Från Indien e-postade Åke en slags dagbok, som återges nedan:

Uttittade vitingar påstan som kryllar av folk, djur etc.
Möra och skittrötta efter 35 timmars resa kom vi till Valod i går. Blev stoppad av säkerhetsfolket på Zurichs flygplats. De såg en handgranat modell första världskriget vid genomlysningen av min väska. Jag tvangs att öppna den och kände mig väldigt märkvärdig (Åke bin Laden) tills jag lyckades övertyga dem om att det var min mikrofon.
 
Lika mycket slum som vanligt i Bombay (nu = Mumbai) och i Surat. Förut tog det nästan två timmar att ta sig ut från Bombay International Airport. Nu gick det fortare än på Arlanda. Bhikhus kommentar: "Ja, det görs mycket här för att underlätta för medel- och överklass men......."
 
Vi hann prata mycket med Bhikhu och Koki redan i går. De är samma gästvänliga människor som vanligt. Koki skäller på Bhikhu och småskäller på mig. Bhikhu bara ler inåtvänt, medan jag retar eller smickrar henne och då skrattar hon så gott.
 
I går kväll började vi med radiodagbok. Det var mest Sofia och Josefin som utfrågades om sina första intryck av Indien. De blev uttittade inne i Valod i morse. Jag hade misslyckats att övertyga dem om att de borde skyla lite mer av sina vita kroppar. Så vid andra besöket hade de lite mera på sig men blev förstås ändå utsatta för nyfiken uppmärksamhet. Nyss badade de i en liten konstbevattningskanal här i närheten. Tuffa brudar för de tyckte det var skönt. I kväll planerar de att gå på bio i Valod och se en av tusentals indiska filmer som produceras varje år.
Quddus kommer att följa med som farbroderlig livvakt.
 
Vi var allihopa en stund i Valod i dag. Tyresös vägar verkar helt öde i jämförelse. Här kryllar det av människor, getter, hundar, bussar, motorcyklar, fyra vitingar etc.
 
I eftermiddag har jag gjort min första intervju (halvtimme). Bhikhu berättade om sin härkomst och sin ungdom: Barnadödlighet, studier, radikal studentgrupp och J. Dave, som blev Bhikhus gandhianske lärare, som inpräntade vikten av att vara de fattigas lärare för att dessa skulle kunna hävda sina rättigheter. 
 
Monica, Sofia och Josefin hälsar så mycket.

Åke

En stor samlingssal
Två laboratorier,
Metangasverk
Hälsocenter
Kontorslokal
En stor byggnad med bageri (20 bagare som gjorde gott bröd)
samt en förrådslokal, sammanlagt en byggnad ca 40 x 12 meter.

 Sammanlagt skickade vi i början av 90-talet 865 000Rp (ca 350 000 kr) till dessa projekt plus 650 000 rupier till olika projekt i sex skolor tillhörande samma organisation
 
Vi blev hälsade med stor uppställning av elever vid entrén. Jag höll mig undan med kameran. Träffade gamle politikern Jhinabhai, 85, som tackade för medicin Margaretha hade skickat honom. Jag frågade den halvdöve gamle mannen: "Tycker du om BJP (det regerande hindunationalistiska partiet). Svaret blev ett rungande NO. Men du är ju hindu, invände jag. Nej, jag är människa och inte religiös.
 
Intervjuade en engelsklärare, 27. Han var harijan (kastlös) men av medelklass, så han var faktiskt gift med en patelflicka (patel =bondekast). Alla elever i Daxinapath är tribals, "de fattigaste av de fattiga", som Bhikhu brukar kalla dem.
 
Här bakom på gården spelar ett dussin pojkar cricket mellan träden. Det är den stora sporten i Indien. Lena borde åka hit och träna upp några av de många bollbegåvningarna här i tennis.
 
När vi kom "hem" efter Daxinapth möttes vi av stor dramatik. Sofia och Josefin hade stannat här och bland annat passat på att bada i en liten kanal intill här (Monica och jag gjorde det också för en stund sen, för här badar bara tribals och svenska tribals). Josefin var helt ifrån sig: "Jag tappade mina glasögon i vattnet. Resan är förstörd, för jag är nu nästan blind."
 
Jag erbjöd 50 rupier (en sketen svensk tia) till killarna här om de kunde hitta glajorna. Det blev jätteskojigt för dem, minst tio samlades och dök. Efter några minuter fiskades glajorna upp. En lättad Josefin betalade 100 rupier (20 kr) till godis som delades mellan mycket nöjda killar.
 
