De nyaste står överst!

Gunnar Rådestad (Mitt i Tyresö 7/12 -99) öser invektiv över förre statsministern Ingvar Carlsson. Denne skälls för att vara svag, velig och intrigerande.

Mest kritik får Carlsson för att han så sent börjat tvivla på ubåtarna. Men hur många andra ledande politiker har ens nu vågat yppa tvivel på den hotbild vi för 10-15 år sedan så intensivt indoktrinerades med? Ingvar Carlsson får nu paradoxalt nog på käften för att han faktiskt är ett rakryggat undantag.

Hur många av alla sina lögner om ubåtar har medierna bekvämat sig med att dementera? Fjärde statsmakten firade ju upplagehöjande orgier i sin hysteriska jakt på ubåtar. Ve den politiker som högt vågade tvivla! Han blev uthängd som Moskvalakej av medierna, t ex Lennart Bodström, som tvangs avgå för att han varit för frispråkig i ämnet -- dumdristigt nog i närvaro av journalister.

Och varför inte nu tacka de alltför få som vågade söka sanningen redan på 1980-talet, trots att det då ansågs närmast landsförrädiskt? I Tyresö har vi Radio Tuff (Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar), som inte väjer för att avslöja aldrig så politiskt korrekta lögner. Regelbundet sedan 1985 har den kanalen stuckit hål på medias uppblåsta skrönor om dessa förmenta ubåtar.

MONICA SCHELIN
Tyresö 1999-12-11

Jul- och nyhesbrev från Karin Wegestål till Åke.
December 1999

Hoppas själv på att komma iväg till den  onämnbara huvudstaden i det onämnbara landet och där träffa det onämnbara folket för att kunna komma hem och berätta för de döva öronen om det lidande som vi står bakom i nuet, när vi ägnar oss åt fackeltåg för det förgångna. Samtidigt förtiger vi också det förgångnas onämnbara gruppers lidande och död. Vi klarar bara ett lidande i taget.

Jag började min bana i denna genre genom att påpeka att det finns två diskriminerade folk i Europa. Dessa kännetecknas av att Västeuropa, som nu inkorporerat hela  östra Europa utom de båda diskriminerade folken, ett mitt i Europa, Förbundsrepubliken Jugoslavien och ett med en del av landet utanför Europa, Ryssland. Dessa länder görs ansvariga för det lidande som rebelliska utbrytargrupper i de båda länderna skapar bland sin civilbefolkning genom att starta gerillakrig i sitt hemland. Ingen misskund i Väst finns med de andra innevånarna i landet. Inte med dem som dog i de bombade  husen i Alexinats och  Nis, eller i Belgrads största barnbördshus. 

Hundratals sovande ryska familjer i flera höghus i Moskva har inget värde jämfört med civilbefolkningen som drivs ut från det område där rebellerna, som har stora arsenaler av vapen anskaffade genom lösensummor för människorov. De fråntas sitt ansvar av Väst och de som tjänat på europeiska ungdomars dödliga flykt från den västliga verkligheten. De ställs inte heller till svars. De tillhör de vita rosorna.

Vi i Väst gläds, som glada barn vid dataspelens scenarier, åt de dödade ryska värnpliktiga soldaterna med hoppet att kunna återföra Ryssland till det tandlösa tillstånd som Väst proklamerade efter förra tillkortakommandet mot banditstyrkorna. USA hade bevisligen vunnit det kalla kriget! Vi i väst jublar när de onda förlorar och hoppas att de goda med sina häftiga vapen tar hem segern.

Väst har gjort förbundsrepubliken Jugoslavien till Europas fattigaste land, genom att som allierade åt rebellerna i Kosovo bomba Serbiens försörjningsmöjligheter sönder och samman och genom att strypa deras handel med omvärden både rent fysiskt och genom sanktioner. Innevånarna, mer än tio miljoner européer, är inträngda i ett förintelseläger. Där finns också en hel miljon onämnbara flyktingar, varav mer än 350 000 flytt undan mord och förföljelse i Kosovo verkställd av den västallierade gerillan och nu också av dess barn, som undgår ansvaret och åtgärder från KFor.

400 serber har mördats sedan de serbiska poliserna tvingade lämna området. Av alla de 100 000 Kosovoalbaner som sades dödats och som gav USA och Nato klartecken att anfalla Jugoslavien har mindre än 200 hittats, och det går inte att bestämma vilken folkgrupp de tillhör. *)

De svältande frusna människorna i Serbien ska göra sig av med sin valde president, för att vi i Väst ska släppa vårt grepp om deras strupar. Presidenten är ondskan själv personifierad. Ve den som skulle ifrågasätta detta. Den har försvurit sin själ åt Djävulen och ska brännas på bål! Fråga mig, jag vet. Det sägs att han lyckats bygga  upp broar och ordnar uppvärmning för bostäderna så gott det går. Prisregleringar håller inflationen nere och sätter litet att äta på bordet, men det är bara propaganda  och hyperinflationen kommer snart! Det vet vi i Väst!

