Här nedan anteckningar om de följande dagarna
utskrivna efter hemkomsten till Tyresö.

"Motorväg" , Locost, Ghandi, Kvinnoöden, Avgaser

Tidigt uppe och iväg med jeepen. Den var ännu trängre nu, för Quddus hade klokt tagit med en reservchaufför. Redan efter ett par mil blev det ett ofrivilligt stopp. Järnvägsbommarna gick ner och det tog uppåt en kvart innan tåget kom. Men det var långt ifrån stopp för alla. Vi fick se hur många hundra människor kröp under bommarna. Hundratals cyklar och motorcyklar smet också igenom. Mc-förarna hade en beundransvärd teknik: De la sig platt på styrtången så att de kom under bommarna.

Resan gick norrut och målet för vår färd den här dagen var först Baroda eller Vadodara (1,6 milj. inv.) och sedan Ahmedabad (5 milj inv.). Efter en timme kom vi ut på "motorvägen". Jo, det var två körfiler i vardera riktningen. Men farten var ca 70-80 km/h, toppfarten 90 km/h. Ibland kom traktorer, motorcyklar och kossor emot oss på vår körbana, folk knallade rakt över vägen, så det var en annorlunda motorväg.

Vi kom i alla fall helskinnade till trakten av Baroda. Ett par mil söder om stan stannade vi. Där ligger medicinfabriken Locost, 16 x 50 meter stor. Den uppfördes i början av 90-talet. Grundplåten kom från Tuff, som bidrog med en femtedel av byggkostnaden, en miljon rupier. Som namnet Locost antyder skall den tillverka billiga mediciner att säljas till organisationer som försöker förse fattiga med annars oöverkomliga läkemedel. Den har skötts bra, ja, den har till och med kunnat utöka byggnaden med en andra våning.

Vi guidades runt på fabriken, iklädda vita rockar och mössor. Mekaniserat och effektivt. Direktören var bortrest men jag gjorde en intervju med hans fru, Renu Khanna. Hon hade i ungdomen gått i klosterskola i Delhi och pratade därför perfekt engelska. Framför allt var hon engagerad för kvinnornas rättigheter så det blev mycket snack om hemgift, preventivmedel och påtvingade äktenskap.

Hann också med en diskussion med ett par professorer och en gammal gandhian på Baroda-universtitet.. Gandhianien sammanfattade situationen i Gujarat med följande aforism: "Gandhis mördare styr i dag Gandhis hemstat".

Sen bar det vidare norrut. Redan på avstånd märkte vi lukten från Ahmedabad. Stan har inte fått renare luft sen sist. Tvärtom stinker den än värre från avgaser. Så jag kunde säga: "Jag vill känna lite frisk luft, så jag tar mig en rök"

Tog in på ett billigt hotell. Sofia och Josefin drog iväg och kom tillbaka lyckliga. De hade hittat en pizza-restaurang.

Äke

Gamla kämpar, "De aldrig hörda". Chiku Gurus, Gatubarn

Tidigt på morgonen besöks vårt taffliga hotellrum av tre gentlemän, av vilka jag intervjuar två. En är gammal journalist och socialist, den andre en människorättskämpe, den tredje kan inte engelska. Mycket snack om Indiras Gandhis undantagstillstånd i mitten av 70-talet. Båda hade varit i fängelse då. Men det hade varit semester och när den ene släpptes ut och höll tal till sina anhängare hade han bland annat sagt: "Jag tackar Indira för semestern och unnar henne själv en liknande semester". De var fräna kritiker av det härskande partiet BJP.

Sen iväg till ASAG (Ahmedabad Study Action Group, vars arbete i Sarjan för gatubarn Tuff har stött i många år. Träffade Fulchand Purwar den konstnärlige mannen som ledde Sarjan och som också varit på besök i Tyresö. Tyvärr hade han haft någon slags stroke och kunde nu bara tala med stora svårigheter.

Hann intervjua Chiku, smeknamn på Rajshri Vyas. Hon gjorde ett pionjärjobb i slutet av 80-talet då hon intervjuade koytas, det vill säga några av de tiotusentals säsongarbetande sockerrörshuggarna, som tillsammans med sina familjer bodde i eländiga läger i flera månader långt borta från sina fattiga hembyar. Jag översatte och det blev ett häfte: "Chiku ger röst åt de aldrig hörda". Under 90-talet finansierade Tuff skoltält med lärarinnor och mellanmål för ca 3000 barn till koytas.

Jag hade hört att Chiku nu "hängde ihop" med en guru och jag väntade mig en annorlunda tjej än den socialt engagerade och intelligenta flicka jag mindes. Nej, hon var sig lik, hade blivit fil. doktor, gift sig och sysslade med meditation. När jag retades med henne genom att bekänna att jag hade väntat mig något nunneliknande, glittrade hon med ögonen: "Man behöver inte se ut som en idiot bara för att man håller på med meditation!"

