Nato-anfallet och Europas "svarta hål"

(Tal vid opinionsmöte på Sergels torg den 25/3 2000)

Och nog var det konstigt att bland dessa nitton var två så schyssta länder som Danmark och Norge. Jag har intervjuat folk från Nordnorge som var bedrövade över detta, därför att dom hade så goda förbindelser med serberna, alltsedan många serber under andra världskriget var tvångsarbetare däruppe.

Konstigt var också att Tyskland, som i motsats till många andra länder självkritiskt gjort upp med sitt mordiska förflutna, nu gick i krig, nästan stolt över att vara med bland de stora grabbarna, äntligen med på den segrande sidan -- som om det skulle vara något att skryta med.

Konstigt var också att många av de europeiska regeringar som kastade in sina länder i detta krig ingalunda var några högerhökar. Nej förbluffande många av dem var åtminstone på papperet socialistiska. Den brittiske premiärministern Tony Blair, till exempel, överträffade snarast fru Albright i krigisk hets och lät som ett eko av konservativa kolonisatörer under landets imperialistiska och militaristiska storhetstid.

Konstigt och för oss svenskar pinsamt, ja lite skamligt, var att den svenska regeringen uppförde sig om vi redan vore med i Nato, när den lade sig platt i sin inställsamma förståelse för Natos anfallskrig. Tretton år efter Olof Palmes död skedde nu på sätt och vis det mentala mordet på honom. Fast hans efterträdare, Ingvar Carlsson, påpekade det ödesdigra med att åsidosätta FN, men det fick han ju snubbor för av Anna Lind. Och en annan före detta statsminister, Carl Bildt, kunde för mycket om Balkan för att beundra Natoanfallet, men detta sänkte genast hans gamla goda aktier i USA. Det har känts lite egendomligt att kunna använda Carl Bildt för att -- från vänster-- kritisera den svenska inställningen.

Annars har vi fått ty oss till några alltför få men klarsynta och modiga politiker, typ Karin Wegestål och Bengt Silfverstrand.

För mig personligen var det också konstigt, ja sorgligt, att delar av den fredsrörelse som jag varit aktiv i under hela mitt vuxna liv, inte reagerade starkare mot detta anfallskrig. Däremot kändes det enbart uppfriskande att av gamle Nato- och kärnvapenanhängaren Per Ahlmark bli kallad för en av "den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner". Det är vid såna tillfällen man känner sig lugn och trygg för man inser till fullo att man är på rätt spår.

Det är synd att Sverige inte anordnar stora internationella konferenser också om bombkriget. Det är många miljoner civila som blivit dess offer, alltifrån kolonialtiden, över andra världskriget och Vietnam tills nu. Det är bara det, att detta massdödande främst har utförts av självgoda västländer. Därför är dessa väldiga krigsförbrytelser nästan nedtystade, men hade den västliga opinionen bättre känt till dem, så hade knappast Nato kunnat börja bomba. En bra introduktion i detta trista ämne är Sven Lindqvists senaste bok med undertiteln "Bombernas århundrade".

Jag är ingen beundrare av Milosevic, men en konstighet var att medan Nato bombade sönder hans land och dödade civila, till och med på sjukhus och kinesiska ambassaden, anklagades han för krigsförbrytelser. Men västliga medier hade redan demoniserat honom som diktator, folkmördare, Balkans slaktare och liknande. Sådant ingår i den västliga liturgin, eftersom det är en trosartikel att demokratier inte kan föra krig mot varann.

Mediernas följsamhet var inte konstig alls, för alltför många journalister älskar att befinna sig i segrarnas tross --bland de andra fnasken, är det frestande att tillägga. Men på en punkt och utan minsta ironi måste jag berömma mediernas bevakning i krigets inledningsskede. Då gav man medkännande och utförliga skildringar av den flyktingkatastrof som bombningarna i förstone framkallade. Många hundratusen kosovoalbaner flydde och varenda dag under elva veckor kunde vi följa deras elände.

Nu är de flesta av dessa flyktingar tillbaka. Men efter bombningarna har en ny väldig flyktingtragedi inträffat. Kosovo har nästan helt blivit etniskt rensat, nu från serber, ett tillstånd som tyvärr verkar oåterkalleligt. Men inte har vi sett några dagliga, medkänn-ande skildringar från flyktingeländet i det av Nato sönderbombade Serbien, där det redan förut fanns många hundratusen flyktingar fördrivna från Krajina och Bosnien.