Samtidigt har denna Djävulsgestalt en Frälsarfunktion. Han lyfter av oss, alla vi tigande åskådare i Väst, vårt ansvar. Ansvaret är bara hans. Alla vi andra är förlåtna och oavsett om han lever eller dör så gör han det för oss. Jag önskar alla på vår lilla planet  en bättre Jul och ett bättre Nytt år än det som vi ordnat till! Särskilt  till Åke och hans värld, för Ni är några av de få som förtjänar det!'
Kram!

Karin

Tal den 4/12 1999 vid en manifestation på Medborgarplatsen av
"Kommittén för solidaritet med Jugoslaviens folk"

Under första världskriget förklarade de blivande segermakterna att kriget fördes för att göra världen trygg åt demokratin, ett utmärkt mål. Men delvis som ett resultat av kriget uppstod efteråt en ren epidemi av diktaturer: Lenins och Stalins Sovjet, Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland, Francos Spanien med flera länder.

Det andra krigsmålet var också grandiost. Man förklarade, att det som miljoner unga killar dödades för i första världskriget var att det här kriget skulle göra slut på alla krig. Men också det gick alldeles på tok för det här kriget ledde fram till det ännu mer förödande andra världskriget med uppåt 50 miljoner dödsoffer, alla indirekta förluster oräknade.

Andra världskrigets mest berömda målbeskrivning är Atlantdeklarationen. Kriget fördes, sa då Churchill och Roosevelt, främst för att skapa en värld fri från fruktan och nöd. Men inte befriades vi från fruktan, för efter 1945 har vi fått känna fruktan till och med för att allt mänskligt liv skall utplånas på grund av de kärnvapen som segermakterna och sedan också andra skaffat sig. Och ännu ett halvsekel efter detta krig som skulle avskaffa nöden dör enligt FN-organet UNDP sex miljoner barn varje halvår, jo sex miljoner varje halvår.

Och under de senaste decennierna har andra världskrigets segrare, inte minst västmakterna, fört eller understött ständiga krig. Metoderna har pinsamt ofta påmint om de fascistiska. Utanför vår självgoda västvärld är många medvetna om detta.

Västländernas senaste krig var när nitton av världens rikaste och mest välrustade stater mot gällande folkrätt angrep ett av Europas fattigaste länder, Jugoslavien. Eftersom det är en ständigt upprepad trossats att demokratier aldrig för krig mot varann, var de väldiga västliga propagandaapparaterna genast villiga att utmåla Jugoslavien som en superdiktatur och Milosevic som en demonisk folkmördare. Milosevic må vara en skitstövel men nog var det väl lite övermaga, en till ironi gränsande självgodhet, att anklaga honom som krigsförbrytare just när Nato bombade hans land sönder och samman med tusentals civila dödade som följd.

Faktum är att redan i maj sände 17 ledande advokater och universitetsjurister en anklagelseskrift till Krigsförbrytartribunalen i Haag mot ca 70 politiska och militära ledare i Nato. Dom anklagades för brott mot folkrätten, mot krigets regler och lagar i samband med Natos bombningar. Men detta har jag inte sett i några svenska medier förstås utan genom fredsforskaren Jan Öberg.

Hade vi i väst vetat lite mer om bombterrorn under 1900-talet hade vi reagerat mycket mera negativt på Natobombningarna. En anledning till att vi vet så lite om de miljoner civila som dödats av flygbombningar är nog att det är västmakterna som varit de klart värsta på detta område. Läser man t ex Sven Lindqvists nyutkomna bok "Nu dog du", om "bombernas århundrade", begriper man bättre.

Så till resultatvärderingen av Natos anfallskrig. Det talades ju i våras så fint om att förhindra en humanitär katastrof. Och på 90-talet har det faktiskt erkänts att etniska rensningar är en förbrytelse. Annat var vid andra världskrigets slut, när Europas väldigaste rensning grymt genomfördes, den av 15 miljoner tyskar. Visserligen dog över två miljoner på kuppen men det här var välsignat inte bara av Stalin utan också av Churchill och Truman, så därför är det nästan helt nedtystat. Men nu i våras kunde vi dag efter dag framför TV med rätta känna medlidande med många hundratusen kosovoalbaner som tvangs att fly. I dag har dom kunnat återvända, låt vara till ett sargat Kosovo. Men samtidigt har 200 till 300 000 serber, turkar, zigenare och judar tvingats lämna Kosovo, en etnisk rensning som förefaller bli bestående. Men var finns nu upprördheten och medlidandet och de dagliga skildringarna av flyktingeländet i ett Serbien som redan hade minst en halv miljon flyktingar, fördrivna dit från Kroatien och Bosnien. Inte i våra västliga medier i alla fall. Det förefaller som om vi bedrövligt nog börjat indela flyktingtragedierna i politiskt korrekta och inkorrekta.

