonvittne, prästen Paul Bernecker:"Ett antal flyktingar frös ihjäl på isen. För en mamma hade till exempel två av hennes barn frusit ihjäl när hon var halvvägs över. Hon var tvungen att lämna dem på isen och dra vidare med sina två andra barn. När hon äntligen kom fram till landremsan var också dom döda"

Många dödades också genom de ständiga anfall från luften som flyktingkolonnerna utsattes för. På den öppna isen var det omöjligt att ta skydd. Många mejades skoningslöst ned av de anfallande planens kulsprutor. Hästar gick ned sig i vakar som öppnats av bomber och människor drunknade i det kalla vattnet.

Ändå var det nästan en halv miljon som tog sig de två tre milen över isen, en vandring som ibland tog flera dagar. Målet var hamnen i Pillau, där en ortsbo som såg flyktingskarorna välla in i staden berättade: "Hungriga, nästan förfrusna, hetsade och plågade av en vild rädsla, många nästan vansinniga, andra stumma och likgiltiga av fasa och ängslan, knappt det nödvändigaste med sig hade åtskilliga lämnat sina gamla bakom sig, begravt sina förfrusna barn i snödrivorna längs vägen. Vad kunde mödrarna känna? Kanske att ett dött barn var en börda mindre?"

Vid hamnen i Pillau var det dag efter dag en enorm trängsel av frysande och hungriga flyktingar som alla så fort som möjligt ville komma ombord på någon av båtarna västerut. De stod där i timmar, ja ibland i dygn, och väntade för ingen vågade lämna sin plats. Då och då decimerades deras antal av attacker från luften.
Men varje dag kunde tusentals, ofta tiotusentals, lämna Pillau i båtar som dock ofta gick bara till Danzigområdet med bland annat hamnen Gdynia, eller Gotenhafen som tyskarna sa. Därifrån avseglade den 30 januari den stora passagerarbåten Wilhelm Gustloff med många tusen flyktingar ombord. Hon eskorterades av två motortorpedbåtar, men det var svår sjögång och nedisning så den ena av dem måste anlöpa hamn.

Vid nio-tiden på kvällen hade Gustloff på sin färd västerut i södra Östersjön kommit ungefär i jämhöjd med Stolpe Bank. Så här berättar kapten George Wellers om vad som då hände:
"Just när jag stod i dörröppningen till navigationshytten gick en chockvåg genom skeppet. Explosionen var så stark att jag kastades uppåt och slog huvudet mot dörrposten. 'Minor', skrek jag och i ett skutt var jag framme vid maskintelegrafen och drog i stoppspaken. Men så skakades fartyget av en andra och tredje stöt. Hon började få slagsida mot babord. Jag såg hur fören sänktes och vattnet redan spolade över den. På grund av lutningen nedåt kanade människorna på fördäck ned i vattnet, räddningslöst förlorade."
Nej det var inte minor utan den sovjetiska ubåten S 13 under kapten Alexander Marinesko som hade träffat med tre torpeder. I den sovjetiska kommunikén hette det: "Luften darrade av de tre väldiga explosionerna. En av torpederna träffade i höjd med förmasten på det fascistiska transportfartyget. Den andra midskepps och den tredje i aktern. Det var motorfartyget Wilhelm Gustloff med 6100 hitlerister ombord."

Nu tog det över en timme innan Gustloff definitivt sjönk så över ett tusen människor kunde trots det iskalla vattnet rädda sig. Den eskoterande motortorpedbåten tog upp hundratals ur det tvågradiga vattnet. Men så fick den signaler om att den sovjetiska ubåten fortfarande lurade på knappt en sjömils avstånd. Den var då tvungen att sätta full fart varvid flera livbåtar kantrade.
Innan hon dog av nedkylning i en av livbåtarna kunde en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp på däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.

Tidigare har det sagts att det var drygt 5000 människor som följde Gustloff ned i djupet. En av de överlevande hette Heinz Schön, vid förlisningen 18 år gammal. Han har ägnat resten av sitt liv åt att forska om olyckan och också skrivit böcker om den. Inte minst har han intervjuat andra överlevande från Gustloff, av vilka 177 stycken ännu var i livet för ett år sedan.

Häromåret fick Heinz Schön kontakt med inskeppningsofficeren som hade ansvar för att registrera alla som hade gått ombord på Gustloff. Han fick då veta att hon tagit ombord --inte 6 600 människor som tidigare antagits-- utan 10 582. Det skulle innebära att över 9000 människor omkom i Östersjön den mörka, kalla januarinatten för 55 år sedan. Undertiteln till Schöns senaste bok lyder därför "Die grösste Schiffskatastrophe der Geschichte", historiens största fartygskatastrof.

Elva dagar efter Gustloffs undergång stod kapten Marinesko för sina nästa bedrift. Då torpederade hans ubåt lasarettsfartyget Steuben, som sjönk på sju minuter. Ändå kunde 600 rädda sig, men 3000 flyktingar och sårade soldater följde med i djupet. Bland de räddade fanns den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare hur han hört offren skrika ut sin dödångest:
"Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr eller senare"

Ubåtskaptenen Marinesko skulle efter kriget förlänas en av sitt lands finaste utmärkelser, då han utnämndes till "Sovjetunionens hjälte". Att han sett till att många tusen kvinnor och barn fick en kvalfull död brukar i krig inte vara någon belastning -- om man inte tillhör den förlorande sidan förstås.

