Åkes krönika

HELLA OCH BILJANA, TVÅ FÄNGSLA(N)DE KVINNOR 

I vintras berättade  Seppo Isotalo här i Radio Tuff om Hella Wuolijoki. Hennes dotterson, förre socialdemokratiske utrikesministern Erkki Tuomioja, hade skrivit en bok om henne med titeln ”Ett stänk av rött”.

Hella (1886-1954) föddes i Estland, flyttade i unga år till Finland. Där gjorde hon karriär på olika områden, först som framgångsrik affärskvinna, sedan som uppburen författare och dramatiker. Det är svårt att klämma in henne i något enkelt fack, så mångsidig eller motsägelsefull var hon. Kapitalist och godsägare men samtidigt socialist, ja ”stalinist” ansåg hennes vedersakare. På sitt gods Marlebäck tog hon 1940 emot den landsflyktige Bertolt Brecht, som fick hjälp av Hella att skriva sin kända pjäs ”Herr Puntila och hans dräng Matti”.

1943 var Finland sedan två år i krig med Sovjetunionen. Det året höll på att bli Hellas sista. Hon dömdes för landsförräderi, vilket i krig brukar leda till avrättning. Och det var ytterst nära, men en oenig domstol dömde henne i stället till livstid. Det som hade hänt var att ryssarna lät en fallskärmshoppande kvinnlig agent söka upp Hella, som dessutom mottog pengar från fienden.

                                                     x x x x

I Hinsebergs kvinnofängelse sitter sedan fem år Biljana Plavsic. Där är hon bland mörderskor, knarklangerskor och andra tuffa brudar en unik intern, dömd för ”brott mot mänskligheten”. Och hon är mycket äldre än sina medfångar. Den här veckan fyller hon 78. Hon dömdes till 11 års fängelse, vilket i hennes ålder förefaller liktydigt med livstid.

Biljana var under många år en framstående professor i biologi vid universitetet i Sarajevo. Med sina hundratals vetenskapliga verk var hon respekterad också internationellt. När inbördeskrigen i forna Jugoslavien började greps också hon av de nationalistiska lidelserna, som så starkt drabbade olika folkgrupper. Hennes politiska karriär hade sin höjdpunkt 1996-1998, då hon var president i den bosnienserbiska republiken (Republica Srpska).

Denna vecka hör ni mig inte personligen, eftersom jag, när ni lyssnar på detta, befinner mig utanför München, i byn Sauerlach. I en helt ljuvlig trädgård, fjärran från storstadens jäkt, har jag tillbringat de senaste dagarna, ofta med en stor bayersk öl framför mig. Eftersom vädret härnere är klart och soligt ser jag ända bort till alptopparna, och vid min ålder känns det angenämare att vila benen och dricka öl än att klättra så att hjärtat hoppar ur bröstet.

Förra söndagen satt jag framför tv:n, visserligen inte med en stor kall utan med hjärtat i halsgropen och tittade på EM-finalen i fotboll. Jag var inte ensam framför tv-apparaten, utan halva tyska befolkningen höll mig sällskap, för att inte tala om hela den spanska. Hur är det man säger i idrottssammanhang? Må bästa lag vinna. Och visst - bästa lag vann. Spanjorerna var överlägsna - snabba, eleganta och tuffa. Men jag måste erkänna att jag grät en tår av medlidande med Jens Lehmann, den tyske målvakten, när han i en intervju sade att han hela sitt liv kommer att minnas sin fadäs när han släppte in bollen.

Nåja, efter bedrövelsen kom ändock segerglädjen, ty det är ju inte fy skam att bli silvermedaljör heller. Och när det tyska laget kom hem till Berlin, stod 200 000 människor och jublade åt silvermedaljörerna och all bedrövelse var som bortblåst.

München, den eleganta staden vid Alpernas fot, firar sitt 850-årsjubileum i år. Den ena kulturella händelsen efter den andra avlöser varandra. I måndags var jag i Hovstallet, en av Bayerisches Staatsschauspielhaus tre scener, och såg en vansinnigt rolig komedi av Marius von Mayenburg - Der Hässliche, Den fule. Dramatikern driver i skådespelet med det nutida frosseriet i skönhetsoperationer, antingen de behövs eller inte. Fyrmannagruppens högst kroppsliga spel var en ren njutning, och sällan har jag skrattat så hejdlöst. Men satiren satt, för även hos oss i Sverige får unga människor för sig att de är så fula att de måste låta omskapa sina ansikten, för att inte tala om alla onödiga bröstlyftningar som unga kvinnor utsätter sig för.

