Det gäller att skilja liten skurk från stor skurk

Av Jan Guillou

På en punkt är integrationsminister Jan O Karlsson värd beröm. Jag ska återkomma till det.
  Men när mediedrevet jagar honom mot avsättningsstupet för att han har pension från EU och drog av en kräftskiva för 6 000 kronor är någonting fundamentalt galet. Det gäller brist på proportioner, oförmågan att skilja liten skurk från stor skurk.
  
  Tag Percy Barnevik. Under hela 1990-talet arbetade han målmedvetet för att ABB, det företag där han var högste chef, skulle gå under. Barneviks metod var föga sofistikerad men ytterligt populär bland räknenissar på den tiden. I stället för att utveckla företaget skulle man köpa upp andra företag. Under Barneviks chefsperiod genomfördes trettiotalet större och hundratalet mindre företagsköp. Antalet anställda ökade med 50 000. Det mest enastående korkade köpet var det amerikanska Combustion Engineering som hade skadeståndskrav på sig överstigande 100 miljarder. Barnevik fick företaget billigt, så klart. Han kände dock till skadeståndskraven. Med öppna ögon gick han mot katastrofen och redan i dag har antalet anställda inom ABB halverats sedan toppåren. Företaget har 52 miljarder i skulder och är nedläggningshotat. Barnevik smet med 900 miljoner för egen del.
  Numera skriver ekonomijournalisterna inte snällt om Barnevik. Men så länge han aktivt sysslade med att skapa katastrofen var han en av världens mest hyllade räknenissar.
  
  Tag Lars Ramqvist, den mest ansvarige för Ericssons katastrof och sänkning av aktievärdet med otroliga 98,7 procent. Han gjorde bedömningen att mobiltelefoner inte skulle bli särskilt populärt och att internet var en fluga som skulle vara slut år 2005. Dessa sensationellt korkade felbedömningar kostade enligt dagens ekonomijournalistik minst 60 miljarder.
  1991 när Lars Ramqvist och de åtta andra räknenissarna i Ericssons ledning inledde marschen mot undergången tjänade de 31,8 miljoner. När de var färdiga med sitt förstörelseverk år 2000 hade de löneförhöjt sig till 102 miljoner. Tillkommer deras fallskärmar och andra belöningar när de lämnar det sjunkande skeppet.
  Lars Ramqvist bor i dag i eget ägandes slott, Näsby i Södermanland.
  De politiska frågeställningar som Lars Ramqvist var mest upptagen av har handlat om något som han och hans gelikar kallade det svenska företagsklimatet. Det hade bland annat med arvs- och inkomstskatt för räknenissar att göra. För att manifestera sin politik lät han flytta Ericssons huvudkontor till London, en dumhet som innebar ungefär 10 miljarder direkt i sjön. Den i särklass dyraste politiska demonstrationen i svensk historia.
  
  Figurer som Barnevik och Ramqvist har tillfogat det svenska folket enorma skador. Inte bara genom den arbetslöshet de skapar utan också genom att de förstört så många unga människors pension. Däri är de förvisso inte ensamma i skuld, för under det senaste decenniet har svenska folket itutats att var och en ska spekulera sig till sin egen pension och lägga sparmedel inte bara på Ericsson utan också på Telia. Men i vår tid ställs inte förskingrare som Barnevik och Ramqvist inför rätta och utsätts inte ens för tiondelen av det mediedrev som nu förföljer Jan O Karlsson.
  
  Självklart var det dumt och småsnålt av Jan O Karlsson att sätta upp en privat liten kräftfest på UD:s konto. Låt vara till en kostnad som sammantaget inte skulle räcka till en enda flaska vin när räknenissarna rockar loss på lite så kallad internrepresentation (äta med vänner på andras bekostnad).
  Men på en punkt är som sagt Jan O Karlsson värd beröm. Det gäller hans val av vitt vin till kräftorna.
  Prins Oliver (3-liters box, 185 kronor, nr 3160). Bordeauxvin, särskilt de finare, innehåller vanligtvis både för mycket syra och för mycket fruktsmak för att gå bra till kräftor. Och det är ovanligt att ett enklare och billigare vin är det bättre alternativet. Men just när det gäller kräftor är vinvalet svårt och Prins Oliver faktiskt ett utmärkt förslag. Det kan Jan O Karlsson inte ha lärt sig i Luxemburg.
  Åtminstone hans vinval tyder på god smak och omdöme, samt försiktighet med andras pengar. Om det räcker för att rädda hans skinn återstår att se.