Redan vid Natoanfallets början tog oppositionen mot Milosevic avstånd från bombningarna. Som Veran Matic i den oberoende radiosändaren B 92 sa:

"Varje missil som dimper ner förvärrar den humanitära katastrof som Nato förmodas förhindra"

Jag gör Tyresö Ulands- och Fredsförenings (TUFF) radiosändningar. Tuff har bl a partners i Indien, Afrika, Latinamerika och forna Jugoslavien. För ett par månader sen var två av våra indiska partners på besök och framträdde i ett antal skolor och föreningar samt förstås i Radio Tuff och Tyresöradion. De berättade om de många projekt för flera tusen fattiga indiska barn, som nästan en miljon kr per år från Tuff finansierar. Och för några veckor sen hade vi som gäst Lina Vuskovic, vår partner i Belgrad. Hon framträdde också i föreningar och i den frivilligt producerade radion. Men Tyresös enda lokaltidning, en lillasyster till Expressen och DN i Mariebergskoncernen, skrev inte en enda rad om dessa intressanta utländska gäster till en mycket demokratisk lokalförening, så ibland undrar man vad det är för slags demokrati medierna vill befrämja.

Det var synd att journalisterna inte pratade med Lina Vuskovic. Då hade dom fått reda på att hon varit oppositionell mot Milosevic i många år men också hur besviken och desillusionerad hon och andra oppositionella nu var på de demokratier som tidigare varit de serbiska oppositionellas ideal.

I dag sysslar Lina mera med socialt än politiskt arbete. Hon har tagit sig an ett 20-tal mycket fattiga gamla i Belgrad. Många av dem är över 90, har alltså genomlidit både första och andra världskriget och 90-talets olika krig. Nu har de också drabbats av sanktioner och följderna av bombningarna och deras redan usla pensioner minskas ännu mera av inflationen. Och nu är en kall vinter på gång med chockartade höjningar av elpriserna. I Tuff har vi de senaste åren skickat 40-50 000 kr till Lina som hon använt till mediciner och ekonomisk hjälp.

Just nu har vi en liten kampanj på gång som ser ut att bli en framgång. Lina berättade hur enormt glada hennes åldringar hade blivit när dom häromåret fick paket från Tyskland. Så vi tänker göra likadant, samla in 200 kr var från olika bidragsgivare, sen göra paket med lite varma kläder, hygienartiklar och kanske lite sötsaker och sånt i.
Vill några hjälpa till med det så hör av er gärna här till mig exempelvis.

Det här är ju mycket småskaligt och visst kan det föraktligt kallas välgörenhet. Men om vi kan göra några nödlidande veteraner i Belgrad lite glada och få dom att inse att västlig demokrati inte bara innebär bomber, så varför inte.

Krigens segrare firas alltid gloriöst medan offren glöms bort. Författaren och syndikalisten Stig Dagerman kunde redan som 23-åring känna medlidande också med förlorarna. Det gjorde han 1947 i boken "Tysk höst" som skildrade det mänskliga eländet i alla tyska ruinstäder.

Dagerman skrev också om att

"en hungrande människa mindre
betyder en broder mer"
"Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra
En annan människa väl"

 

ÅKE SANDIN

Övriga talare var bl a Karin Wegestål och Anita de Lafontaine.

En fredsförening kan aldrig acceptera bomber som konfliktlösning.

Insändare till Pax nov.99

Vi anser att en fredsförening som vill vara trovärdig aldrig får acceptera våld som lösning på konflikter. I stället bör man ta tillfället i akt och visa på alternativa metoder till konfliktlösning när supermakter och media ropar på bomber.

Vi hoppas att det sker en djupgående analys av hela krisen i Kosovo, och framförallt om vilka metoder man kan använda för att uppnå syftet att skydda mänskliga rättigheter. Frågor man kan ställa sej är till exempel:

Hur hade utvecklingen sett ut utan NATOs bombhot och verkställighet? Om OSSE skött förhandlingarna?

Om man tagit hjälp av fredsforskare vid förhandlingarna? Om de olika hjälporganisationerna fått fortsätta sitt arbete? Kunde man stött president Rugovas ickevåldssträvanden mera och UCKs väpnade uppror mindre? Har hatet och oförsonligheten på Balkan ökat eller minskat? Har förtroendet för NATO ökat eller minskat? Har förtroendet för FN systemet ökat eller minskat?