Åke

Valod-gruppens livliga gubbar i Vanasthali

Mycket kort denna gång:

Normalt vaknar jag och blir nostalgisk. Tupparna gal, så jag minns min norrländska barndom. I dag var vi uppe före tupparna, för vi ska åka iväg till Dharampur på ett par dagar, så en längre rapport kommer tidigast i morgon kväll.

I går eftermiddag var vi till skolan i Vanasthali, där Tuff-pengar på 80-talet fixade bygget av ett elevhem för flickor ett hus för hemkunskap/textilslöjd och ett stormskadat tak. Där var fem medlemmar av "Valod Group", alla över 70: Bhikhu, Babu, Bopendra, Vilas och Jasivant. Vilket liv det blev när jag intervjuade dem om gamla dars politiska och sociala strävanden. Ibland talade vi i munnen på varann på tre språk. De blev plötsligt 20 år. Bhikhu, annars så intensiv, var lugnast.
Få se om jag kan sända det på 91,4 så småningom.

Nu ska vi alltså iväg till Dharampur, så hej så länge!

Åke

TUFF:s många bidrag viktiga för Dharampurs utveckling

Oj vad vi har skumpat omkring i dagarna två på de mest backiga, krokiga, smala och steniga vägar. Och på en del ställen på inga vägar alls. Jeepens medelhastighet på dessa "vägar" var 20-30 km/h och vi åkte i många timmar.
 
Vi har varit i Dharampur, skogigt, delvis djungelliknande, bebott av mer än 200 000 tribals (stambefolkningen) i ett par hundra byar, så små att de inte kallas villages utan hamlets.
 
Delvis var det sig likt: Hyddorna var desamma, samma små "stenåldersgubbar" knallade omkring med käppar och på skrangliga ben, unga vackra människor som är tillrackligt stolta för att inte fjäska för vitingar, fanns det gott om. Det jag inte alls minns från för femton år sen var att det överallt nu fanns check dams, alltså små och stora dammar, som samlar upp vattnet lite grann under de häftiga monsunregnen för att sen kunna användas bl a till konstbevattning. Överallt fanns nu små plättar av risodlingar (paddy). Det mest överraskande var att de allra flesta dammarna hade staten anlagt, oftast med cement. Men Bhikhu och Koki hade också varit med på ett hörn med 181 dammar, dock gjorda av sten och jord på traditionellt vis. Jag har min egen tolkning av deras entusiasm för dessa dammar, som INTE finansieras av Tuff.
 
I Dharampur har Bhikhu och Koki fixat projekt i ca femton år nu. Tuff har finansierat mycket av detta: Sex skolor med klasserna 2-7 för totalt 730 elever finansieras av Tuff. 104 brunnar. Över 50 000 mangoträd har planterats, av vilka Tuff betalat hälften och byborna andra halvan. 195 dieselmotorer för vattenpumpar har på samma 50/50-basis fixats och underlättar konstbevattning (se nedan). Medan check dams samlar upp vatten samlar soil bindning (jordbevarande) upp jorden genom att vattnet stannar upp och jord sjunker till botten utan att spolas bort av skyfallen. Det består av låga vallar av jord och sten runt tegarna. Verksamheten har gynnat ett par tusen familjer, som har kunnat utöka sin åkermark med 1 200 hektar. Byborna bygger de låga vallarna själva men har fått "food for work" med hjälp av Tuff-pengar. Dessutom har flera andra projekt i Dharampur genomförts med pengar från Tyresö.
 
Vi besökte fyra skolor, två av dem "Tuff-skolor", nämligen Vaghval och Tamachhadi. Vaghval betyder "tigerbyn" och pålitliga människor intygar att det faktiskt finns tigrar här, fast inte av den allra största sorten. Där såg vi bl a hur man drev upp mangoplantor. Varje elev får sen ta hem en planta, så familjen får ett eget mangoträd. Ett träd kan ge massor av frukter, upp till 500 kg! (Köp flera mangogram!). Just vid skolan finns Britt Well, en brunn som Britt Johansson (på kommunen) skänkte pengar till vid i samband med sin 50-års(?)dag.
 
Sen åkte vid till Gujarats gräns till Maharashtra och återsåg Sujata Shah, i Tyresö 1999. Hon basar över en liten skola utan el, telefon etc, liksom många andra ställen i Dharampur. Hon tjänar en fjärdedel av det hon med sina akademiska examina kunde tjäna i städerna. Men ekonomiskt är det knappast synd om henne, för hennes familj är god för en så där 10 miljoner rupier. Däremot måste det vara väldigt ensamt ibland vilket hon också erkände när jag intervjuade henne.
Inte långt från hennes skola finns Gunnar Well (insamlade pengar vid Petersens 60-årsdag) Den hade vatten, men jag bad dem enträget att rapportera till Krusboda att den var helt torr, så att inte Gunnar blir för mallig. Sujata läste med tindrande ögon brevet från Margaretha.
 