Ofta försökte dessa evakueringsfartyg gå i konvoj. Men den gamla skorven Karlsruhe på knappt 900 ton kunde den 11 april 1945 inte hålla de andras fart och blev efter och därför ett lätt byte för sovjetiska torpedplan. Ombord fanns bland andra flyktingar också den gamle läraren Otto Fritsch. Han hade tillsammans med sin fru, dotter och tre barnbarn varit på flykt under fyra veckor i Ostpreussen. Under de strapatserna hade hans hustru och yngsta barnbarn dött. Nu tillhörde han de räddade från Karlsruhe. När han letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade att de fiskat upp den lille parveln, när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock. Men hans dotter och det återstående barnbarnet tillhörda de 850 drunknade.

Ett av de tyska fartygen som 1945 räddade flyktingar västerut över Östersjön hette Goya. Det var kanske ett dåligt omen, för det var ju Francisco Goya, som under Napoleonskrigen skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor".
Goya hämtade människor från Hela, en långsmal halvö utanför Danzig (nu: Gdansk). Där hade hundratusentals tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick döda skyfflas ned i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn i trängseln skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.

Tre veckor före krigsslutet, den 16 april 1945, avseglade Goya från Helahalvön, fullastad med flyende människor. Strax före midnatt träffades hon av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3 under befäl av kapten Konovalew. Hon sjönk på fyra minuter, så därför kunde bara 165 människor räddas, medan uppåt 7000 omkom i Östersjön, de flesta barn kvinnor och gamla män. Ändå fortsatte de tyska sjömännen att veckorna efteråt transportera många tiotusentals flyktingar västerut, ja till och med dagarna efter krigsslutet anlände till Schlesvig-Holstein många båtar med flyktingar.

Nu innebar det inte alltid säkerhet att angöra en hamn västerut. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars 1945 ta 2000 flyktingar från Pillau (nu: ryska Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Men just när de skulle gå iland och känna den efterlängtade tryggheten anfölls Swinemünde av 700 brittiska och amerikanska plan, som fällde 1500 ton bomber. 570 av passagerarna dödades. Det var ändå bara en bråkdel av dem som dödades vid den attacken. Jag har besökt kullen Golm på ön Usedom, där Swinemünde låg. Där finns en massgrav, som påstås innehålla 20 000 bomboffer.

Många av flyktingfartygen angjorde det tyskockuperade Danmark och jag har här på radion intervjuat tyskfödda Tyresöbor som då i åratal hamnade i jättelika flyktingläger. De har dock inte klagat på den behandling de fick i Danmark Men i fjol avslöjades i dansk Historisk Tidskrift av överläkaren och historikern Kirsten Lylloff att 1945 dog 13 492 tyska flyktingar i Danmark. De led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber.

Men det mest uppseendeväckande med Lylloffs studie var att av de tyskar som dog var omkring 7000 barn. Och inte nog med det: De danska läkarna vägrade att ge hjälp, när tyska mödrar kom med sina nästan döende spädbarn. Lylloff skriver:
"Officiellt förklarade sig läkarna med att de skulle skada förhållandet till de allierade om flyktingarna fick hjälp"
Krig tycks alltså också i schyssta demokratiska länder uppamma en rasism som förstör den mest elementära läkaretik.

Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade dock den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim. "Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig", berättade en brittisk pilot.
Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev för fem år sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.

I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.

Uppläsare under det här programmet var Monica Schelin. Som källor har jag bland annat använt:

Günter Böddecker: DIE FLÛCHTLINGE. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Alfred M de Sayas: The German Expellees. Victims in War and Peace (St Martins, New York 1993)
Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa ( sammanställd i 8 band av en vetenskaplig kommission i Bonn på 1950-talet men utgiven först 1984 av dtv, München)
Deutscher Ostdienst (nr 5/99) 9 343 Menschen riss die "Gustloff" mit in den Tod
Hans Arnoldsson: Natt och dimma (Stockholm 1946)
Gösta Hallquist: Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945 (Malmö 1995)
John Sack: An Eye for an Eye (Basic Books, New York, 1993)
Per Landin: Slottet som försvann (Symposion, Eslöv, 1999)
TT-RB 23/5 1999 (om dansk Historisk Tidskrift)

ÅKE SANDIN

 

Det är numera en jättestor risk
Jag törs inte längre äta nå'n fisk
Varken strömming eller sill.
Man måste faktiskt nu tänka till.

Bland fisken kan det ju ligga försåt.
Tänk om jag äter en rysk ubåt!
Jag vet inte säkert - kanske var det promillen
Jag tyckte jag såg en ubåt i den inlagda sillen.

Slutet på sagan har vi inte nått än.
TV visar fordonsspår på botten.
Nu blir marinchefen hes uti halsen
av att åter få sjunga Ubåtsvalsen:

"Spåren av ryssar är uppenbara!
Vem skulle det annars kunna vara?
Vi är säkra - nästan - här i marinkåren:
Så här ser dom ut de ryska fordonsspåren!"

Att det hela är en jättestor BLUFF
Beskrevs mycket tidigt i Radio TUFF

ROLAND SCHÜTT