Tuffs boksida

FREDSKÄMPEN K.P. ARNOLDSON
Radio Tuff 30 juli 2000

Hur många vet i dag vem Klas Pontus Arnoldson var? Eller hur många kan svara på frågan vilken nobelpristagare det är som bott på Södertörn? Arnoldson fick faktiskt Nobels fredspris och han hade varit stins i Tumba, där en av huvudvägarna i dag bär hans namn.

Om denne man, vilken 1908 som förste svensk fick Nobels fredspris, kan man läsa i boken FREDSKÄMPEN, skriven av en Tumbabo, Leif Magnusson, chef för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka.
Arnoldson föddes 1844 i Göteborg. Pappan dog när sonen var 16 och Klas Pontus tvangs då för brödfödans skull lämna läroverket. Han blev biljettpojke i Tumba under två år. Det var inom något som på den tiden var väldigt nytt och supermodernt, järnvägen. 1876-81 skulle han på nytt arbeta i Tumba men nu som stins, ett statusyrke på den tiden.

Redan som nittonåring debuterade han som skriftställare. Det var med romanen "Karolinen och hans ättlingar". Året efter blev han färdig med ett slags religionsfilosofiskt arbete med titeln "Anmärkningar om helfvetesläran" och med underrrubriken "för folket af en röst ur jorden" och faktiskt med ett förord av samtidens mest kända svenska filosof, Christopher Jacob Boström.

Enligt den unge Arnoldson var helvetet, där syndare skulle staplas som "vedträd i den eviga bakugnen"… "en oädel fantasiprodukt", som "barbariska förfäder" hittat på. Det var en "snuskig del av vår för övrigt så sköna, sublima religion". Han ville, att religionen skulle vara odogmatisk, något för "hjärtat, karaktären och lefvernet", en slags praktisk kristendom, som skulle befrämja freden. Redan nu betonar han två begrepp som skulle förbli ledstjärnor för honom, nämligen förnuft och sanning.

1880-talet skulle bli det verkliga genombrottet för Arnoldson. Han blir då riksdagsman under en femårsperiod och sjutton av hans riksdagskollegor instämmer i den motion om svensk neutralitet som han då väcker. Förslaget bemöts tämligen positivt i den mer folkliga andra kammaren men i den överklassdominerade första kammaren blir det avslag utan ens votering. Konservativa tidningar kallar förslaget "ett landsförrädiskt påfund" och tidens storsvenska stämningar kommer till uttryck i kritik som: "Att tigga om att få vara i fred är ovärdigt ett folk som vårt".

1883 är Arnoldson en av initiativtagarna till grundandet av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Det är tidstypiskt nog uppåt sjuttio riksdagsmän, samlade på Rydbergs bar i Stockholm, som bildar denna fredsorganisation, i dag världens äldsta ännu existerande. De flesta av dem är liberaler, till exempel den förste ordföranden, S. A. Hedlund, riksdagsman och chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Arnoldson blir Svenska Freds förste sekreterare, en passande syssla för denne ständigt skrivande person. Han grundar gång på gång mer eller mindre långlivade tidningar. Just 1883 startar han tidningen Tiden med den unge Hjalmar Branting som främste medarbetare och med August Strindberg som bidragsgivare. Den kallar sig "Sveriges billigaste dagliga tidning" och priserna bekräftar detta: Åtta kronor för en helårsprenumeration, nittio öre för en månad och fem öre för ett lösnummer. Den kappsejsar efter ett par år men Branting återuppväcker den 1906, då --och fram till i dag-- som en socialdemokratisk idétidskrift.

Norska stortinget hade i motsats till den svenska riksdagen gjort Arnoldsons motion om neutralitet till sin. När unionsfrågan kring sekelskiftet 1900 blir allt mer brännande genom upprepade norska krav på självständighet agiterar Arnoldson intensivt för en fredlig lösning med Norge. Det fanns kretsar i Sverige som ville att man militärt skulle ge "norrbaggarna en läxa".