Allt är inte glans och festivitas. Tyskland dras med stora problem. Trafikministern Tiefensee ligger sömnlös om nätterna och grubblar över hur han skall lösa problemet med lastbilsrallyt på de tyska motorvägarna. Nu har han kläckt Columbi ägg. Förbjud lastbilsförarna att köra om, utan tvingar dem att snällt ligga i kö i högerfilen så att bilarna har de båda andra filerna att köra snabbare och snabbast på - då flyter trafiken!. Så löd hans recept. Vad händer? Jo, transportföretagen går i taket och varnar för att lastbilarna kommer att ligga så tätt efter varandra att personbilarna inte släpps in mellan dem. Detta leder till att mellanfilen korkas igen av långsamma personbilar. Trafikexperterna varnar för den tilltagande frustrationen hos samtliga bilister och råder dem att endast köra nattetid. Grönköping låter hälsa!

Ett annat problem är att de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Känns problemet igen från Sverige? Och då blir kritiken hård mot de riktigt stora börshajarna såsom till exempel Deutsche Bank-vd:n Josef Ackerman med en årslön paa 13:2 miljoner euro. Och vem blir den lidande? Jo, den enkle låntagaren vars räntor stiger och stiger. Det finns dock tyskar som hittar andra vägar till snabba inkomster. Åtskilliga drogberoende lyckades få flera läkare att skriva ut recept på svindyra mediciner. Dessa recept såldes till en skrupelfri apotekare som i sin tur inkasserade pengar därför hos försäkringskassorna. Apotekaren avfärdade de drogberoende med högst en tredjedel av receptets värde och resten stoppade han i egen ficka.

Bedrägeriet uppdagades dock så småningom till bedragarnas stora sorg. Ett sjukhus omregistrerade sina patienter från allmänna kirurgin till cancerkirurgin och inkasserade på så sätt ett högre belopp. Allt flera sådana bedrägerier uppnår idag tresiffriga belopp - i euro! Svindlerier på alla nivåer pågår dagligen. Året har fått 365 st första april.

Jag luras i alla fall inte när jag berättar för er att jag nu går ut i den vackra trädgården hos mina vänner i Sauerlach igen, där jag har sällskap av en miljon bin, två harar, två katter och en otrolig mängd fåglar. På bordet står en kall öl, i fjärran lockar bergen och jag bereder mig för hemfärd i morgon.

Njut av sommaren i Tyresös vackra omgivningar hälsar från Tyskland

Åkes krönika

Åkes krönika

Åkes krönika

Uj, uj, uj så mycket fotboll det är i alla medier dessa dagar. En del protesterar högljutt mot detta och jag förstår dem. Själv slår jag alltid av radion, när det talas om trädgårdar, mode och matlagning. Sånt förekommer alldeles för mycket, men det tycker jag bara för att jag själv är så ointresserad. Många andra lär tycka om det, så jag unnar dem alla dessa program.

Jag måste bekänna att jag är bolltokig. Medan andra unga män en gång för länge sen skröt med att de ägnade sig åt vin, kvinnor och sång framhöll jag min svaghet för vin, kvinnor och - studsande boll. De senaste åren har jag promenerat med en viss värdighet, inte bara på grund av ålder utan också till följd av en gammal knäskada efter tolv års harvande på diverse fotbollsplaner. Men det var länge sen och senast jag gladde mig åt kunna leka med boll var en novembervecka i fjol, när jag spelade tennis en timme varje morgon. Nåja, det blev i omgångar med tre minuter tennis och två minuters vattendrickande

Ännu har jag dock ork att tillhöra idrottens svans, så jag har på TV sett åtminstone glimtar av alla EM-matcherna. Men jag har en egenhet som gränsar till masochism. Håller alltid på de nederlagstippade. Alltså hejade jag på Schweiz, som förstås förlorade mot Tjeckien. Höll tummarna för Österrike, men de förlorade mot Kroatien. Lika illa gick det för Ryssland och Turkiet som jag hoppades skulle vinna över favoriten Portugal.

Men jag kunde glädja mig åt att de regerande Europamästarna Grekland fick på nöten – av Sverige rentav. Jovisst, jag är fotbollsnationalist. Förmildrande –eller kanske försvårande?—är att jag delar denna passion med alla sportintresserade i alla länder och dom är väldigt många Det är nästan komiskt på läktarna numera med allt flaggviftande och alla som spökar ut sig också i nyllena med sina hemländers färger. Bortsett från de små huligangängen, lössen i flaggornas veck, är det ändå ganska oskyldigt och en stark kontrast till den nationalism som föder våld och krig.