Med facit i hand kan man åter se att bombningar inte leder till något konstruktivt. Det finns inga humanitära bomber. Bombningarna ledde tvärtom till att våldet i Kosovo trappades upp och resulterade i enorma flyktingtragedier. I och med att våldet eskalerade visade båda sidor prov på obeskrivliga grymheter och hat. Och nu efter kriget till förföljelse och flyktingsströmmar åt andra hållet, från Kosovo till Serbien. I början av konflikten talades det med berättigad upprördhet om det förkastliga med etniska rensningar. I dag tycks detta engagemang ha svalnat. Rapporteringen från dagens situation i Kosovo och det övriga Serbien får lite utrymme. Kfor klarar inte att skydda civila i Kosovo, mord och överfall sker dagligen. Det finns i dag uppåt 200.000 serber och zigenare i Serbien med mycket små möjligheter att återvända till sina hem i Kosovo.

Det sägs ju att vi måste lära av misstagen. Men om lärdomen som dras blir att göra det lättare för FN att godkänna liknande våldsanvändning som NATO nu utövade på egen hand har man anledning till oro. FN får inte börja sväva på målet om vem som har rätt att ingripa militärt i olika konflikthärdar

Det är viktigt att FN fortsätter att åtnjuta internationellt stöd och inte upplevs som västs förlängda arm. Vetorätten är en garanti för att inte en del av världssamfundet kan agera i eget intresse under FNs namn. Däremot är det viktigt att FN får mera resurser så att de kan rycka in med fredsförebyggande insatser i god tid.

Fredsrörelsen måste arbeta aktivt med att stödja freds- och demokratigrupper i "oroliga" regioner i världen. I TUFF har vi under 90-talet samarbetat med flera sådana grupper olika delar av det forna Jugoslavien. Vi har skickat över 150 000 kronor till Suncokret i Kroatien, till "Studenter i Sarajevo" och till barnsjukhuset i Loznica, i Serbien, samt ekonomiskt stött "Kvinna till kvinna". Vi har vid ett par tillfällen finansierat ex-jugoslaviska fredsaktivisters resor och informationsturnéer i Sverige. Vi har haft kontakter med den serbiska oppositionen, t ex radiostationen B 92 och nyhetsbyrån Beta. Företrädare för båda dessa oberoende medier har intervjuats i Radio-TUFF.

På sistone har vi samarbetat med och ekonomiskt stött Lina Vuskovic, tidigare modig "kvinna i svart", som för några år sen på Belgrads gator protesterade mot kriget.. I dag hjälper hon med pengar och mediciner utfattiga gamla i Belgrad, vilkas chanser att överleva den kommande vintern har minskat avsevärt genom det förvärrade eländet i Serbien.

TYRESÖ ULANDS- OCH FREDSFÖRENINGS (TUFF) STYRELSEMÖTE 1999-11-20

KAN VI LÄRA AV KOSOVO?
(Insändaren också införd i DN 1999-08-02)

Det har sagts att man inte passivt kan se på att mänskliga rättigheter kränks. Men alternativet till passivitet är väl nödvändigtvis inte intensiva bombningar?

Frågor man kan ställa sig är: Hur hade utvecklingen sett ut utan Natos bombhot och verkställighet? Om förhandlingarna fortsatt? Många har hävdat att Rambouilletavtalet inte var ett avtal utan ett diktat. Om de olika hjälporganisationerna fått fortsätta sitt arbete? Kunde man stött president Rugovas ickevåldssträvanden mera och UCK:s väpnade uppror mindre? Har hatet och oförsonligheten på Balkan ökat eller minskat? Nu är det i stället den serbiska minoriteten som fördrivs ur Kosovo. Har förtroendet för FN-systemet ökat eller minskat?

Det sägs att vi måste lära av misstagen. Men om lärdomen som dras är att göra det lättare för FN att godkänna liknande våldsanvändning som Nato nu utövade på egen hand har man anledning att oroa sig.

Det är viktigt att FN fortsätter att åtnjuta internationellt stöd och inte upplevs som västs förlängda arm. FN får inte börja att sväva på målet om vem som har rätt att ingripa militärt i olika konflikthärdar. Däremot är det viktigt att FN får mera resurser så att de kan rycka in med krigsförebyggande insatser i god tid.

ÅSNE LIEDÉN, ledamot av Tuffs styrelse

• Notera att de viktigaste "massgravarna" som nu öppnas under ceremoniella former har uppstått efter att Nato:s angreppskrig började. Det gäller t ex den som rapport visade (5/7) och som berörs i åtalet mot Milosevic - 65 Kosovoalbaner som dödas i Belo Crkva. Då kan man tänka sig flera tolkningar:

• - När bomberna började falla brast också hämningarna i de jugoslaviska myndigheternas krig mot UCK. Praktiskt taget en hel by avrättas, vilket inte skett tidigare - När bomberna börjar falla uppfattar serberna UCK-vänliga albaner som landsförrädare (för vilka många länder föreskriver dödsstraff i krig) och slår till.
• - När bomberna börjar falla rämnar den tunna civilisatoriska fernissan som vi alla har och ur människosjälens djup ropar grottmänniskan: Hämnd.
• - När bomberna börjar falla öppnar Milosevic sin skrivbordslåda där han har en färdig plan att avrätta 65 albaner i Belo Crkva. Tiden är mogen!