På sina många föredragsturnéer gör Arnoldson också beljublade framträdanden i Norge. På konservativt håll i Sverige väcker detta ont blod. Han får veta att han inte bara är "en fräck idiot" utan också en "fosterlandsförrädare". Han avhånas i pressen som "norrmännens avgud".

En av Arnoldsons många skrifter hade titeln "Fred med Norge", samma text som faktiskt fanns på plakaten, när Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen demonstrerade på Stockholms gator strax före unionsupplösningen 1905. Från 1902 hade liberala och socialdemokratiska riksdagsmän, bland andra Hjalmar Branting, till norska Nobelkommittén skickat förslag om att Arnoldson borde få priset. Det skulle dröja till 1908 innan han utsågs att tillsammans med dansken Fredrik Bajer få det.

Nobelpriset innebar för Arnoldson en lättnad i de ekonomiska bekymmer han dragits med dittills i sitt liv. Det påstås att han i 37 år inte betalade skatt, därför att han tyckte att alltför mycket gick till det militära. Hans rastlösa verksamhet som skribent och fredsagitator orsakade också upprepade sjukdomstillstånd. Dessutom hade han åtta barn att försörja. När han på gamla dar skilde sig och gifte om sig med en 22-åring väckte det förvåning och anstöt.

Leif Magnusson återger i sin bok om fredskämpen Klas Pontus Arnoldson också det tal denne höll vid mottagandet av Nobelpriset. Det kan sammanfattas i några få punkter:

Allt krigsväsen skall avskaffas
I stället upprättas en gemensam ordningsmakt
Denna ordningsmakt skall lyda under en folkens gemensamma högsta domstol
Alla stater skall vara skyldiga att hänskjuta varje mellanfolklig tvist till denna domstol
och underkasta sig domstolens utslag

Klas Pontus Arnoldson dog 1916, 72 år gammal. Då dödades miljoner unga män i första världskriget. Förnuftet, som varit hans ledstjärna, hade förlorat igen.

ÅKE SANDIN

Folke Hagman om "Media som krigshetsare"
Radio Tuff 16 juli 2000.

I Radio Tuffs sommarserie om läsvärda böcker och författare väljer jag den här veckan en svensk. Han heter Folke Hagman och är säkert ganska okänd. Han brukar ringa mig då och då och det är ett nöje att lyssna till hans röst, som är lugn och lågmäld men där man ändå förnimmer engagemang och intensitet.
När han för någon månad sen ringde sa han bland annat:
"Åke, jag fyller 92 i sommar, men jag ska försöka leva ett tag till, för jag tycker att förljugenheten är så stor"

Att avslöja förljugenhet, det är ett bra skäl för att leva vidare. Och Folke Hagman utnyttjar den tid som givits honom på jorden. Då och då publicerar tidningen ARBETET --tyvärr nedläggningshotad-- hans annorlunda artiklar i ämnet krig och fred. Den senaste hade den ironiska rubriken "Atombomben --en gåva från Gud". Det syftar på att Churchill dagen efter förintelsen av Hiroshima uttalade att det var "med Guds nåd" som de allierade vetenskapsmännen lyckats "uppenbara naturens hemligheter", det vill säga uppfinna historiens mest djävulska vapen.

Gång på gång påpekar Folke Hagman, hur de självgoda genom propaganda och smart användning av ord eller eufemismer skickligt marknadsför krig och krigsförberedelser, ja rena förintelser. I den nyssnämnda artikeln skriver han bland annat:
"I dagens USA finns muséer, där bilder och läckra modeller i plast berättar om bombernas effektivitet. Men inget antyder att hundratusentals japaner, i stor utsträckning kvinnor och barn, kremerades levande. Amerikanska barn klänger aningslöst på modellerna. Besökarna får reda på att atombomberna inte bara skapar trygghet för USA:s befolkning utan också är 'intelligenta' och 'trevliga' ".

Folke Hagman är civilingenjör i botten och har i Västergötland gjort sig känd som miljökämpe bland annat i samband med den tilltänkta uranbrytningen i Ranstad. Sedan några år bor han i Västervik.