Vi besökte den byggnad som byggdes för Tuff-pengar och fick namnet Sweden Shanti Bhavan, Sverige Fredshuset. Men den målade texten över ingången var lite felstavad: Swidan Shanti Bhavan. Där inne uppförde gatubarnen dockteater inför intensivt fängslade kamrater.

Så jäktade vi iväg via Rajkot mot Shapur. Resan klarades på sex timmar. Skönt att vi slapp komma fram vid midnatt. Govindbhai och Babubhai med familjer stod och väntade på oss vid infarten till Sarvodaya Ashram. Det var där Tuffs engagemang började för över 30 år sen.

Äke

Sarvoday Ashram. Många projekt på 70-talet. Utfrågning

Det är åttonde gången jag är på Sarvodaya Ashram. Att vi åkte hit beror närmast på att jag är nostalgisk. Vill se det en gång till i mitt liv. Vi övernattar i grundarfamiljen Nagoris hus. El-urtagen funkar inte, så jag får gå till Babu Lathias hus för att raka mig. Babu var en ung och engelskkunnig lärare på skolan under mitt första besök här 1972-73. I dag är han rektor för PTC, lärarseminariet med ca 80 elever. På 80-talet delfinansierade Tuff en skola i Babus hemby, Khumban. Hos Babu och hans hustru Kusum äter vi också våra måltider. Det gamla vanliga vegetariska. Till och med vegetarianen Josefin har lessnat på käket. Själv funkar min mage, så jag äter med god aptit.

Sarvoday Ashram omfattar flera hektar och har många byggnader, ett slags campus. Det äldsta huset reser sig som ett skamfilat spökslott. Det var ett av palatsen, som traktens muslimske härskare, navaben av Junagadh, lät uppföra. Han hade fyra hustrur (begum) men var en klok man, så han placerade dem i olika hus. Det här var hem för hans fjärde begum. Förr gick det en skräckinjagande gammal vakt, beväpnad med yxa, omkring här på nätterna.

Tuffs första projekt här var Tuff Library and Reading Hall med 6000 böcker. För 30 år sen fanns här bara ett par små skolhus och mycket av undervisningen skedde utomhus under ett träd. 1975 uppfördes för Tuff-pengar två skolbyggander, Kumla Wing och Nyboda Wing, med sammanlagt tio klassrum. Några år senare byggdes Stenhammar Higher Secondary School, uppkallat efter Stenhammarskolan i Flen som gjort dagsverke åt Tuff för ändamålet. Kvicken House finns här också, ett elevhem, byggt för pengar som via Tuff kom från ett dagsverke i Kvickentorpsskolan i Farsta.

Men Tuff har också bidragit med laboratorium, toaletter, fördjupning av brunn, förbättringar av elevhem och mycket annat. På fältet ett par hundra meter från själva skolbyggnaderna ser man en stor och en liten byggnad. Den stora är "bomullsrenseriet", den lilla dess "kontor". De började uppföras för svenska pengar under en tid när bomullsfälten överallt i trakten prunkade vita av blommor. I Tuff hade vi läst den brittiske professorn Schumachers utmärkta bok "Small is Beautiful. Economics as if People Mattered". Den menade att i arbetslöshetens u-länder borde man satsa på arbetsintensiva men kapitalsnåla projekt. Det var bara det att när byggnaderna stod klara hade odlingarna av bomull nästan upphört till förmån för andra grödor, till exempel sockerrör. "Renseriet" används nu som lagerlokal, "kontoret" som elevhärbärge.

Uppförande av tvättanläggningar finansierades också av Tuff. Där ser man nu hur pojkarna tar vatten ur kranar och tvättar sig eller tvättar sina kläder. Intill finns en vattenbassäng, ca 8 x 5 meter. Den blev det lyxigaste vi upplevde under två veckor i Indien. Tre gånger om dagen badade vi där. (Själv brukar jag alltid be Monica ta foton, när jag dyker Jag är inspirerad av ett par diktrader i en Saroyan-bok: "He flew through the air with the lightest of ease / the daring young man on the flying trapeeze". Monica plåtade läraren Dhirubhai och mig när vi pardök. Men på fotot ser man bara vattenstänk och ett par suddiga kroppar under vattnet. Förgäves försöker fotografen nu lindra min besvikelse genom att säga: "Men ni ser ju ut som två delfiner!").

Samma oxkärra kom med små barn till dagiset. Samma Shantaben (Govindbhais fru), nu i 70-årsåldern, var dagisfröken. Någon slags yoga för tonårskillarna på morgonen utanför Nyboda och Kumla Wings. Lade blommor på grundaren Akbar Nagoris grav, fint skött alldeles i utkanten av skolan.

