Impressions from my visit to Sweden 1999

September 22:th to October 26:th

For reasons of health, it was doubtful if I could visit both these places. It was rather frustrating for me. Of course, I started moving in Dharampur. But Sweden was still a far cry. Finally, I could make it, with a colleague of mine, Sujata Shah ( She is looking after expanding Dharampur project, along with two other girls) is a satisfaction beyond words. In spite of this sixth visit, I have felt the joy and excitement as ever. My thanks firstly go to Petersen’s, for their great hospitality, more so, care and concern. I can only have it in my family. Over and above these personal things, Margaretha is a perfect manager, for the minutest possible details, in framing our itinerary and following it, with great precession. This made our travel so much extensive and smooth, without any wastage of time or gaps. This is uppermost in my mind, when we are about to leave Sweden, tomorrow.

One outstanding aspect of the trip was the visit of more and newer schools - about 14 to 15 - compared to 1997. This indicates positive interest generated in the schools outside of Sweden, for the developing world, their schools in particular and the problems faced by the poor and the weak, in general. This is a great ray of hope, otherwise in this strifes-torn world. I am taking home this stimulating feeling and sweet memories with me. I will tell all this to the schools in particular and the activists in general, as loudly as possible. After the visit, I have now the ground to inform them that there are schools and groups outside of India, who genuinely are worried for them and who think of them.

As for the Swedish schools, the teachers whom we met ( quite a substantial number) were extremely co-operative during our performances, may be 60 to 70, in last more than a month.

As a matter of fact, quite a few were very curious about our work. They really wanted to know the problems at the bottom in the field, and how are we trying to overcome them, with the co-operation of the sister schools and the generous support of Tuff as well as Sida. My guess is that, at least 6 to 8 of them are keen to visit the projects, personally. Not only that, a few of them told me that they simply want to follow Sujata and other workers in Dharampur in near future. This is to say the least, heartening. We have told them that they are most welcome. Most importantly, in 3 of the old schools we visited, we found retired teachers and those who have shifted to other schools, coming to visit us and to discuss happenings at Dharampur as well as Tent- schools ( for Sugarcane-cutters ' kids ). Even one old student of a school came to see us. No doubt, all of them have visited us earlier. Any way, they have sustained their interest. Two of them wanted even our permission to revisit. Needless to say, we told them that they are certainly welcome.

We were warned a bit, about the likely behaviour of the students. They could not get interested in the subjects we may be talking about and the information in general. In that case, handling them could be a problem some times. On the contrary, almost every where, the students - small and big - listened us with rapt attention and bearing a few cases, they put forward nice questions. Without doubt, great credit for this outcome must also go to the superb and selective slides of Margaretha and the watchful teachers in all the schools.

We were invited for meals by 8-9 families, who earlier visited us. Such occasions turned out to be stimulating gatherings, not only food and chit-chat. We talked about nothing and nothing but projects as well as India. Again it is so enchanting that I could meet to all my old friends who have visited us some time in the past, and their families in a few cases. A few of them were with us even when we started Tent schools and were initiating, rather dreaming, 14-15 years ago, the Hilly Dharampur of 1989 / 1999, when even we were not so clear. They wanted to know A to Z of the projects ( also so-called minor school and health etc. projects, of the past ) and the future potentials. They were so happy to see in slides ( a few ones came to the schools we were visiting, for that very purpose) and to learn from us that a slow but silent transformation is taking shape in a part of Dharampur, for which Sweden can rightly take credit. It was such an unforgettable experience. The success stories and the support that we have been getting all through out from the community, and of late from the government as well as other Indian well-wishers, stimulated them the most. Of course, if not all, a few have doubted the wisdom of collaborating with the government machinery. We have tried to explain them why it is needed at this stage and assured all who have raised this vital question, that we are taking government support on our terms. So far it works well. We will stick to this position. Without acceptation, each of them wanted Tent-schools to continue, come what may.