1986 utkom på ett litet fredsförlag i Göteborg hans bok MEDIA SOM KRIGSHETSARE. Den behandlar propagandans roll under de båda världskrigen, under Korea- och Vietnamkrigen och också under det kalla kriget. Han visar med massor av exempel, hur nyhetsförmedlingen inte dämpat eller förklarat konflikter utan underblåst dem. Krig säljer bra, det upptäckte redan för hundra år sen den amerikanske tidningskungen William Randholph Hearst.

I diktaturer förstår tänkande människor att de utsätts för propaganda medan vi i demokratier ofta tror att vi lever i den bästa av världar och är trygga i förvissningen om att våra medier är fria och obundna. På det viset kan vi bli mindre kritiska och ifrågasättande än vi borde vara.

"Med lögnpropagandans hjälp skapas hat och krigslust", skriver Hagman. Och han ger några sammanfattande exempel på att detta sker

"när utvecklingen av atombomberna och andra förintelsevapen framställs som en forskarbragd…,

när medierna anpassar sig efter makthavares krav och avstår från att sprida sann information om kärnvapnens verkningar. Så skedde efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki…,

när medierna låter sig utnyttjas för propaganda med syfte att utså fiendskap och hat mellan folken som skedde till exempel före, under och efter världskrigen.

när segermakternas krigsförbrytelser förtigs eller slätas över och en allmänt ensidig syn på skuld- och ansvarsfrågorna okritiskt godtas av medierna

när underhållningsindustrin försåtligt vänjer oss vid våld och krig, passiviserar människor och drar uppmärksamheten från livsviktiga frågor som kapprustningen och miljöhoten"

På alla dessa företeelser ger författaren massor av konkreta exempel, inte minst genom citat från olika medier. Folke Hagmans bok, MEDIA SOM KRIGSHETSARE, finns på Tyresö bibliotek

ÅKE SANDIN
(Uppläsare av citat: Monica Schelin)

Om NOAM CHOMSKYS bok

The New Military Humanism. LESSONS FROM KOSOVO
(Pluto Press, London, 1999)

Radio Tuff 25 juni 2000.

Noam Chomsky är professor vid det prestigetyngda MIT, Massachusetts Institute of Technology, och egentligen en av världens mest skarpsinniga språkforskare. Men han är sen länge mycket mera känd som politisk debattör på vänsterkanten, en slav på den väldiga amerikanska triumfvagnen.
Chomsky har ofta gått motvinds, vilket ju kräver civilkurage. Han har inte tvekat att säga obekväma sanningar. När man hissat pestflaggor över västliga dissidenter och krävt förbud mot deras skrifter har Chomsky konsekvent stått på yttrande- och tryckfrihetens sida, för rätten att uttrycka också impopulära åsikter. Alltså har han ofta förtalats av mäktiga opinionsgrupper.

Produktiv är denna 72-åring också. Hans senaste bok har titeln The New Military Humanism. LESSONS FROM KOSOVO, alltså lärdomar av Kosovo med den ironiska överrubriken "Den nya militära humanismen". Redan på sidan fem citerar han George Orwells tes om att impopulära åsikter kan tystas och obekväma fakta mörkläggas utan att det alls behövs något officiellt förbud. Var och en som utmanar den rådande renlärigheten finner sig tystad med överraskande effektivitet".
Chomsky ger exempel på hur USA och dess bundsförvanter, som han inte utan ironi kallar "upplysta stater", delar in världens förtryckta i "värdefulla och ovärdiga offer". Han förringar inte kosovoalbanernas lidanden, som ökade när UCK-gerillan började mörda serber och accelererade under Nato-bombningarna. Men han jämför dessa övergrepp med Nato-landet Turkiets mångåriga förtryck av kurderna, som krävt mångfalt flera offer, flyktingar och ödelagda byar än de serbiska övergreppen i Kosovo. Men massmorden på kurder skedde med USA:s goda minne och med USA-tillverkade flygplan och vapen.