Åkes krönika

Förra söndagen (1/6) blev jag jätteglad när jag såg ett nyhetsmeddelande från TT_Reuter. En gammal muslimsk inrättning i Indien, ett land med den tredje största muslimska folkgruppen i världen, har utfärdat en fatwa –ett påbud—mot terrorism. På bild ser man en demonstration med ”ISLAM MEANS PEACE” på plakaten. Och en annan paroll lovar: ”Islam ska utplåna all slags terrorism och sprida världsfredens budskap" En av initiativtagarna till det seminarium som utmynnade i demonstrationen var rektor Habibur Rehman som läste upp ett uttalande som fastslog att islam ska ”utplåna all slags terrorism och sprida världsfredens budskap”. Det är bara att hoppas att denna målsättning också påverkar dem som tycks tro att ”heligt krig” är en Allah behaglig gärning.

I Tuff har vi haft förmånen att samarbeta med flera helschyssta muslimer, när vi finansierat hundratals jättebra projekt bland Indiens fattigaste. För 37 år sedan började vi samarbetet med skolan Sarvoday Ashram, som vi försåg med skolbyggnaderna Kumla och Nyboda Wings, skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall elevhemmet Kvicken House och mycket annat. Skolans grundare och rektor var Akbar Nagori, en muslim, vars bildning och erfarenhet hade gjort honom människovänlig och tolerant. Jag minns, när han tog med sig oss svenskar ner till Gujarats sydkust och visade oss det magnifika hinduiska Somnathtemplet i Veraval, inte långt från Gandhis födelsestad. Nagori beklagade djupt att hans trosfränder nästan varje sekel hade förstört templet och berömde hinduerna som varje gång med möda hade byggt upp det igen

Sedan 28 år har våra främsta indiska partners, Bhikhu och Kokila Vyas, funnits i en annan del av delstaten Gujarat, i trakten av Valod några mil inåt landet från miljonstaden Surat. Där har dessa båda hinduer vid sin sida haft en utomordentligt duktig och sympatisk människa, muslimen Quddus Shaikh, som många svenska besökare minns med glädje.

De som två dagar efter den antikrigiska muslimska demonstrationen i Indien organiserade självmordsbomben utanför den danska ambassaden i Islamabad, ansåg de också att de ägnade sig åt rättfärdigt dödande? Om gärningsmännen var muslimer, måste de väl ändå beklaga att de dödade fem muslimer och sårade 25 andra. Jo, en ”dansk medborgare” dödades också, men vilken religion han tillhörde vet vi inte.

Skåningarna är ett tålmodigt släkte. Låt mig berätta följande episod som bekräftar denna iakttagelse:

Med anledning av den nyss stundade nationaldagen stod jag i torsdags på systemet för att inhandla en flaska bubbelvin. En skylt upplyste oss i kön om att den nyligen införda kassarutinen kunde leda till en långsammare expediering av flaskorna. Och jodå, inför alla kassorna bildades tålmodiga köer. Så kom då jag i tur, och med min vanliga klantighet lyckades jag med min kontokortshantering slå ut hela det nya sofistikerade systemet. Nej, inte bolaget utan kassasystemet. Kassören svettades, hjälp tillkallades och kön bakom mig växte. Jag tittade i golvet, jag tittade på väggen, men jag vågade inte titta på den växande kön.

I spegeln kunde jag konstatera att ingen bytte kö. Alla stod kvar och väntade med spänning på vad som skulle hända. Jag svettades av pinsamhet, men kunde inte låta bli att kommentera med orden: Kära nån, hade detta hänt i Stockholm, hade folk blivit galna på mig.

På bred skånska, som jag aktar mig för att härma, kom genast svar på tal från kön: Ja, si di stockholmare, di är då hialösa, di ska alltid springa. Härnere tar vi lugnt, till och med i systemkön.

Lugnad kunde jag tio minuter senare plocka ner kontokortet efter välförrättat värv och både kassör och jag pustade ut, medan ett litet jubel utbröt i kön bakom mig.

Åkes krönika

Den här veckan hörs Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff för 1187:e gången. Varje vecka sedan 1985 har ett nytt Radio Tuff sänts, ganska unikt för frivilligt producerad radio, kanske rentav ett rekord. Hög tid att resultatvärdera denna verksamhet en smula.

Redan sommaren 1986 intervjuades i Radio Tuff min vän Roland Schütt (1913-2005). Han berättade om hur han på 1920-talet i Vasastan hade snott ”försiktighetsartiklar” (läs: kondomer) i sin judiska mamma Zipas tobaksaffär, blåst upp dem och i småskolan sålt dem för fem öre som ”ballonger med knopp”. Sedan uppfann han också kådisbellan, som blev titeln på den succébok han skrev. Filmen med samma namn mottog som Sveriges bästa film 1993 den prestigefyllda ”Guldbaggen”.