I samtliga dessa alternativa tolkningar av skeendet är bombningarna ett utlösande element. Vilket naturligtvis inte friar gärningsmännen från ansvar. Men det visar Nato:s roll i massakrerna. För att inte tala om de direkta offren för bombningarna: Också Nato:s generaler måste ställas inför rätta. Eller kan de det?

USA har ju inte ratificerat konventionen om FN:s internationella krigsförbytartribunal ännu (Milosevic-åtalet handhas ju bara av den specialdomstol som inrättats för Jugoslavien). Vi har alltså - än så länge - en FN-rättvisa för Jugoslavien och en för resten av världen.

Kort sagt är jag dj-gt förbannad och kan knappt sätta på TV.n utan att vilja skriva till Granskningsnämnden. Jag anmälde här om veckan en uppenbart förfalskad "massaker" i Rapport. Man förevisade kroppar som sades vara offer från etniska rensningar (underförstått nu i samband med bombkriget). Resterna av ett barn förevisades. Det var ett absolut rent skelett som måste ha legat flera år.
I helt andra sammanhang har jag intresserat mig för hur lång tid det tar för människokroppen att förmultna, och jag vill minas att Rikskrims' expert (det här var i början av 80-talet) svarade: Minst ett par år, som regel längre tid, beroende på temperatur och markförhållanden.

Reportern som gjorde det här inslaget intervjuades någon dag senare i Rapports morgonprogram. Där fick man veta att hans mamma är alban och pappan indier. Om det nu smäller i gränskriget Pakistan-Indien, är han den förste TV-ledningen kommer att tänka på att skicka till fronten? Må så gott.

Stefan Lindgren

Erbjudande till Svenska Freds' lokalföreningar

Jag tror på folkrörelserna, de många små grupper som bär upp demokratin. Kanske är jag för gammaldags, som i media- och marknadsmakternas gyllene tidsålder ännu hoppas på ett levande folkligt engagemang. Hur som helst, i den lokalförening jag är medlem i, Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), har vi ännu en viss framgång med att engagera "vanliga" människor och låta dem komma till tals.

Jag har ett par erbjudanden till TUFFs systerföreningar:

1. Utnyttja Radio Tuff!

Sedan 14 år tillbaka hörs Radio Tuff varje vecka över Stockholms sydliga förorter. Det är verkligen en tuff radio, som inte har det minsta till övers för trendlisor eller andra anhängare av 1990-talets ledande ideologi, opportunismen.

I Radio Tuff nr 719, den 13 &15 juni -99 intervjuade jag bland andra två riksdagsledamöter, Karin Wegestål (s) och Lars Ångström (mp). Den senare är ju välkänd för oss i Svenska Freds, medan Wegestål är en av de alltför få politiker som visat civilkurage genom att våga gå motströms i sina fördömanden av Natobombningarna. Dessutom intervjuade jag Gunnar Fredriksson, Aftonbladets förre chefredaktör, kolumnist, ubåtsdissident, med mera.

2. Välkommen med bidrag på Tuffs hemsida!

Även om du inte har tillgång till Internet, så är Tuffs hemsida öppen för alla fredsaktivister. Där finns bland annat en avdelning för insändare. Pax tycks ha utrymmesbrist (se nedan).

Det där var inte värst folkligt, men så här såg innehållet i Radio Tuff nr 720 (20 & 22 juni-99) ut:

• Intervjuer med Gunnar & Margaretha Petersen aktivister i Tuffs Indiengrupp, som skickat nästan en miljon per år till utomordentliga projekt i Indien.
• Intervjuer med tre elva-åringar, som i sin skola samlat in 9000 kr till de krigsdrabbade i Kosovo.
• Intervju med Sylvia Ljungdahl, sammankallande i Tuffs Balkangrupp, som stött olika freds- och demokratiprojekt i forna Jugoslavien.
• Telefonintervju med "Fredsrörelsen på Orust", representerade av Erni och Ola Friholt. Erni berättade om den bitterhet den serbiska oppositionen känner över Nato-bombningarna och sin besvikelse över demokratiska länders hänsynslösa militarism. Ola berättade om läget i Vojvodina i Jugoslavien med dess stora ungerska minoritet.

Din lokalförening är också välkommen att höras på Radio Tuff eller synas på vår hemsida. Ring mig!

Refuseringar och Natobombningar.
Häromåret slutade jag efter 13 år att oavlönat skriva krönikor i Pax.
Svenska Freds' dåvarande ordförande, som inte kunde beslå mig med en enda osanning, tyckte att jag var för frispråkig, kom med för obekväma sanningar. Jag är tacksam för era synpunkter på detta.
Hör av er, är ni snälla!