Kurderna i Turkiet har i de storpolitiska sammanhangen varit just "ovärdiga offer" och ingalunda påtänkta för någon så kallad humanitär intervention från Natos sida. Det var först efter Gulfkriget som kurderna i Irak blev USA:s skyddslingar. Men så länge Saddam Hussein var västs spjutspets mot Iran kunde han utan repressalier till och med massdöda kurder med giftgas.

Andra i västs ögon "ovärdiga offer", som Chomsky nämner, är de många hundratusen palestinier, som 1948 flydde eller fördrevs. För att belysa dubbelmoralen använder han där artikel 13 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den handlar om rätten att få flytta från hemlandet. Med rätta användes den mot kommunistiska öststaters vägran att låta medborgare emigrera. Men trots allt engagerat tal om vikten av mänskliga rättigheter för ryska och andra hugade emigranter lät man med tanke på palestinierna bli att påminna om artikelns andra sats, den om rätten att få flytta tillbaka till sitt land.

Men kosovoalbanerna betraktades däremot som värdefulla offer, eftersom de till och med var värda ett anfallskrig från världens mest välrustade nitton länder mot ett litet fattigt europeiskt land, Jugoslavien. Chomskys förklaring är att Milosevic hade visat den dåliga smaken att inte helt dansa efter Washingtons pipa. Han var alltså ett litet irritationsmoment för den nya USA-ledda världsordningen.

Chomsky skildrar hur amerikanska medier i början beskrev Milosevic som diktator av Hitlers och Stalins typ. Men efterhand började man ändå nämna att han hade ett inte obetydligt folkligt stöd, att han faktiskt var framröstad i konkurrens med andra partier. Det skedde när allt flera civila mål i Serbien ödelades av Natos humanitära bomber. Poängen, menar Chomsky, var att man därigenom kunde antyda att serbiska civila hade sig själva att skylla, som hade röstat på fel man.
Författaren excellerar i att citera alla tjusiga fraser om människovärdet som ledande västpolitiker och ledarskribenter undslapp sig under de 78 dygnens bombregn. Han kontrasterar detta mot vad samma länder gjort i liknande fall under 1900-talet och drar slutsatsen att det ingalunda är fråga någon ny och människovänligare internationalism utan samma gamla västliga arrogans som från 1900-talets första decennier, då västmakterna terrorbombade uppstudsiga så kallade infödingar i sina kolonier. Och han påminner om USA:s massiva och skoningslösa bombningar av Indokina, i dag ett bortglömt krig.

Hur resultaten stämde med alla fraserna om Natos humanitära avsikter illustreras bland annat av ett citat från Robert Hayden vid Pittsburgs universitet:

"Antalet dödsoffer bland serbiska civila under de första tre veckorna av kriget är större än alla dödsoffer på båda sidor under de tre månader som ledde fram till kriget, och ändå ansågs dessa tre månader vara en humanitär katastrof". Därtill skall förstås läggas alla kosovoalbanska dödsoffer och den enorma mängden flyktingar. Av de europeiska Nato-länderna är Chomskys kritik mest bitande mot Storbritannien, vars självständighet gentemot Washington han spydigt liknar vid den socialistiska sovjetrepubliken Ukrainas gentemot Moskva under kommunisttiden.

Skonsam är han inte heller mot den nya världshumanismens åsidosättande av gällande folkrätt genom att utan FN-beslut inleda ett anfallskrig, ett brott som man hängde tyska och japanska ledare för efter andra världskriget. Han påminner om hur USA, när det passat deras intressen, fördömt sådana aggressioner, till exempel när Vietnam, då avhånat som "Asiens Preussen", gick in i Pol Pots Kampuchea eller när Indien --med sovjetiska vapen-- 1971 invaderade Östpakistan (nuvarande Bangla Desh) och gjorde slut på krig och enorma flyktingtragedier.