Besökte byn Shapur som ligger alldeles intill skolan. Hade tjavat omkring i strumplösa sandaler hela tiden. Upptäckte nu att jag tappat mina "riktiga" skor. Gick till skomakaren och köpte ett par nya. Handgjorda –de’ ni! Men så kostade de också en fjärdedels indisk månadslön, 450 rupier. Jag prutade ner priset till 400 rupier, ca 75 kr. I Indien är vi valutasvin.

Shapur har faktiskt rektangulära kvarter, så navaben var tidigt påverkad av modern stadsplanering. Ringde därifrån till Marianne Stieger, som skulle vara programledare för Radio Tuff. Fick reda på att Ebbe Björkman, kär vän och Tyresöradions lysande litteraturkrönikör, hade dött dagen innan. Sorgligt!

På¨Sarvoday Ashram har man (i motsats till Valod) en bra och pedagogisk tradition. Man låter eleverna fråga ut gästerna. På kvällen satt vi alltså på rad ute i mörkret och flera av de 80 killarna på PTC (lärarseminariet) ställde frågor till oss. Who is the the most famous Swedish writer? Jag klämde till med Selma Lagerlöf och berättade om Nils Holgersson. En överraskande fråga kom om René Descartes (Cartesius). Hade drottning Christina tagit livet av honom? Jag fick förklara att den franske filosofen frös på slottet Tre kronor under den bistra vintern 1650 och därför fick influensa och dog. Kanske hade den indiske eleven läst något om Descartes på biblioteket Tuff Library and Reading Hall, vårt första Indienprojekt. Det ser luggslitet ut, men eleverna intygade att det med sina 5000 böcker ändå var en stor tillgång.

Efteråt fick vi vitingar ställa frågor till seminaristerna. Jag frågade vilka som tyckte att Gujarats chefsminister Modi var bra. Nästan alla räckte upp handen -- och Modi som betecknats som hindunationalist, ja "fascist", av flera jag intervjuat. Vilka tycker inte om honom, frågade jag sen. Trots att jag själv då räckte upp handen fick jag inte med mig mer än några få. Tyvärr glömde jag sen att fråga om några av eleverna var muslimer.

Sociala förpliktelser som vanligt: Frukost och lunch hos Babu och Kusum, middag hos Rekaben (Govinbhais dotter) och hennes man Dhirubhai.

Äke

Magsjuka. Översvämning. Jordbävning. Tillbakagång.

Intervjuar Monica om de senaste dagarnas erfarenheter och Babu om Sarvoday Ashram och Tuff. (Denna halvtimme sänds 14 dec 2003 till 4 jan 2004 på Succékanalen 91,4)

Stackars Sofia! Hon har diarré och spyr. Vi borde bilda en klubb för alla som suttit sjuka på den där jävla "toaletten" på Sarvoday Ashram genom decennierna. Den som inte varit magsjuk på indiska bondvischan kan inte föreställa sig eländet.

Frukost och lunch hos Babu, eftermiddagskaffe hos Govindbhai. Promenerar till Shapur. Telefonstationerna (STD) i Indien utmärkta och billiga. Ringer och direktrapporterar till Radio Tuff, där Marianne Stieger är programledare och Indienveterarnen Gunnar Petersen bisittare.

Monica och jag har ett långt snack med Babu (rektor för lärarseminariet) om Sarvoday Ashram, som ser nedgånget ut. De många Tuff-projekten innebar en enorm uppryckning av skolan för 25-30 år sen.. Sen kom katastroferna. Ja, redan i mitten av 70-talet uteblev regnen under ett år. Det var då Tuff bland annat fixade pengar till fördjupning av brunnar. 1983 regnade det bara alltför mycket. Trakten drabbades av en förödande översvämning. Ett 70-tal människor dränktes. Människor satt i träden med sina små barn någon meter ovan forsande vattenmassor och såg tankbilar och andra föremål komma guppande på vågorna. Skador på skolan för miljontals rupier. I Tuff Library and Reading Hall till exempel gick vattnet under ett dygn upp till innertaket. Alla 6000 böcker förstördes. Tuff hjälpte sen till med att finansiera reparationerna.

Alla känner till 11 september 2001. Få minns att mångfalt flera människor strök med i nordvästra Gujarat under jordbävningen den 26 januari samma år. En skola, Rajansar, som Tuff tidigare stött, förstördes. Som tur var stod eleverna uppställda på skolgården när skolan rasade. Den byggdes upp igen mycket snabbt tack vare att Tuff lyckades jobba in 100 000 kr bara på några månader. Trots att epicentrum låg tiotals mil från Sarvoday Ashram blev det också skador här. Sprickor i både Kumla Wing och Nyboda Wing samt i Stenhammar Higher Secondary School. Den stora samlingssalens ena flygel hade förstörts av översvämningen 1983. Vid jordbävningen 2001 rasade taket in och nu ser den ut som den utbombade Gedächtniskirche i Berlin.