Bhikhu visade med sin stora entusiasm (och den kan vara väldigt stor) brunnen i Pirmar. Av de svenske var det bara halvlappen som vinglade ner till brunnen som låg otillgängligt. Förstod inte vad som var så märkvärdigt med den brunnen bland de hundratals andra.
 
Övernattade i Tamadchhadi, en av de sex TUFF-skolorna. Det blir plötsligt väldigt mörkt i Indien vid sextiden. De stora solfångarna förstördes alla ganska snabbt av regnen, men solpanelerna på taken fungerar. Alltså fanns det fegljus på 12 volt. Bra, för då kunde jag inte raka mig. Jag gjorde inspelning av en häftig sång som eleverna framförde med våldsam kraft. Trodde det var tribal hard rock, men det var en hyllning till gudarna. "Vi föds med knutna händer, så vi har inget med oss hit. Vi dör med öppna händer, så vi tar inget med oss då heller"
 
I dag besökte vi flera check dams, bl a en stor sådan som höll på att uppföras på det traditionella sättet med jord och stenar. Vi såg på några ställen hur dieselpumparna genom att ta vatten från floderna hade möjliggjort odlingar av bananer och meloner.
 
På hemvägen besökte vi skolan i Khanda, tidigare finansierad av Tuff men nu av staten.
 
Att färdas och övernatta i Dharampur är lite som att vara på manöver i lumpen. Sofia och Josefin gnällde inte alls trots allt det ovana primitiva. Så i dag har de fått beröm. Fast tidigare har det hänt att en gammal lärarstöt kört med mycket rak kommunikation. Men en av deras mammor e-postade: "De är vana vid att bli utskällda av sina mammor, så fortsätt att uppfostra dem!"
  
Sofia och Monica skriver beundransvärt detaljerad dagbok varje kväll. Och varannan kväll har vi radiodagbok och då är det tjejerna som kvittrar mest.
 
Det hör till det vanliga i Indien att man snackar om dassen. Får jag skryta så är jag den enda bland de svenske som använder den indiska metoden: vatten och tvål. Så min bak har aldrig varit så ren som under de senaste dagarna. Och vi har en liten groda som sällskap på muggen. Hon hoppar så glatt omkring där. På musplattan har jag en timme haft invasion av småmyror. När tjejerna upptäckte en stor spindel på muggen blev det mycket snack om en av mammornas spindelfobi. Ändå var det en spindel som bidrog till just den tjejens tillkomst. Och vi har en trogen husråtta på stugtrappan och i huset varje kväll. Så vi lever ett rikt djurliv här.

Åke

Muslimsk rädsla. Frågor och svar. "Five minutes"

Som urbota radiot tycker jag den här dagen har varit ganska förspilld. Ingen riktig intervju vare sig i går eller i dag. Jo, i kväll gjorde vi fyra ett inslag i den sedvanliga radiodagboken som vi snackar in varannan kväll.

Meningen var att jag skulle intervjua Quddus Shaikh i dag. Han är en ytterst sympatisk muslim, som har varit våra partners (Bhikhu & Koki) högra hand i många år. 1990 besökte han Tyresö. Tuff är nog lite unikt i det avseendet, att vi ofta finansierar resor för indiska medarbetare till Sverige.

Det vara bara det att jag skulle till Surat (60 km) för att fixa rupier och hämta ut flygbiljetter. Quddus körde jeepen och jag hann prata med honom i lugn och ro. Det otäcka massdödandet i fjol i den här delstaten Gujarat -- ironiskt nog Gandhis hemstat -- drabbade främst muslimerna efter det att muslimer hade bränt ihjäl ett 50-tal hinduer i ett par järnvägsvagnar. Quddus berättade att de hade varit rädda också här i Valod, haft unga vakter på taket till hans ganska nya hus.

Vi åkte halv tio och jag tänkte glatt att nu är vi tillbaka till kl 14 och då kan jag intervjua honom. Nu tyckte den praktiska Koki, att det var onödigt att jeepen skulle gå nästan tom tillbaka, så hon hade mig ovetande skickat med Quddus en lista på vad han skulle köpa till skolorna, alltifrån trummor till cricket-trän. Så det blev besök i olika affärer och vi var inte hemma förrän kl 17. Sofia och Josefin har redan lärt sig vad "five minutes" betyder här: alltifrån 20 minuter till två timmar.