Den 19 mars 1999 --fem dagar före Nato-anfallet-- lämnade OSSE:s observatörer Kosovo. Under juni i år har Sveriges Televisions "Dokument utifrån" sänt två program med titeln "Kriget om Kosovo". Där hävdas att serberna före Nato-bombningarna "ingenting hellre ville" än att ha iväg observatörerna från Kosovo". Men Chomsky citerar ett uttalande från den serbiska nationalförsamlingen dagen före bomboffensivens början:
"Vi fördömer tillbakadragandet av OSSE:s Kosovo-observatörer. Det finns inte ett enda skäl för detta annat än att använda tillbakadragandet som utpressning och hot mot vårt land"

Förhandlingarna i Rambouillet, som föregick kriget, har i västerländska media skildrats med betoning på hårdnackad serbisk omedgörlighet. Men efter kriget har till exempel Uppsala universitets Balkan-expert Kjell Magnusson avslöjat de drakoniska krav som Nato ställde på Jugoslavien. Milosevic uppmanades att låta inte bara Kosovo utan också resten av Jugoslavien ockuperas av Nato. Chomsky är inte främmande för att villkoren var så orimliga just för att framkalla ett jugoslaviskt nej och därmed ge en förevändning för bombningar.

Noam Chomskys bok The New Military Humanism. LESSONS FROM KOSOVO skrevs i fjol. Med intresse väntar man nu på hans omdömen om den etniska rensning och det flyktingelände som i den humanitära interventionens spår drabbat serberna.

Åke Sandin

Böcker om förlorarnas helveten
Oktober 1999

En av den effektiva brittiska propagandans värvningsaffischer under första världskriget hade texten: "Vad gjorde du under kriget, pappa?". Det gällde att skuldbelägga de alltför fåtaliga humanister, typ Bertrand Russell, som inte ville vara med om massdödandet.

I år har Rainer Andersson kommit ut med en bok med titeln "Vad gjorde du i Finland, far?" Den handlar om finska inbördeskriget 1918 med särskild tonvikt på de svenska frivilligas insatser och öden på den vita eller borgerliga sidan.

Av drygt 1100 svenska frivilliga, de flesta yrkesmilitärer, stupade 55. En av de dödade hette Olof Palme, farbror till sin berömda namne. Med sinne för det uppseendeväckande har författaren forskat fram mycket om släkten Palmes intensiva engagemang i striden mot upproriska röda. En annan farbror till statsministern, Nils Palme, förde som officer befäl under de blodiga striderna om Tammerfors. Far och farfar var hemma i Sverige ledande aktivister i ansträngningarna att värva frivilliga och att skicka vapen. Farmor var född von Born, en adelssläkt som i början av inbördeskriget fick sina gods i södra Finland beslagtagna av de röda.

Också svenska frivilliga begick krigsförbrytelser. I brev skildrar en av dem hur jobbigt det första gången var att avrätta fångar. Men avtrubbningen gick snabbt: Efter ett tid tycker den samvetsömme att det rentav var häftigt att skjuta fångna "röryssar", det vill säga finska arbetare, arbeterskor och torpare.

Rainer Andersson berättar också om hur det gick efteråt. Av den förlorande sidans proletärer hölls 75 000 som fångar, faktiskt i "koncentrationsläger" en term som användes redan då. 12-15000 av dem dog där av undernäring, diarréer eller tyfus, många redan under sommaren 1918. Andra fick en mindre kvalfull död. De arkebuserades för högförräderi efter summariska rättegångar.

Ett standardverk om förlorarnas grymma öde i inbördeskriget är professor Heikki Ylikangas bok "Vägen till Tammerfors" (se recension i Pax, nr 1/97). Han menar, att segrarna för att dölja sina egna brott ägnat sig åt hemlighetsmakeri och smussel, vilket skapat ett kollektivt trauma som inte upphör "förrän också den segrande sidans förbrytelser visats i öppen dag."