Our two group meetings at Tuff Local were so informal and enjoyable. The visit at Forum Syd was nice. We got there an opportunity to explain what has happened in last so many years and more particularly focussed on the development of last two years, when we started getting support of government as well as from other Indian sources. We tried to explain our approach in Dhaprampur, the emerging model and future possibilities. The Radio-Talks so efficiently conducted by Åke Sandin are there for the listeners. They were so interesting, no doubt.

Finally, risking repetitions, let me put on record that we are so impressed with many many questions of basic nature, from students. Of course, it was revealing when one student of, may be grade 4/5 in some school, getting irritated after hearing the story of acute shortage of clean and just drinking water, in Dharampur, asked ( so innocently ) : " Then why are they not buying water? " ) We understand the wisdom of the argument, But Dharampur is altogether a different world. A few of the students rightly asked, " Where and how the money is used and FOR WHOM ? " Another nice question. Equally alarming was one more question: " What has happened with the support coming from Sweden, year after year? " We tried to inform how, about 50 schools in Gujarat ( India ) have been nicely and timely helped by this support. We narrated in details its lasting outcome and total impact. Finally, one more nice question, of course, not to list out all. " How are the people involved? Whether the Indian rich helps you or not and why ? " We got during this visit an opportunity, to explain these and many more vital questions ( as well from teachers ) But on top of all that was the challenging question of one student about Nuclear Power and why poor India opted for it. I tried to explain this delicate question as best as I could and informed the class that the poor of Dharampur know nothing about Nuclear Power or Hiroshima. In spite of the democracy, they have no say in the formulation of the policies and programmes of the government, once they are elected. There are hardly any newspapers reaching to remote Dharampur, or even if some papers reach to those remote hilly-forest villages of Dharampur, there is nobody who can read. They want WATER, NOT WARS. They want WELLS, NOT WEAPONS.

The climate all through out remained friendly, much beyond our expectation. But the love, friendship and warmth of the friends here were more than a match, even if there could have been more cold, rains and wind. These vibrations are still throbbing in our hearts and will continue so, for a long time to come, when we will be engaged again and get surrounded with the field work as well as the problems (creative) which obviously surround them.

THANKS - MANY THANKS.

Bhikhu Vyas

Tyresö October 25:th 1999

Av hälsoskäl var jag tveksam om jag skulle kunna besöka båda dessa platser, och det kändes väldigt frustrerande. Naturligtvis började jag med Dharampur, och Sverige kändes som ett fjärran rop. Till slut gick det dock i lås, tillsammans med en kollega Sujata Shah. (Hon sköter det expanderande Dharampur-projektet tillsammans med två andra flickor.) En tillfredsställelse som ord inte kan beskriva.

Mitt tack går i första hand till Margaretha och Gunnar Petersen för deras stora gästfrihet och omsorg, och jag har känt stor glädje över deras engagemang. Det kändes som i min egen familj. Margaretha är en perfekt manager i att planera och arrangera in i minsta detalj, så våra resor blev effektiva och problemfria och tiden utnyttjades väl.
Vi hann med besök på flera nya skolor jämfört med 1997, det blev 14-15 stycken. Det visar ett ökat intresse för utvecklingsländerna, speciellt för deras skolor och problemen för de fattiga och svaga. En stråle av hopp i denna av stridigheter sargade värld. Jag åker hem med en stimulerande känsla och vackra minnen, som jag högljutt skall vidarebefordra till skolor och aktivister: Nu kan jag berätta för dem att det finns skolor och grupper utanför Indien, som allvarligt bryr sig om dem.

De lärare i svenska skolor som vi mötte (och det var många, kanske 60-70 på en månad) var ytterst tillmötesgående vid besöken. Faktiskt var det en hel del som var mycket intresserade av vårt arbete. De ville veta mera om våra svårigheter med arbetet ute på fältet, och hur vi försökte bemästra dem med hjälp av samarbete med systerskolor, och det generösa stödet från Tuff och Sida. Jag skulle tro att åtminstone 6-8 av dem är angelägna att personligen besöka projekten. Några sade att de vill följa Sujata och andra arbetare i Dharampur i en nära framtid. Jag blir rörd, och de är hjärtligt välkomna.