Kanske kom det värsta slaget mot skolan redan 1982. Då dog dess grundare Akbar Nagori, en vidsynt och socialt engagerad muslim, som vi två gånger bjöd in till Tyresö. Hans ena son, Anjum, saknar dock sin fars ambitioner. Det var när vi på 80-talet förstod att Anjum berikade sig som "kontraktor" för projekten som vi avbröt samarbetet med Sarvoday Ashram.

Babu berättar nu att sen tio år har det pågått en rättslig process mellan Anjum och den nuvarande ledningen, Govindbhai med flera. I år avgjordes det till ledningens fördel men har redan överklagats till högre instans. Skolan är alltså lamslagen. Den kan inte ens ta emot bidrag från donatorer. Häromåret besöktes den av en gammal elev från 60-talet, som nu blivit rik på sina skriverier om Ramayana, ett gammalt indiskt gudaepos. Han donerade sen 100 000 rupier, men för att ta ut pengarna krävs Anjums underskrift. Och han kräver, enligt Babu, 10-20 procent av pengarna för egen del. Alltså är de ännu deponerade på banken. Inte ens nya lärare kan man anställa utan Anjums underskrift. Inte undra på att Sarvoday Ashram verkar vara på dekis.

Äke

Bobay = Mumbay. Jainister och kärnvapen.

Upp redan kl 4 på morgonen. Taxi (jeep) till flygplatsen i Rajkot. De tolv milen tar 2½ timme. Har ingen tur med säkerhetskontrollerna på den här resan.. De snor tre cigarettändare av mig på

Rajkots flygplats. Håller upp min näsduk och hotar att strypa piloten med den. Ändå får jag behålla näsduken.

Flygturen tar bara en dryg timme. I Bombay (Mumbai) möter oss Rajesh Shah och tar oss i sin bil till sitt kontor. Vi får ett rum att ställa bagaget i. Rajesh är 39 och framgångsrik företagare. Bor med storfamilj, berättar han, på en yta av 1000 kvm (!). Han stöder ekonomiskt projekten i Dharampur, så det är Bhikhu som förmedlat kontakten. Intervjuar honom och två andra, båda auktoriserade revisorer och också med efternamnet Shah, köpmanskasten bland hinduer. Alla tre är engagerade i Dharampur och alla tre jainister. Så här uttryckte jag det på Radio Tuff 2003-12-21:

"Mer religiöst obegåvad än vanligt kände jag mig, när jag i Bombay (Mumbai) intervjuade tre välbeställda gentlemän. Trots sin rikedom har de sociala ambitioner. De stöder ekonomiskt samma projekt i gudsförgätna Dharampur, som Tuff gör. Alla tre är jainister. I jämförelse med dem kan svenska veganer kasta sig i väggen, för jainisterna lär till och med filtrera vattnet för att inte råka döda några mikroorganismer. Men när jag frågade dem om de indiska kärnvapnen, började de varna för Pakistan. Att förbereda mord på miljontals människor –och hur många biljoner mikroorganismer?—är tydligen förenligt med deras religion"

Vi följer med Sofia och Josefin till McDonalds och höjer därmed medelåldern på stället. Det tycks vara ett inneställe för Bombays jeunesse dorée, rikemansbarnen. Sen går vi med flickorna någon kilometer till ett köpcentrum, där de vill köpa presenter/julklappar. Vi lämnar dem i en motorricksha och åker till en restaurang vid kusten. Utanför på sandstranden hojtar tiggare till oss och motas bort av personalen. Men vi är vita överklassare och äter läckra indiska smårätter för en tjuga styck. Jag dricker indiskt vin för att acklimatisera mig inför återkomsten till Tyresö. Det smakar jättegott.

Efter en dryg timme kommer vi tillbaka till vår bas. Där sitter två artonåringar och tittar förebrående på oss. De har blivit uttittade i affärerna och utsatta för alltför närgånget intresse. Det är i och för sig beundransvärt och jagstarkt att i Indien ha kjol som slutar någon decimeter ovanför knäna. Men som vi varnat för innebär det att man av indierna närmast betraktas som blottare. Motsvarigheten till våra nysvenska Burkhatjejer

Humöret stiger dock till förtjust kvittrande hos den ena, när en charmig indisk artonåring och medicinstuderande dyker upp.

Klockan 01.40 går planet via Zürich till Arlanda, dit vi kommer vid tolvtiden den 9 december.

 Äke