|
Jag tar ett djupt andetag och ser mig omkring, försöker ta in alla intryck men det går inte för de är så många. Överallt händer det saker så jag vet inte var jag ska fästa blicken. Människor överallt, färger, dofter, bilar som tutar och värme som slår emot mig, jag har kommit till Bombay. Det känns helt overkligt att jag efter en flygtur på 11 timmar äntligen är framme i Bombay, Indiens största stad, och för mig en helt ny värld. Många gånger före avfärd har jag försökt föreställa mig hur mötet med denna kultur skulle bli, och så här i efterhand finner jag att bästa sättet att beskriva känslan är att likna den
Nanny, jag och Johanna äter lunch på en skola i Dharampur vid att man befinner sig i en dokumentärfilm. Det tog många dagar innan jag kunde acceptera att jag faktiskt var där, kände dofterna och såg allt med egna ögon, och inte bara var en åskådare som såg detta genom en tv-ruta. Denna resa klassar jag som mitt livs äventyr än så länge. Vi var ett sällskap på fem stycken som åkte. Det var jag, Johanna Nilsson och Nanny Hiort och vår lärare Anders Erixon från Värmdö Gymnasium, samt Nannys pappa Bosse. Syftet med resan var att få se skolor och mangoplantage i det indiska bergsområdet Dharampur, projekt som vi tre tjejer har sysslat med sedan ettan.
Vi hade även till uppgift att spela in en dokumentärfilm om de fattigaste i Indien, det vill säga de kastlösa även kallade stambefolkningen. Resan fick inte direkt någon mjukstart då vi börjar det hela med en vansinnes nattfärd i taxi mellan Bombay och Surat, en stad norr om Bombay. Det var kolsvart och vi satt intryckta i den lilla bilen som körde grymt mycket snabbare vad förnuftet föreslog. Där satt vi utan säkerhetsbälte medan bilen sicksackade fram mellan lastbilar, vilka för övrigt ibland körde i fel körriktning. Jag gjorde det bästa av situationen vilket enligt mig var att sova, ovetandes om att vi var nära att krocka tre gånger. När det började ljusna ville jag inte längre sova eftersom det fanns så mycket att upptäcka. Kor, bufflar och kameler trafikerade vägarna och även getter samt en och annan höna kunde komma springandes framför bilen. |
Bilar fullastade med folk som satt på taket eller stod på utsidan av bilen och höll i sig var heller ingen ovanlig syn. Överallt sågs små stånd där det såldes frukt och självklart te. Indien är ett tedrickande land. Det dricks ungefär sex koppar te varje dag, och bli inte förvånad om någon erbjuder dig en kopp då du kikar in i en affär för att titta på indiska kläder. Efter drygt ett dygns resande fick vi äntligen tid att vila när vi var framme i Valod, staden där vi skulle tillbringa våra första dagar. Några timmars sömn gjorde susen och sedan skyndade vi oss pigga och glada för att köpa lite indiska kläder. Vi ville göra allt som gick för att smälta in lite i denna för oss helt främmande miljö, men det var inte så lätt. Inte nog med att våra blonda hår drog till sig uppmärksamhet, vi hade även en massa utrustning med oss i form av kameror, filmkamera och mikrofoner. Saker som inte är speciellt vanliga att se på den indiska landsbygden. Sammanlagt besökte vi sju indiska skolor, och på varje skola blev vi lika varmt bemötta. Nyfikna leende ansikten överallt som blygt kikade fram för att ta sig en titt på de konstiga människorna från Sverige. På många skolor bjöds vi på fantastiska danser och vacker sång, och inte sällan blev vi själva ombedda att sjunga för de indiska barnen, vilket vi självklart gjorde. På en skola bad de oss till och med att dansa för dem. Eftersom vi i Sverige inte har någon traditionell dans, om man inte kan dansa folkdans vill säga, så underhöll vi dem genom att dansa små grodorna runt en stol som fick symbolisera en midsommarstång.
Uppe i bergsområdet Dharampur övernattade vi två nätter på en skola. Vi fick bo med barnen, och verkligen se hur de levde. Vi var med på deras samlingar, spelade volleyboll med dem samt såg hur deras lektioner gick till. Någonting som slog mig var att alla var så glada och verkade så tacksamma för att de har fått chansen att gå i skolan, vilket de i Dharampur inte har kunnat göra så länge. Efter att ha studerat många av TUFF:s alla projekt i Indien, och gjort många intressanta intervjuer med beundransvärda människor avslutade vi resan med fyra turistdagar i Bombay. Vi passade på att se allt som man "ska" se, som tillexempel Gate way of India, en riktig Bollywood film och Elefantgrottorna, där jag för övrigt blev attackerad av en vild apa som ville åt min Pepsi. Om Indien resan kan jag prata i timmar, för det är ett väldigt speciellt land med mycket att upptäcka. Vill du höra mer rekommenderar jag dig att se vår dokumentärfilm på projektdagen i maj. Enligt mig är Indien ett måste att besöka någon gång i livet. Jag kommer definitivt att åka tillbaka dit, och hoppas att det blir inom en snar framtid! Matilda Silén |