Landin vågar nämna för svenskar okända platser för krigsförbrytelser, såsom Nemmersdorf och skildra enorma tragedier, till exempel sänkningarna i Östersjön av flyktingbåtarna Goya, Wilhelm Gustloff, Steuben med flera, vilka får till och med Estonias mångomskrivna undergång att förblekna.

ALLIERADE DÖDSLÄGER

Ännu efter 54 år är förlorarnas öden vid och efter slutet av andra världskriget nedtystade. Det var miljoner av dem som då dog/dödades i vidriga fång- eller koncentrationsläger, av undernäring i terrorbombade ruinstäders vattenfyllda källare, genom deportationer och slavarbete, av miljontals våldtäkter och inte minst genom de största etniska rensningarna i Europas historia.

Ett par skönlitterära författare har dock i år vågat nämna att också tyskar och österrikare i hög grad var offer för detta skitkrig och dess efterverkningar. Ernst Brunner skildrar med stor litterär spänst i boken "Vallmobadet" sin uppväxt på Seppan i Tullinge bland andra invandrarfamiljer från olika länder, vinddrivna dit efter andra världskriget. Han varvar det med skildringar av sin österrikiska släkts öden:

I centrum står Ernst Brunners pappa, Leopold, som överlevde åtta års militärtjänstgöring, därav sex års krig, för att sedan av brutala amerikaner överlämnas i fångenskap hos fransmännen. I Frankrike hade många hundratusen fångar ett helvete --från 15-åringar och kvinnor till åldringar-- i det som Brunner betecknar som "den långsamma dödens läger". De dog som flugor av undernäring och sjukdomar eller av att röja minor och i andra livsfarliga tvångsarbeten.

Det finns dock en fara i att sätta alltför stor tilltro till de tusentals litterära skildringarna av andra världskriget. När Brunner påstår att det dog "tio gånger fler soldater i de franska och amerikanska lägren än under samtliga strider på Västfronten" finns det anledning att vara skeptisk.

Den andra svenska boken i år, som bryter mot den politiska korrekthetens tabun, är skriven av en medarbetare på Dagens Nyheters kulturredaktion. Det är Per Landin, som i "Slottet som försvann" med medkänsla och vemod skildrar förintelsen av Ostpreussen, sedan andra världskriget etniskt rensat och delat mellan Polen och Ryssland. Undertiteln är "eller när farmor kom till Öland", författarens barndomsö, som faktiskt ligger bara 25 mil från det som under sju hundra år var Königsberg, sedan andra världskriget kallat Kaliningrad efter Stalins kompis Kalinin.

ÅKE SANDIN

Vår svenska marinkår.

MAN ELLER MONSTER?

Journalisten Mats Jacobsson har följt ett par årskullar kustjägare och skrivit en bok som man läser med skräckblandad fascination. Den heter "Man eller monster. Kustjägarnas mandomsprov". (Bokförlaget Nya Doxa 1999).

Här får man på nära håll och genom många intervjuer och foton reda på hur vår svenska marinkår eller Waffen-SS utbildas och tänker. Både mentalt och fysiskt är det en häpnadsväckande hård träning dessa unga killar frivilligt utsätter sig för. Inte minst de första veckornas konsekventa mobbning av rekryterna förefaller gå ut på att bryta ned dem och få dem att glömma alla sina civila beteendemönster. Det påminner om hjärntvätt. Eller som ett befäl säger i förtroende: "Handboken i hunddressyr, det är den bästa instruktionsboken när man ska utbilda rekryter!"

För kustjägarna gäller det att bli vinnare genom att lära sig döda. Eller som det sägs bland kustjägarnas föredömen i den amerikanska marinkåren: "Bakhåll är mord. Mord är kul!" Svaghet föraktas, de skall inte klaga utan lära sig att övervinna sin egen svaghet genom att hata den. Det är fråga om mandom, mod och morske MÄN. De som ändå ibland inte hänger med hånas som fröknar, så det gäller att döda allt kvinnligt inom sig.