En annan typisk sak som jag fick bekräftad i dag var att om man frågar flera får man ofta olika svar. Det är jobbigt när man vill ha reda på hur saker verkligen förhåller sig, vilket vi är tvungna att göra för att kunna beskriva projekten korrekt. På banken i Surat frågade jag om jag fick ta ut 20 000 rupier (till flygbiljetter). Nej only fifty thousand the same day, sa damen i banken. Det tog ett tag innan jag förstod att hon menande fifteen. När jag en minut senare skulle ta ut dessa 15 000 kom en hjälpsam tjänsteman och sa att jag kunde ta ut 10 000 två gånger -- och det gjorde jag. Sen gick jag till en stor fotoaffär för att köpa batteri till min gamla kamera. Nej det fanns inte. Var kan jag få tag på det? frågade jag. Det finns inte i hela Surat, blev svaret. Quddus frågade då på ett ställe alldeles intill. Jo, sa de där, kanske finns det i en liten affär tio meter bort. Och där fanns det.

Medan jag var i Surat, så kunde Monica intervjua Bhikhu och ställa de frågor Gunnar e-postat till oss. Kokila behövde vila efter resan till Dharampur, så hon vilade (känning av hjärtbesvär). Kontentan av Bhikhus synpunkter på projekten och i synnerhet skolorna är att det ekonomiska läget f.n. är under kontroll.

Funderar mycket på hur vi ska kunna fortsätta att stödja de sex skolorna uppe i Dharampur, nu när SIDA har tröttnat. Vi måste sätta i gång med en ny kampanj. Hörde till min glädje att Bhikhus tack till Strandskolan hade tagits in i "Mitt i Tyresö". Tyresö Nyheter har fått bilder och kanske skriver jag något redan i det här numret.

Känner mig skittrött.

Åke

Nr 7
2003-12-03, 7:30 AM 

MYCKET TYRESÖ I INDIEN  -  SKOLKOSTNADER  -  ATT BEVARA VATTEN OCH JORD

Jag somnar till hundarnas ylande, men vaknar till tupparnas galande och då är jag nästan lika pigg som dom. Alltså skrev jag arla det här korta manuset till Tyresö Nyheter.  

MYCKET TYRESÖ I INDIEN 
"Dom är ju som oss svenskar: äter kött, nyttjar alkohol och har sex före äktenskapet!" 

Det är ord som chockar våra indiska vänner, för omdömet gäller tribals, det vill säga stambefolkningen här i delstaten Gujarat i nordvästra Indien. De har länge varit undanskuffade och föraktade. Men i skogiga och bergiga Dharampur har en lovande utveckling inletts för dessa människor i deras tvåhundra små byar. Pådrivande har varit Bhikhu och Kokila Vyas, välkända för många Tyresöbor efter flera besök i Sverige.

SKOLKOSTNADER DÄR OCH HÄR
Finansierat av Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) har i flera år sex internatskolor för 730 barn varit i gång för barnen till dessa analfabeter i Dharampur. Det har kostat 350 000 kr per år. Eller som 18-åriga Indienbesökarna Josefin Ohlsson och Sofia Lindgren förvånat konstaterade: "Det är ju inte mer än vad fem av oss elever vid Tyresö gymnasium kostar!" 
Ja, pengarna från Tyresö har använts väldigt väl. De har räckt också till 104 brunnar. Flera av dem har namn efter Tyresöbor, till exempel Gunnar Well och Citron Well. De grävdes efter det att vänner och bekanta till Gunnar Petersen och Bengt Citron hade satsat pengar till deras 60-årsdagar.

ATT BEVARA VATTEN OCH JORD
Småbönderna i Dharampur har med penningstöd från Tuff kunnat skaffa 191 dieselpumpar. Så här och var ser man små banan- och melonfält, som tack vare konstbevattningen nu grönskar. Dessutom har över 50 000 mangoträd planterats.
Överallt syns små dammar som samlar upp vatten under de häftiga regnen, innan flera månaders torka inleds. Massor av vallar omgärdar åkerplättarna. De ska stoppa upp vattnet så att jorden sjunker och inte spolas bort. 1200 hektar har återvunnits på det sättet.
"Det är roligt och smickrande att vara Tyresöbo i den här trakten av Indien", säger TUFFs vice ordförande, Monica Schelin. Här finns också många skolor som fått skolbyggnader, laboratorier, elevhem, samlingssalar och mycket annat finansierat från Tyresö. Och den kvartett svenskar som i två veckor studerat projekten har bott i Tuff Friendship House, granne med Tyresö Kommun Teachers House. (Se bilder)

Åke

Nr 8
2003-12-03 

Vegetarianer. Koytas. Jordbävning. BJP. Att skrida fram.

