En apa skulle kunna ersätta Lars Ramqvist

Ur Aftonbladet 2001-03-19

Sveriges i särklass bäst betalde moderatpolitiker heter Lars Ramqvist. Enbart på sitt tredjedels deltidsjobb som styrelseordförande i Ericsson kammar han in knappt 15 miljoner om året.
   Ramqvist är passionerat intresserad av politik. För några år sedan stoltserade han med att han aldrig lärt sina barn att använda ordet rättvisa, eftersom det var ett fult ord. Orättvisa tycks ändå intressera honom eftersom han fört en flera år lång kampanj mot de orimligt höga direktörsskatterna i Sverige. Han hotade att flytta Ericssons huvudkontor till London om inte riksdag och regering gjorde något åt direktörernas skatter ("företagsklimatet" ni vet). Eftersom han inte blev åtlydd så fick Ericsson mycket riktigt lägga ut 100 miljoner på att skaffa ett nytt kontor i London. Kontoret blev ett fiasko, är underbemannat och måste till stor del hyras ut åt andra företag. Men för Ramqvist var det sannolikt inte ett affärsmässigt övervägande med denna symboliska utflyttning, utan ett politiskt.
  Vi har alltså att göra med en riktig baddare till räknenisse, en sån där som talar om det riskfyllda i just hans jobb. Pekar med hela handen och är allmänt hård och tuff. Bjässar som han själv skall ha så inihelvete mycket bättre betalt än alla andra eftersom de är så inihelvete mycket skickligare och värdefullare.
  Denna extrema manskultur har varit stilbildande bland svenska räknenissar de senaste åren. En av huvudbabianerna är onekligen Ramqvist, eftersom han på sina två övriga deltidsjobb, styrelseordförande i Skandia och Volvo, ser till att de andra babianerna får lika mycket betalt som han själv. Skandiachefen Petersson har en årslön på minst 25 millar.
  
  Nu brukar dessa macholöner förklaras med kompetens. Ramqvist och direktör Hellström på Ericsson fördubblade sina löner senaste året. Det måste således ses som en liten uppmuntran för att de med sin oerhörda kompetens lyckades sänka Ericssons vinst förra året på 21 miljarder till minus 5 miljarder redan första kvartalet i år. Det är onekligen en remarkabel insats, så får man ju fråga sig hur många extramiljoner de fått om de inte misskött företaget utan gått med vinst.
  En ytterligare fråga att ställa sig är om någon enda av oss övriga svenskar hade kunnat göra en sämre insats. Att gå från 21 miljarder i vinst till lika många miljarder i förlust på ett enda år skulle väl vilken lokförare eller journalist som helst klara av på Ramqvists chefsstol.
  Vad som förvånar mig mest är emellertid inte dessa räknenissars girighet utan deras räddhågsenhet. När beskedet kom att Ericsson hade problem i förra veckan, "vinstvarning" på nysvenska, så sprang både Ramqvist och hans direktör Hellström och gömde sig. Den fegheten stod företaget och Sverige dyrt, eftersom aktien störtdök när cheferna inte vågade visa sig. Räknenisse Hellström förklarade att han låg och tryckte i tre dagar för att han hade viktigare saker att tänka på. Ramqvist har hittills, efter en dryg vecka, inte vågat visa sig. Så vilken manbar förklaring han har får vi väl vänta på. Med roat intresse.
  När jag tänker närmare på saken är det måhända kränkande för både lokförare och journalister att påstå att de skulle kunnat sköta Ramqvists jobb lika illa som han själv. Möjligen får man dra till med en riktig babian som enda tänkbara exempel. Eller schimpans, eftersom sådana djur åtminstone kan spekulera på börsen.
  När man skojar med räknenissarnas extrema machokultur brukar det heta att man bara är avundsjuk, ty vem skulle inte vilja ha en lön på ett par hundra tusen om dagen?
  Den som ställer frågan så har dock missat något väsentligt i räknenissekulturen. För den som spelat Allan till den milda grad som Ramqvist är det en personlig tragedi att skämma ut sig som en fjant, därtill en feg sådan. Han skrattar inte alls hela vägen till banken. Han är ju nu, inom sin kultur, en ärelös man. En man som skulle ha kunnat ersättas med en schimpans.
  
  Således är direktörslönerna inte så viktiga ens för dem själva som de påstår. Det borde exempelvis Ericssons bolagsstämma i nästa vecka kunna ta fasta på. Ty för aktieägarna blir det extremt dyrt att hålla en person med kompetensnivå schimpans på styrelseordförandens stol. En direktör som kissar på sig och springer till skogs om det blåser är också dyrbar i drift. Detta skulle ju både Ramqvist och Hellström hjärtligt, för att inte säga rått och fryntligt, ha hållit med om. Förra året, vill säga.