Befälen framstår som plågoandar men rekryterna underkastar sig och hatar sig själva i stället. Ett tecken på denna underkastelse och avindividualisering är deras rakade skallar, i tidigare krig ett sätt att bekämpa löss. Den belöning som hägrar är den gröna baskern med treudden, insigniet på att de platsar i den yppersta eliten.

Men för dem som förordar militära försvarsmetoder och tar av sig skygglapparna borde kustjägarnas utbildning framstå som överlägsen all annan krigsförberedelse. Krig är dessvärre ingen tebjudning.

Innan dess har de också fysiskt utstått mycket. Jacobsson har följt med på marscher när kustjägarna efter ansträngande dagar och vaknätter, ibland med blödande fötter och hallucinerande av trötthet, kämpar sig fram genom terrängen. Det för civilister mest makabra är hinderbanans avlånga bajsgrop. Den forcerar de genom att dyka igenom den.

Hos kustjägarna hymlas det inte med vilka som är fienderna. Ingen "Fi Blå" här inte. På bokens första sida finns ett foto, som visar ett träkors med en sovjetisk stålhjälm på. Det är rest över "Ivan Stinkovitch", som "var en tvåa", alltså en förlorare. Befäl och killar sätter gärna sin tilltro till mediernas larmrapporter om spionerande ryska ubåtar, tavelförsäljare och långtradare. Frågan är om de vet att Stig Bergling tillhörde en av deras första årskullar.

Mats Jacobsson citerar också en av de visor kustjägarna sjunger. Det är en fullständigt vidrig text om hur sperma sprutas över våldtagna lilla Lisa, 11 år. Den motiveras med att det gäller att få upp adrenalinet. Visserligen hör våldtäkter även av småflickor i skrämmande stor utsträckning till 1900-talets krig, men det verkar bisarrt att sjunga om det redan i fredstid.

ÅKE SANDIN

Bra böcker att köpa från TUFF

Förutom den i maj 1999 utkomna och rykande aktuella boken "Fredsbomber över Balkan" -- bara 50 kr !-- (se nedan) finns hos Tuff fredspolitiska böcker att köpa för en billig penning. Det är till exempel Åke Sandins båda böcker :

1. "Goda krigare --och andra militaristiska myter"

Om denna skrev Eva Moberg i DN om Åke Sandin: "Skriver bäst och roligast om krig och fred i svensk press"

Och vice ordföranden i Sveriges författarförbund, Benkt-Erik Hedin, spädde på: "Han talar lugnt och stilla om de mest upprörande ting och hela tiden känner man vilket engagemang och vilken ilska som finns bakom (…) En bok som fyller mig med stor glädje."

Till och med Leif Carlsson i SvD, som inte delade alla Åkes synpunkter fick ge sig: "Skriver klart, energiskt och med språket i sin hand"

2. "Förbannad pacifist"

Om "FÖRBANNAD PACIFIST" skrev Sören Sommelius i Pax: "En härlig bok!"

Och Göteborgs-Postens kultursida betecknade den som "en rasande vital och uppkäftig bok"

Dessa båda böcker kan du köpa från Tuff för bara 60 kr/styck eller två för 100 kr!
Observera att pengarna oavkortat går till Tuffs arbete för fred och solidaritet,

postgiro 16 01 37 - 6

Den nya boken, "UBÅTSFRÅGAN" (se recension nedan), kan du också köpa av Tuff. Pris: 149 kr

Roland Shütt: Kådisbellan!
Denna härliga bok, som även filmats, har Rolle kvar några exemplar av. (Du kan kanske till och med få en dedikation!)

990515

UBÅTSFRÅGAN

Om korsfararnas ubåtsnoja

Redan i sin ännu läsvärda bok "Ubåtsvalsen" (Haga 1985) betecknade Ingemar Myhrberg ubåtsincidenternas behandling i media och politik som "den sannolikt största skandalen i svensk nutidshistoria".
I den nyutkomna "Ubåtsfrågan" ( Verdandi 1999) talas i undertiteln om "den svenska nutidshistoriens viktigaste säkerhetspolitiska dilemma". Ett dussintal revisionister medverkar i boken, vars längsta avsnitt är skrivet av dess redaktörer, professorerna Lars Bergström och Klas Åmark.