E-post: ake.sandin@ebox.tninet.se

Så har på nytt de militära metoderna avslöjat sin oförmåga att lösa konflikter men väl sin sedvanliga förmåga att drastiskt öka mänskligt lidande, inte minst för dem de utges för att rädda.

Nitton länder i Nato, historiens mest välrustade militärallians, fäller dag efter dag i vecka efter vecka bomber över Serbien, Kosovo och Montenegro. Några av Europas redan fattigaste områden bombas sönder och samman, tusentals människor dödas grymt. Kanske skall man beteckna det som massavrättningar i stället för krig, för ännu (10/5) har ingen enda av de anfallande dödats.

Hyckleriet är i nivå med det mordiska människoföraktet. Massdödandet och förstörelsen motiveras tjusigt med humanitär omtanke om just människorna på marken. Men det är helt uppenbart, att Natos bomber inte bara har mångfaldigat serbernas lidanden utan också kosovoalbanernas och lett till flyktingtragedier av ännu värre slag och omfattning, än när serber flydde/fördrevs från kroatiska och bosniska områden. Människor flyr eller fördrivs ju i alla krig.

Medan detta nu sker ser man på TV-Aktuellt Magnus Jiborn kritisera Svenska Freds för att ha varit för negativ mot bombningarna av serberna i Bosnien för några år sedan. Det är pinsamt, inte bara för att Jiborn då var Svenska Freds' ordförande, utan främst för att Svenska Freds nu har ett gyllene tillfälle att för svenska folket åskådliggöra, hur kontraproduktiva de militära metoderna, inte minst bombningar, som vanligt är.

En annan pinsamhet är, att om man vill kritisera Jiborn från vänster, kan man rentav använda sig av Carl Bildt. Denne framträdde i TV i slutet av mars och tog klart avstånd från den populära föreställningen, att det var bombningarna av serberna i Bosnien som då åstadkom fred. Bildt betecknade detta som en västlig mediaskröna och framhöll att det var upprepade förhandlingar utan deadline som ledde till fred.

HAMPUS ECKERMAN

Nacka

Visst är Radio Tuff en tuff kanal. Men bevakningen av den nuvarande krisen på Balkan har varit väldigt enögd. Bara intervjuer med Nato-kritiker men knappast ett ord om den etniska rensningen av Kosovoalbaner. Radio Tuff framstår som serbvänlig. Skärpning Åke Sandin!

Vad gör Tuff för de mängder av flyktingar som serbiska trupper och gangsterband nu tvingar iväg från sina hem? Att hjälpa dem vore en naturlig uppgift för en fredsförening, eller hur?

RADIOLYSSNARE

"Ja, serbvänliga också!"

Jovisst är Radio Tuff serbvänligt -- men också albanvänligt, bosniervänligt, ja amerikanvänligt. Däremot är vi kritiska mot Milosevic och i den här situationen också mot krigiska medier, UCK-gerillan, Clinton, Blair, Schröder med flera, som alla bidragit till de nuvarande tragedierna.

En statsman Radio Tuff däremot berömmer är Kosovos president, Ibrahim Rugova, som förgäves försökt arbeta för sitt folk med icke-våld men inte fått värst mycket stöd i sina ansträngningar.

Radio Tuff har bara en sändningstimma i veckan och måste därför prioritera sina inslag. En tumregel är att vi därför gärna tar upp sådant som stora medier väljer bort eller tystar ned. I fråga om flyktingtragedierna ger alla stora medier massor av information varje dag, så på den punkten behövs inte Radio Tuff.

ÅKE SANDIN

Tuff försöker hjälpa

"Radiolyssnare" har helt rätt i att en fredsförening bör hjälpa flyktingar. Ännu bättre vore om flera gick med i Tuff och andra fredsorganisationer, så att vi effektivt kunde förebygga tragedier, typ Kosovo.

Sedan flera år har Tuff en aktiv Balkangrupp. I dess samarbete med freds- och demokratigrupper i forna Jugoslavien har ca 150 000 kr skickats, inte minst till hjälp åt bosniska flyktingar.

Hade Tuff haft flera aktivister hade vi kanske i någon mån också kunnat hjälpa de 600 000 flyktingarna i Serbien och den halva miljon kosovoalbaner som nu fördrivs. De senare får dessbättre en massiv uppmärksamhet av medierna och överallt i Sverige ordnas därför insamlingar.

Som lokalförening får Tuff koncentrera sig på projekt, främst i Indien, för tusentals mycket fattiga barn. Att skildra deras situation är inte alls lika medialt som att rapportera från krig med all dess spännande --och dyrbara-- teknik.

Hur många i Sverige vet att varje dag dör 30 000 barn i vår värld? Och hur många journalister bryr sig om detta?