Denna försummelse är förstås helt medveten, för skulle allmänheten få reda på att serberna också är människor som lider svårt, skulle det Natoanfall som påstods ha humanitära motiv framstå som det totala fiasko det faktiskt är. Förutom död och förstörelse framkallade det just det som det utgav sig för att vilja förhindra, den etniska rensningen. Väst är världsbäst på att bomba men uselt på att skapa rättvis fred. Dess ledande och rikaste stormakt, USA, tycks mer eller mindre strunta i FN och betalar inte ens medlemsavgiften i tid. Ändå kan de sen kritisera fattiga FN för att inte klara av att kratsa Natos kastanjer ur elden.

Till råga på detta klämmer man också åt serberna genom sanktioner. Syftet verkar vara att man på det viset ska lära dem demokrati genom att tvinga dem att rösta som väst vill, i sanning en egendomlig demokratilektion. Det finns nu ett upprop, som kräver att sanktionerna skall hävas och som det finns all anledning att stödja.

Vad kan vi då mera göra, rent konkret? Kanske är jag optimistisk i överkant när jag funderat på att man borde starta en riksomfattande insamling för att visa att västliga demokratier inte bara har bomber att komma med. Jag är tillräckligt gammal för att minnas insatserna under vietnamkriget och tillräckligt ung --där tog jag i-- för att hoppas att ännu har svenska folkets sinne för solidaritet inte helt försvunnit.

Före jul gjorde vi i Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) ett litet försök som var hoppingivande. På bara ett par dagar fick vi in 6-7000 kr. Det blev sen en mängd julpaket till fattiga gamla i Belgrad, till veteraner av vilka många genomlidit både första och andra världskrigen och förstås de olika krigen på 1990-talet.

I dagarna har vi fått ett långt brev från vår partner i Belgrad, Lina Vuskovic. Hon berättar om hur glada intill tårar de här åldringarna blev av paketen. Men det var inte bara för det materiella innehållet. Så här skriver Lina:

"Paketen var av oskattbart värde för de inte bara gladde gamla människor utan övertygade dem att de inte är helt bortglömda, att människans godhet har ett värde som det lönar sig att tro på även om världen inte är lika vacker som vi skulle vilja ha den"

Men Lina skriver också om den långa kalla vintern med influensaepidemier, dyr och svåråtkomlig medicin och drastiskt ökad dödlighet. Och hon tillägger:

"Jag har en känsla av att Serbien mer och mer blir ett svart hål, ett isolerat område som förr i tiden när pesten härskade".

Det är hög tid för oss i Sverige att hjälpa till att fylla det svarta hålet och att ta ned pestflaggan över serberna.

ÅKE SANDIN

14 år efter Olof Palmes död.

ABF ordnade manifestationer i landet till minne av Olof Palme, mördad 1986-02-28. Åke Sandin var conferencier och en av talarna i Tyresö.

Då smålog dom och såg tvivlande ut, för i deras hemland bodde högt uppsatta politiker mycket finare och inte mitt ibland vanliga människor. Och när vi sen berättade att vice statsministern åkte bland morgonsömniga knegare från Bollmora med de kollektiva bussarna in till sitt jobb i regeringen, såg dom generade ut. Dom trodde uppenbarligen att vi var mytomaner, för i deras hemland åkte höga politiker i stora bilar med privatchaufför och beväpnade livvakter i framsätet.

Det där skulle plötsligt och tragiskt ändra sig kvällen den 28 februari 1986, i dag för 14 år sen, när Sveriges statsminister Olof Palme mördades på öppen gata, Sveavägen i Stockholm. Vi minns alla vår chock och förtvivlan över att något sådant kunde inträffa också i Sverige. Och vi kände ilska, nästan vanmakt, över att en folkvald ledare hade blivit offer för våldet, den sanna demokratins diametrala motsats.
Plötsligt började beväpnade vakter att stå utanför blomsterrabatterna bland de idylliska radhusen på Myggdalsvägen. Nu var det inte längre för ledande politiker tal om att otvunget beblanda sig med folket. Livvakter blev obligatoriska följeslagare. Ingvar Carlsson har berättat hur han njöt av att vandra omkring i Tyrestaskogarna. Där kunde han för ett par timmar vara ensam.

Vi vet inte varför Olof Palme mördades. Men vi vet att han var oförtrutet aktiv för en fredligare värld och för nedrustning i ett med kärnvapen nedlusat Europa, vapen som på några timmar kan bränna bort allt liv på vår kontinent. Han vågade hävda att avspänning i Europa krävde goda kontakter också med den supermakt som av president Reagan kallades för "ondskans imperium". Ett besök i Moskva var inplanerat just våren 1986 men det förhindrades alltså av mordet.