I morse fick jag iväg en kort text om Tuff-projekten till Tyresö Nyheter. Hoppas de tar med bilder som vi skickat. Många gör som jag: Tittar på bilder och rubriker men undviker alltför massiva texter. Leve en frivilligt gjord och distribuerad folkrörelse-tidning som TN !
-----------------------------
I morse blev det äntligen av att intervjua den sympatiske och duktige muslimen Quddus Shaikh. Det är roligt att Bhikhu (som är religiöst obegåvad) och Kokila (som är hindu) samarbetar så bra med muslimerna i projekten. Men bostadssegregation mellan religionerna finns också här i Valod. 

Vi har varit tjusiga vegetarianer en hel vecka. Ja, så extrema att vi bara druckit kokt vatten, så vi har som jainisterna inte ens dödat små mikrodjur och basilusker --fast dom har de som kokar vattnet åt oss dödat. I går återgick vi till köttätandet, för då var vi hemma hos Quddus och Nasim Shaikh. Vi satt där i deras hus bredvid en moské' och glufsade i oss icke-vegetariska läckerheter. 

På eftermiddan kom fem vitingar till hit. De var från Australien och försvann snabbt till Vanasthali, en skola som Tuff stödde för många år sen.

De tre damerna var i Valod och handlade (bl.a silversmycken till TUFF:s bokbord under Kokilas överinseende och inte minst prutande) och besökte sen ett koytasläger, alltså de säsongsarbetare som kommer från byar långväga ifrån, jobbar hårt med att hugga sockerrör och bor i miserabla läger. Några koytas nämnde att de saknade de stora skoltält med lärarinnor som för Tuff-pengar i många år fanns i uppåt 65 läger. I intervjun i morse frågade jag Quddus Shaikh vilket av de hundratals Tuff-projekten han tyckte bäst om. Han nämnde de enkla tältskolorna i koytalägren. Jag håller med. 

I eftermiddags intervjuade jag Indukumar Jani, som kom hit till Valod från Ahemedabad med australiensarna. Hans organisation samarbetade vi mycket med för 10-15 år sen. Vi finansierade investeringar i klassrum, brunnar, toaletter, tvättrum etc i ett dussintal skolor, mestadels i tribalområdet Panchmahals, 20-30mil norr om Valod. Bland annat minns jag att skolan --ett högstadium-- i Schiyal försågs med 8 klassrum. Jani berättade också om den svåra jordbävningen 26 januari 2001 i nordvästra Gujarat. Det var då som Tuff på bara några månader lyckades få ihop 100 000 kr till återuppbyggnad av raserad skola i Rajansar och till proviant för räddningsarbetarna.

 Jani var stenhårt kritisk mot den hindunationalistiska BJP-regeringen här i delstaten. Han menade att den inte bara varit passiv när muslimer mördades eller våldtogs 2002 utan rentav uppmuntrat pogromerna, detta av valtaktiska skäl. (Den världsberömda indiska författarinnan Arundhati Roy är av samma åsikt i sin senaste bok, som är mycket politisk.)

 I morgon bitti lämnar vi Valod. Med jeepen tar vi oss till två storstäder, först till Baroda (nu: Vadodara) och sen till Ahmedabad (5 milj. inv.). Jag kommer att ha fullt upp med intervjuer men damerna har tid att knalla omkring på stan. Därför har jag berättat för dem hur jag likt en lufsande hund följde Quddus i hälarna i går i Surat. Därigenom lärde jag mig att bemästra den helt kaotiska trafiken. Man skall SKRIDA fram när man korsar gatorna mellan vilt tutande bilar, motorrickshas (taxi-moppar), motorcyklar, vanliga cyklar och diverse djur inklusive människor. Man ska röra sig lugnt och värdigt utan ryckighet precis som hundar och kor som tar tid på sig att hasa sig åt sidan. Motorfordonen får då tid att väja eller bromsa. Men det är läskigt i början. Om ingen korsande trafik syns skiter bilisterna --också Quddus-- i rödljus.

Sannolikt blir det här min sista rapport, för i Ahmedabad hinner jag inte få tag på dator och på Sarvodaya Ashram finns ingen. Håll tummarna för oss för vi ska åka långt på vägarna ett par dygn framåt. 

Bästa hälsningar från Bhikhu, Kokila, Josefin, Monica, Sofia och

Åke

Rapporterna ovan skrevs från Indien.
 Fortsättning om de följande dagarna här