MONICA SCHELIN (vice ordf. i Tuff)

Två 15-åriga kompisar i Pristina - den ena serb, den andra kosovo-alban konstaterade redan för fyra år sedan att dom inte hade någon större anledning att vara optimister. Men dom ville tamig tusan inte ge upp heller. Därför startade dom ett ungdomscenter i en gammal kåk i hjärtat av Pristina, fick lite pengar av en frivilligorganisation i Norge och bildade föreningen postpessimisterna. I fyra år har serbiska och kosovo-albanska ungdomar träffats där, sportat, haft konstutställningar, musikkvällar och mycket mycket mer.
Det har funnits två krav - föräldrarna ska veta att man är där och det fick inte gå ut över skolarbetet. Något av en mindre revolution, alltså, i Kosovo där serbiska och kosovo-albanska barn inte ens gått i samma skola.

Och det visade sig också snart att biten med att tala om för föräldrarna var man höll till var svårare. Många gånger blev ledarna anklagade för att indoktrinera barnen - från respektive utgångspunkt. Men faktum var, att det man gjorde var att låta ungdomarna berätta om sina rädslor. Några talade om skräcken de kände inför den serbiska polisens blåa uniformer, medan andra var mer rädda för terrordåd av Kosova Liberation Army. Rädslan har tusen och åter tusen ansikten, konstaterar en av centrets ledare.

Åh förlåt - jag borde naturligtvis inte berätta det här. Det är ju subversivt, det är inte ens vare sig mediamässigt eller politiskt korrekt. Det komplicerar ju bara storyn, för att tala journlistspråk.
För tänk, om det fredsälskande Europa satsat mer pengar på detta och liknande gräsrotsprojekt, som den lite överlägset kallas. Istället för denna kåthet på all teknologi som kan hjälpa till att avfolka världen. Vår s.k. kultur lider av en sjuklig besatthet av nekrofili och dess överstepräster heter medierna.

http://www.algonet.se/~jviklund/gandhi

Postal Address: Nyborg Spakbacken, S-741 94  Knivsta, SWEDEN

ph. +46-18387187, email: jviklund@algonet.se

En ond tand måste behandlas, frågan är bara hur.

Om NATO skulle fuska som tandläkare skulle man spränga bort den onda tanden med dynamit. När man sen upptäcker att resultatet inte blev det väntade skulle man anse sig tvungen att också spränga bort huvudet.

Vore det inte både bättre och billigare att satsa resurserna på förebyggande tandvård?

Undrande

21/4-99

Det är typiskt att den mera nyanserade debatten om situationen på Balkan kommer igång först efter att bomberna börjat falla över Jugoslavien. Vi har fått veta mera om bakgrunden till krisen och olika synsätt har fått komma till tals. Innan var informationen mycket ensidig. Opinionen förbereddes på att Milosovic var en skurk och diktator och det enda som kunde stoppa honom var bombningar. Man visste att man inte skulle få enighet i FN. NATO beslöt därför egenmäktigt att starta bombningarna utan att fråga FN. Får man inte enighet i FN är det en tydlig signal om att man inte ska ingripa med våld. Nu framställlldes bombningarna som den enda möjligheten som återstod att stoppa den etniska rensningen i Kosovo. Hur konsekvenserna kunde bli, för kosovoalbanerna, för serberna, för den politiska stabiliteten i Europa och världen, för sammanhållningen inom NATO, för tilltron till FN diskuterades aldrig på allvar.

Hälsningar Åsne.

Att bomba "humanitärt"
Natos syfte med att bomba angavs vara så gott: Att förhindra en humanitär katastrof, vilket Clinton, Blair, Schröder och andra tunga och folkvalda statsmän försäkrade.

Men det tog inte många timmar, förrän det föga överraskande inträffade: Bombningarna satte i gång en under 1990-talet i Europa aldrig skådad flyktingkatastrof. Någon halv miljon kosovoalbaner har flytt eller fördrivits på någon vecka. Som Javlinsky, ledare för det Nato-vänliga ryska partiet Jabloko uttryckte det: "Bombningarna är som att försöka släcka en pyrande eld med bensin".

Bomber är självklart helt kontraproduktiva för att hjälpa till humanitärt. Visserligen var det amerikanska flygvapnets slogan "Peace is our Profession", med mästerlig satir utnyttjat av Stanley Kubrick i hans film "Dr Strangelove", men parollen är ju orwellsk --"krig är fred"-- och typisk för militaristisk propaganda. Och även Natos statsmän måste väl ha varit medvetna om att en överväldigande majoritet av världens 10-15 miljoner flyktingar har drivits iväg till en eländig tillvaro av just krig.

Vi -- eller bombningarna-- ett stöd för Milosevic?
Undertecknarna av uppropet mot bombningar anklagas också för att stödja Milosevic. Denne betecknas som "folkmördare" och "diktator". Visst har han mycket på sitt samvete, men han är faktiskt folkvald. Vi har hjärntvättats med att folkvalda ledare aldrig är krigiska, långt mindre "folkmördare", så därför måste han betecknas som "diktator". Vilka annars demokratiska stater har dock inte infört diktaturliknande undantagsbestämmelser, när de anfallits av överlägsna stridskrafter eller varit i krig?