Roland var 76 år när boken kom ut. När journalisterna frågade honom, varför han på gamla dar debuterat som succéförfattare, svarade han:

”Jo, den där Åke i Radio Tuff intervjuade mig tre gånger och efteråt sa han, att jag tamefan skulle gå hem och skriva en bok om det där, och då gjorde jag det”.

Så Radio Tuff har i åtminstone gjort en insats för litteratur- och filmhistorien, men vad har vi då gjort mer? Jo, vi har inte bara avslöjat medielögner som frodas bland de rättrogna i mittfåran utan också varje sändning börjat med att dela ut rosor, låt vara att de ibland haft lika vassa taggar som verkliga rosor. Vi har följt devisen att hellre tända ljus än att bara förbanna mörkret. Om man bara skäller och gnäller slutar folk att lyssna.

Radio Tuff har regelbundet skildrat Tuffs många aktiviteter och de för en lokalförening märkligt omfattande biståndsprojekten, främst i Indien men också i Bolivia, Eritrea, forna Jugoslavien och Afghanistan.

Att radion gjorts utan ett öre i ersättning har bidragit till att den kunnat vara oberoende från alla innetrender, aldrig behövt misstänkas för att vara Radio Trendig. Det är så många andra som konkurrerar om att vara de mest politiskt korrekta. I förra veckans Radio Tuff handlade krönikan om alla avslöjanden om att uppgifterna om sovjetiska ubåtar i svenska vatten saknade belägg. Det var bara en kort sammanfattning av alla de program vi för 15-20 år sedan gjorde. På den tiden då Reagan stämplade Sovjet som ”ondskan imperium” ven det iskallt om öronen, när vi Radio Tuff intervjuade den ena tvivlaren efter den andra. Vi fick av de många rättrogna –och argumentslösa-- veta att vi var Moskvas nyttiga idioter. Dessa som då trodde sig veta är märkligt tysta i dag.

Ännu värre blev det när Radio Tuff avslöjade att några av de mest spridda påståendena om tyskarna förbrytelser var grova historieförfalskningar. Både Expressen och andra gick då i taket -- om av okunnighet eller bara av kissnödigt behov att behaga våra trendjesusar, censurayatollor och medierabbiner må vara osagt. Propagandalögner är ibland så passande att de nästan får en religiös status.

Samma försiktiga tassande i mittfåran kännetecknade till och med fredsrörelsen inför de stora demonstrationerna den 15 februari 2003 mot det annalkande Irakkriget. Vår ledande fredsorganisation deltog pinsamt nog inte, men Tuff och Radio Tuff var desto mer aktiva, eftersom vi inte kunde tro på att folkrättsvidrigt anfall skulle föra något gott med sig. Tragiskt nog fick vi bara alltför rätt.

De senaste åren har Radio Tuff också uppmärksammat förbrytelserna mot serberna, som utsetts till Balkans busar. Men i slutändan är det faktiskt serberna som etniskt rensats mest, till exempel från Kosovo.

Det trista är att Tuff de senaste två åren varit den enda förening som orkat göra frivillig radio. Det hade varit jätteroligt om flera av Tyresös duktiga föreningar hade velat utnyttja radion som så många nu lyssnar på.

Jag ska som vanligt under sommaren försöka göra ett nytt Radio Tuff varje vecka. Och jag är tack och lov inte ensam, för utan medarbetare och tuff-aktivister som stöttar klarar jag mig inte. Bengt Citron uppdaterar varje vecka Tuffs omfattande och informativa hemsida www.tuff.fred.se . Ann Sandin-Lindgren uppdaterar lika flinkt Tyresöradions ena hemsida www.tyresoradion.se Där finns under ”Arkiv” också alla Radio Tuff under 2008 att lyssna på

Fram till sin för tidiga död var Edmundo Arróspide  under många år ovärderlig för tekniken. Monica Schelin hjälper till varje vecka. Varannan vecka får vi ett kåseri från Marianne Stalbohm-Stieger i Malmö, ja, även från Kalifornien, Indien och Österrike kommer rapporter till Radio Tuff. Nästan varje vecka under 15 år har Hampus Eckermans rappa rapporter hörts i Radio Tuff. För något år sedan skickade han 47 veckor i rad texter från ett 20-tal olika länder, sannolikt ett rekord det också för frivillig radio. Så Radio Tuff tuffar på ett tag till.

Åke Sandin

_________________

Vilket är sämst: En nyttig idiot eller en onyttig?
Vävmästarn