I tre skolor där vi gjorde återbesök träffade vi pensionerade lärare och sådana som bytt skola, som kom för att diskutera händelser i Dharampur och s.k. tältskolor (för sockerrörshuggarnas barn). Även en tidigare elev kom. De har besökt oss förr och bevarat sitt intresse. Två ville till och med göra återbesök. De är naturligtvis ytterst välkomna.
Vi hade blivit varnade för elevernas uppträdande. De kanske inte var intresserade av vårt ämne, och då kunde det bli problem. Men tvärtom, nästan överallt lyssnade man - stora eller små - med största uppmärksamhet.

Vi blev även inviterade till måltider i 8-9 familjer. Det blev stimulerande möten, inte bara mat och rundsnack. Samtalen handlade mest om Indien och våra projekt.

Det var verkligen underbart att få träffa alla de gamla vänner som besökt oss, och i några fall även deras familjer. Några var med oss redan när vi startade tältskolorna, då vi endast kunde drömma om hur Dharampur skulle vara 14-15 år senare. De frågade om allt som gällde projekten, (även s.k. miniskolor, hälsoprojekt osv. i det förgångna) och om framtiden. De var så glada att i bilder få se hur en långsam förvandling sker i Dharampur i det tysta, och för vilken Sverige kan ta åt sig en del av äran. En oförglömlig upplevelse. Framgången och det stöd vi fått av ert samhälle, och på sistone av Indiens regering och andra indiska företag gladde dem mest.
Naturligtvis hade några sina tvivel om det kloka i att samarbeta med regeringsmaskineriet. Vi har försökt förklara varför det är nödvändigt på detta stadium av projektet, och att vi tar emot deras stöd på våra villkor. Hittills har det gått bra, och vi tänker fortsätta så. Tältskolorna kommer att fortsätta hur det än går i övrigt.

Våra två möten i Tuff-lokalen var informella och mycket trevliga. Även besöket på Forum Syd var angenämt. Där fick vi möjlighet att förklara vad som hänt, speciellt de två senaste åren, då vi började få stöd av Indiska regeringen och andra. Vi försökte förklara hur vi genomför projektet i Dharampur, den framväxande modellen och framtida möjligheter.
Radioprogrammen som så väl leds av Åke Sandin är utan tvekan väldigt värdefulla.

Slutligen, med risk att upprepa mig, låt mig säga att vi är imponerade av så många frågor av grundläggande art från eleverna. Det var förstås lite lustigt när en elev efter att ha hört om den akuta bristen på rent dricksvatten oskyldigt frågade: "Varför köper de inte vatten då?" Det visar att Dharampur verkligen är en främmande värld för dem.
Några undrade helt riktigt "Var och hur används pengarna, och FÖR VEM?" Lika viktig var frågan: "Vad har hänt med allt stöd som Sverige skickar år efter år?" Vi försökte berätta hur ca 50 skolor i Gujarat fått hjälp och hur detta varaktigt påverkar utvecklingen. Slutligen ytterligare en bra fråga bland många: " Hur är folket engagerade, hjälper de rika till eller inte, och varför?
Vi fick tillfälle att besvara dessa och många andra viktiga frågor från både elever och lärare. Men ovanpå detta kom den utmanande frågan varför det fattiga Indien satsar på kärnkraft. Jag försökte förklara att det fattiga Dharampur har inte en aning om vare sig kärnkraft eller Hiroshima. Trots demokratin har de inte det minsta att säga till om i regeringens politik eller program. Några tidningar når knappast det avlägsna skogiga och bergiga Dharampur, och där finns ändå ingen som skulle kunna läsa dem. Vad de behöver är Vatten, inte krig, - Brunnar, inte vapen.

Stämningen under besöket har varit över förväntan behaglig. Den kärlek och varma vänskap vi mötte var överväldigande. Även vädret var över föräntan, vi hade väntat oss det betydligt regnigare, kallare och blåsigare.
Minnena av allt detta bär vi med oss i våra hjärtan för lång tid framåt, när vi åter engagerar oss i fältarbetet och dess problem.

THANKS - MANY THANKS.

Bhikhu Vyas

Tyresö 25 oktober 1999