Vi brukar säga att våld föder våld och det är nog så riktigt. Men också fredsarbete tycks kunna provocera dödandets krafter. Palmes öde är dessvärre ett i raden av mord på fredsaktivister.
I USA gav Martin Luther King genom sina icke-våldsmetoder de svarta hopp om ett rättvisare samhälle. Han föll 1968 offer för en lönnmördares kula. Ändå var det han som hade sagt, att den "djupaste tragedin inte var de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad".

Indien hade tack vare Mahatma Gandhis envisa icke-våldskamp mot brittiska kolonialherrar blivit självständigt efter andra världskriget. Men detta ledde i förstone till våldsamma sammanstötningar mellan landets hinduer och muslimer. Uppåt en miljon människor slaktades, ett ohyggligt blodbad. Gandhi uppmanade förstås sina egna, alltså hinduerna, att upphöra med våldet. Denna människovänlighet retade en del hindunationalister så starkt att en av dem mördade honom.

Jag är inte vidskeplig, men jag tror att den 17 september är en mycket dålig dag för svenska fredsmedlare. Den 17 september 1961 omkom Dag Hammarsköld vid en omdiskuterad flygolycka i Afrika, där han som FNs generalsekreterare var för att skapa fred under Kongokrisen. Och den 17 september 1948 hejdades på en gata i Jerusalem en FN-bil. Två av passagerarna sköts sönder och samman med 24 skott. Den ene var FNs fredsmedlare Folke Bernadotte, den andre den franske FN-observatören överste André Sérot. Mördarna är väl kända, ja så välkända att de sluppit varje påföljd. Tvärtom, en av dem blev sitt lands premiärminister.

Det här är kända personer, men jag skulle vilja lyfta fram ur glömskan en av de många okända som räddat människor men som själv blivit offer för det urskillningslösa dödandet. Hans namn är Erik Ringman och hans grav finns sedan 1945 på en skånsk kyrkogård -- jag minns inte vilken. Som ung chaufför tillhörde han Folke Bernadottes Röda korsexpedition, som i slutet av andra världskriget räddade tiotusentals utmärglade människor ur de nazistiska koncentrationslägren.

Den 25 april 1945, bara två veckor före krigsslutet, körde Ringman den första av de svenska lastbilar som i en kolonn sakta rörde sig norrut på kaotiska nordtyska vägar, fulla av flyktingar, bilvrak och sårade eller döda människor. I bilarna fanns många hundra kvinnor, räddade från koncentrationslägret Ravensbrück och nu på väg till Sverige. Det var en ljus och solig dag och på lastbilarnas tak och huv var stora röda kors och svenska flaggor målade.
Ändå gick det riktigt illa den här dagen. Den svenska räddningsexpeditionen angreps av lågsniffande brittiska flygplan som sköt på allt som rörde sig, också på Röda korsets bilar. Flera av kvinnorna som överlevt fasorna i Ravensbrück och som nu bara hade något dygn till frihet och säkerhet i Sverige dödades. Också chauffören Erik Ringman ljöt en ögonblicklig död. Vid hans sida satt en ung löjtnant, Gösta Hallkvist, som överlevde med svåra skallskador, och som för fem år sen i en alltför ouppmärksammad bok har berättat om den här tragedin.

Kampen för fred och ansträngningarna att rädda människor är alltså varken bekvämt eller riskfritt. Ändå måste vi i de många kärnvapnens tid tillsammans arbeta mot krig och våld. Annars sviker vi dem som redan har offrat sig i den kampen. Och annars kanhända våra barnbarn kommer att spotta på våra gravar, när de upptäcker att vi tämligen stillatigande under 1990-talet lät 5-6 miljoner barn i vår värld dö varje halvår.

Om det makabra sambandet mellan våldsanvändning och världsfattigdom var Olof Palme mer medveten än vad vi tycks vara i dag. Han uttryckte det bland annat så här:
" De årliga utgifterna för kapprustningen är lika höga som den totala inkomsten för länderna med den fattigaste hälften av mänskligheten"

Det sa han för 25 år sen. I dag för 14 år sen mördades han. För oss efterlevande återstår det att ängsligt fråga oss om vi verkligen hedrat hans minne genom att leva upp till hans ideal.

ÅKE SANDIN