1995 års ubåtskommission underkände åtskilligt av vad 1982 års ubåtsskyddskommission med Sven Andersson och Carl Bildt trodde sig kunna fastslå. Bokens författare går nu vidare. De menar, att det enda bevisbara intrånget på svenskt vatten var den sovjetiska ubåten U 137:s famösa grundstötning i Blekinge år 1981. Att den felnavigerade ger boken många argument för: Ingen spionubåt går med avsikt i mörker och tjocka in i svenskt militärt skyddsområde med dånande dieselmotorer och åtta knops fart. Och varför skulle den in i Gåsefjärden, som är så grund att den inte hade kunnat gömma sig under vattnet och så trång att den skulle haft svårigheter att vända?

En av egendomligheterna i den officiella bedömningen av U 137 hör att ingen av kommissionerna besvärat sig med att höra de öronvittnen --erfaret sjöfolk på öarna runtom-- som hörde ubåten komma dånande i övervattensläge. Till och med kommendören Karl Andersson har man undvikit att fråga. Han var ändå den förste svensk som gick ombord på U 137 och ledde de första förhören med den ryska besättningen. Men sedan länge tillhör han tvivlarna och i sitt bidrag i boken berättar han initierat om de svenska åtgärderna efter grundstötningen.

De allra flesta av de hysteriskt uppblåsta ubåtsaffärerna är redan avfärdade som substanslösa av 1995 års kommission. De få som ännu återstår som kränkningar nagelfars i boken. Det rör sig om de konvergerande bottenspåren i Hårsfjärden, påstådda miniubåtar, alltmer ifrågasatta så kallade typljud, hydrofonindikationer som kan vara minkar, fiskstim eller annat biologiskt.

Bortsett från U 137, grundbulten i ubåtsdrevet, har den svenska marinen trots idogt sjunkbombande inte hittat ens en rysk mutter. Inte heller har FRA, vår duktiga radioanstalt, uppfattat några signaler från dessa förmenta undervattensfarkoster i våra vatten. Nyligen intervjuades Lars Werner i Radio Tuff. Han försvarade sin tidigare tro på ubåtar med att Olof Palme och dåvarande försvarsministern Anders Thunborg i förtroende meddelat honom att Sverige hade bevis i form av signalspaning. Någon hade uppenbarligen misslett våra toppolitiker. En av dem, förre utrikesministern Lennart Bodström, finns dock med bland "Ubåtsfrågans" författare.

Varken marinen eller kommissionerna har kunnat presentera ett rimligt motiv till att främmande ubåtar skulle ta den enorma risken -- militärt och politiskt -- att ideligen kränka svenska vatten. Däremot är motiven för att blåsa upp dessa incidenter helt uppenbara. Efter U 137 fördubblades andelen svenskar som enligt opinionsundersökningarna ville ge mera pengar till militären. Och alltför många journalister tyckte det var en fest att braska åstad med sensationella och hotfulla helsidor för att sedan hitta på nya historier när de gamla sprack.

Om svenska mediers haveri och usla källkritik i den här frågan skriver en erfaren publicist, Gunnar Fredriksson. Han menar att etablissemangen -- inklusive det mediala -- spelade på vår traditionella skräck för ryssen, så att de få avvikarna kunde avfärdas genom att smädas som prosovjetiska. "Det är inget fel att vara antisovjetisk", påpekar Fredriksson, "om det inte bara leder till att man tappar förståndet".

Ubåtshistorierna hade högsäsong under 1980-talet, det årtionde då Reagan betecknade Sovjetunionen som "ondskans imperium". De som kvasireligiöst intalar sig själva, att de bekämpar "ondskan", blir ofta så självgoda korsfarare att de kan tillåta sig alltifrån lögnkampanjer till terrorbombningar.

Åke Sandin

"UBÅTSFRÅGAN" kan du köpa av Tuff. Pris: 149 kr