Hur som helst, det är just Natos bombningar som helt uppenbart komprometterat eller delvis lamslagit den inte obetydliga oppositionen mot Milosevic. När Montenegro nu också bombas får den mot Milosevic oppositionelle och "västvänlige" presidenten, Milo Djukanovic, allt svårare att försvara sin ställning. Inbördeskrig sägs hota.
Och om hur övergivna de oppositionella i själva Serbien nu känner sig finns många bevis. Här finns bara utrymme för att nämna ett av dem:

Veran Matic är chefredaktör för den oberoende radiosändaren B 92 i Belgrad, som Tuff och Radio Tuff uppmärksammat flera gånger genom intervjuer eller offentliga möten med redaktionsmedlemmar. Han fängslades i början av bombningarna men är nu --tills vidare?-- på fri fot. B 92 har förstås stängts men opererar via Internet. I en artikel, "Bombing the Baby with Bathwater", är han utomordentligt kritisk mot bombningarna. Han skriver bland annat om hur hans vänner i väst frågar honom, varför inget uppror sker i Serbien mot Milosevic. Han hänvisar då bland annat till borgmästaren i den mot Milosevic oppositionella staden Nis. Denne säger:
"För 20 minuter sen bombades min stad. Folket som bor här är samma människor som röstade för demokrati 1996, samma människor som protesterade under 100 dagar, när myndigheterna försökte ta ifrån dem segern i valet".
Veran Matic tillägger:
"Varje missil som dimper ned förvärrar den humanitära katastrof som Nato förmodas förhindra".

Dagen efter bombningarna pratade jag med Robert Stieger som är fredsaktivist, inte minst därför att han som tonåring tvangs ut i andra världskrigets helvete. Denne annars vänlige och balanserade man var mycket upprörd, bland annat för att hans gamla hemland, Tyskland, nu för första gången på 54 år har lurats att deltaga i ett av de många krig, som segermakterna sedan 1945 startat. Och han berättade om sin socialistiska familj i München, som hade många vänner internerade i Dachau:
"Min pappa hatade nazismen. Men när det allierade flyget bombade tyska städer till grus och aska och dödade många hundratusen kvinnor och barn, då började min pappa att hata också västmakterna."

( Lina Vuskovic, Tuffs partner i Belgrad, före detta modig "kvinna i svart" tillhör den serbiska oppositionen, som inte har det lätt just nu.)
Översatt av Neven Milivojevic

Kära vänner,
Åke Sandin bad mig att skriva ned hur vi idag känner oss, vi vanliga människor här i Belgrad. Jag ska försöka att kort ge er en bild av denna den tionde dagen av NATOs bomber över hela Jugoslavien. Jag skriver under lite obekväma förhållanden då jag för två dagar sedan, när det stod klart att det kunde bli bombningar även i centrala Belgrad, placerat min dator i "skyddsrum", det vill säga under bordet. Det är nämligen så att min lägenhet ligger på översta våningen i en byggnad väldigt nära det centrala postverket och TV-huset, vilka båda har blivit nämnda som tänkbara mål. Jag vill påminna er om att Bagdad och Belgrad skiljer sig mycket från varandra, där det i Belgrad är väldigt tättbebyggt och inte långt mellan federala byggnader och täta bostadsområden.

När det första flyglarmet hördes, ryste vi alla till och många människor sökte sig till skyddsrummen, dock inte alla, kanske hälften. Första reaktionen var att hamstra mat och läkemedel, fylla alla tillgängliga flaskor och hinkar med vatten och packa en liten väska med viktiga nödvändigheter såsom ID-handlingar, pengar och ficklampa. Om ni frågar mig ifall vi blev var rädda, svarar jag att vi alla blev mycket rädda. Dock väldigt snart, efter bara två-tre dagar började folk komma över den första rädslan och bli sig själva igen. Solidariteten har märkbart växt, och alla är väldigt vänliga på stan och hjälper till att lugna dem som behöver det. Vi har aktiverat oss och byggt via e-post nätverk över hela världen. Vi försöker uppmuntra våra släktingar och vänner i världen då det som händer här kan utifrån se ännu värre ut. Naturligtvis uppmuntrar de även oss och rapporterar om allt vad som händer.

Arbetet är slutfört vad gäller undanröjande av våra oberoende medier. Våra möjligheter till en demokratiprocess har försvagats till lägsta möjliga nivå. Sedan är det upp till våra makthavare och deras överenskommelser att bestämma om vi kommer ha ytterligare ett ödelagt land på Balkan eller ej.
Kära vänner, jag tackar er för ert stöd genom era apeller mot allt våld och ber er fortsätta värna om de humana värdena som ni i så många år tålmodigt värnat om. Kärleksfullt,

er Lina

Mera från Lina finns på Balkansidan