....till              den gamle israeliske fredsaktivisten Uri Avnery, som i DN (8/6) ironiserar över israelernas vana att alltid framhålla sig som offer. Han anser att ”de är offer för inkompetenta ledare, oansvariga politiker och de medier som matas av dem”. Han tycker, att det var vansinnigt att utmåla kommandosoldaterna som angrep Ship to Gaza som offer och frågar:
”Tungt beväpnade soldater från ett elitkommando bordar ett skepp på öppet hav mitt i natten, från sjön och från luften – och det är de som är offren?”

..

....till              127-åriga Svenska Freds’ 30-åriga ordförande  Anna Ek, som i fredstidningen Pax, som Tuff-medlemmar får med medlemsavgiften, skriver under rubriken: ”Barockt med statligt stöd till vapenexport”. Där berättar hon om att i sommar tillkommer en ny myndighet. ”Försvarsexportmyndigheten”, konstigt namn, eftersom försvar knappast går att exportera. Anna uppger att syftet är att främja den svenska vapenexporten och skriver:
 ”Inte nog med att Sveriges vapenexport ökat med omkring 400 procent det senaste decenniet eller att vi är världens näst största krigsmaterielexportör per capita. Nu inrättar regeringen dessutom en statligt institutionaliserad lobbyorganisation för vapenindustrin.”
En längre intervju med Anna hörs i Radio Tuff från den 18 juli)

....till              Radio Tuffs Hampus Eckerman, flitig bloggare på www.motbilder.se, som nominerar en ny kandidat till Nobels fredspris efter att i många år föreslagit sultanen av Brunei, som ”aldrig anfallit något grannland och är en hejare på att skaka hand med alla sina undersåtar”. Hampus skriver nu: ”Sultanen av Brunei må förlåta mig men i år har jag faktiskt en bättre kandidat till Nobels fredspris. Det visar sig att det skapats en kampanj på internet för att ge Nobels fredspris till Pete Seeger. Pete Seeger är inte bara en av de mest kända fredssångarna i världen, han är också en person vars glädje lyser igenom i musiken, en som mer än någon annan bidragit till att världens alla länders låtskatter uppmärksammats. Han är – som någon på Youtube uttryckte det – en naturkraft.”

....till        de solidariska människor, som förutom medlemsavgiften skickar gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6. Redan under 2010 har gåvor till Tuff på  7535 kr och till Radio Tuff på 3320 kr lämnats av dessa generösa. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat i folkrörelsernas stolta tradition Men hyran för Tuff-lokalen kostar liksom sändningsavgifter för Radio Tuff och för porto, telefon med mera. Tuff belastar inte heller skattebetalarna, eftersom vi inte har några offentliga bidrag utan får lita till medlemmarna. Ett stort och varmt tack!

....till        dem som beslutar sig att gå med i Tuff. Det gör man genom att betala en medlemsavgift på 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem, det vill säga annan på  samma adress. Som medlem får man fredstidningen PAX, regelbundna utskick av Tuff-bladet och Tuff-kalendariet. Gör slag i saken genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6 !!

....till               kolumnisten Göran Rosenberg, som i DN (4/6) påpekar att Israel är ett land ”med sin egen verklighet”. Han skriver bland annat:
Att vapen är palestiniernas sämsta vapen är numera uppenbart också för de flesta palestinier. Väpnade palestinier är vad Israel är bäst på att besegra” Och Rosenberg tillägger: ”Den fortsatta ockupationen av nära tre miljoner palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem med murar, taggtrådsrullar och bosättningar är i grunden ett hot mot Israel, inte ett försvar”

....till               International Herald Tribunes Jonathan Power, också regelbunden medarbetare i Lundabaserade TFF, påminner (1/6) om Martin Luther Kings framgångsrika icke-våldsliga metoder och skriver bland annat att palestinierna under ledning av Mahmoud Abbas de senaste två åren alltmer övergått till icke-våld. Och han anger som orsak:
”Åratals krig och våldslig konfrontation har åstadkommit mycket lite. I stället för att förmå Israel att gå med på en rimlig delning av palestinskt område skapade det fruktan bland israelerna och fruktan ledde som vanligt till en hårdför politik av förtryck”    

....till               icke-våldsanhängaren och plogbillen Per Herngren som på tal om dödsskjutningarna på ett fartyg i projektet Ship to Gaza (Studio Ett 3/6) framhåller att icke-våldsaktioner kräver mera träning än att militärt skjuta folk.

....till               Bibliotekstjänsts Håkan Philipsson, som i en kort recension av Robert Stiegers bok Drei gestohlene Jahre, nu på svenska med titeln ”Tysk men inte nazist”, bland annat skriver:
 ”Mellan 1943 och 1947 deltog han i kriget mot fransmän och amerikaner för att därefter hamna i amerikanska krigsfångeläger i Italien. Krigets vansinne och omänsklig grymhet i krigshandlingarna skildras på ett rakt och avklätt sätt”.
Robert, under många år Tuff-aktivist, hann skriva sin bok något år före sin död 2004. Den har översatts av hans maka, Radio Tuffs Marianne Stieger.

....till               utrikesminister Carl Bildt, som gång på gång påpekat att det var ”helt oacceptabelt av israelerna att på internationellt vatten angripa civila fartyg. Aftonbladets Peter Kadhammar liknar honom som en lika stridbar intellektuell som Olof Palme. Men som en tagg i rosen kan Kadhammars påminnelse om Bildt citeras:
”Han byggde sin tidigare karriär på ett missförstånd, nämligen att sovjetiska ubåtar ständigt kränkte svenska vatten”  

(forts.)

"Om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg. Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa. Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonument eller små som medelstora gravstenar. Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement. Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."

Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men 

"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."

Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött. 

"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)

Eller som ett ögonvittne berättar: 

"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"

Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar. Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor: 

"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund).

Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet. Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja. Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flyktingströmmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märk

(En längre text om Tyskland efter kriget finns på www.tuffsandin.blogspot.com )