En historia ur sanna livet.
 

Kapitel 1
I år (2005) skickade jag och min hustru som vanligt in våra självdeklarationer i tid. Och dessutom i samma kuvert, eftersom vi är sambeskattade. Så har vi alltid gjort utan problem. Tilläggas bör att min deklaration är synnerligen enkel utan några komplicerande transaktioner.

Efter några månader fick jag ett föreläggande från Skatteverket: Eftersom jag inte skickat in min självdeklaration måste jag…§§§… osv.  Det torra kanslispråket kändes som illa förtäckta hotelser och anklaganden; Vad var jag för skum typ som försökte smita från mina förpliktelser?

Det konstiga är bara att min hustru fick sin slutskattesedel i vanlig ordning, och eftersom vi är sambeskattade hade man alltså haft min deklaration till hands när hennes behandlades! Vart hade den sedan tagit vägen?

Jag ringde Skatteverket – en omständlig procedur - och fick veta att någon deklaration från mig inte hade registrerats. Man insåg att både min och min frus deklaration måste ha varit tillgängliga, men ”det kunde ju hända att några papper hakat i varandra”. Jag råddes att skicka in en ny, samt redogöra för vad som hänt, så skulle man säkert visa mig vederbörlig hänsyn.

Kapitel 2
Jag skickade in en ny kopia av min deklaration och påpekade i bifogat brev ovannämnda förhållande. Vidare framhöll jag att Skatteverkets slarv inte borde få några följder för min räkning, och jag emotsåg min återbäring i vanlig ordning.

En tid gick utan att något hände, så jag ringde Skatteverket för att höra om läget.

Sådant är en procedur som kräver tur, uthållighet och tålamod. Efter en lång telefonkö kan man bli framsläppt till en annan person som säger att då måste jag koppla samtalet vidare, och så blir det tyst ett tag. Detta upprepas några gånger tills kedjan bryts av att det börjar tuta upptaget, och så får man får börja om från början. Säkert ett bra sätt att sålla bort en massa otrevliga och upprörda skattebetalare. Man bryts ned som rättslös medborgare i försök att orientera sig i en paragraf- och telefondjungel.

Till slut hade jag lyckan att hamna hos en dam som var både vänlig, kunnig och hjälpsam, och dessutom hade förmågan att lyssna! En sällsynt pärla i byråkratins högborg. Hon förklarade att jag nog hade hamnat i en ”andra sortering”, vilket innebar att återbäringen jag normalt skulle få i september skulle komma först i december. Eftersom det gällde ett för mig stort belopp rådde hon mig att i en ny skrivelse till Skatteverket anhålla om förtida utbetalning. Hon beklagade djupt att jag råkat ut för ett slarv med sådana konsekvenser.

Jag fann det absurt att jag skulle be om förtida utbetalning av pengar jag rätteligen redan borde ha fått, men skickade ändå in en anhållan där jag åter redogjorde för vad som hänt.

Kapitel 3 

Efter en vecka fick jag ett svar att enligt § xxx hade jag ingen rätt till förtida utbetalning!

(Deras §§§ hade troligen inte förutsett att Skatteverket kunde begå något fel.) Men jag hade rätt att överklaga beslutet enligt § yyy

I detta fall överskred beloppet gränsvärdet. Vad menades med det övriga paragrafrytteriet? Med synnerliga skäl avses tydligen inte: "Förlåt, Skatteverket har klantat sig, men vi skall omedelbart se till att felet rättas till." Man kunde lika väl ha skrivit: Att vi felbehandlat dig får du skylla dig själv för. Man får vara glad att det inte gällde en hjärtoperation.

Nu verkade allt hopplöst. Överklagande tar ju både tid och kraft.

Kapitel 4
Men redan nästa dag kom ännu ett brev från samma Skatteverk!
Mina synpunkter hade beaktats. Förtida utbetalning skulle ske inom en vecka!

Underbart, här hade två paragrafryttare kämpat, en svart och en vit, och den goda sidan hade segrat. För det är väl rimligt att av två olika beslut i samma ärende gäller det senaste.
Men rimligt och verkligt är inta alltid samma sak. Om den vita ryttaren segrat slutgiltigt vet jag först när jag fått pengarna.

Några stillsamma undringar: Vilken timersättning har jag rätt till när jag använt en massa tid och energi för att rätta till ett slarvfel som en myndighet begått? Vart skickar man notan? Och hur får man rättelse om man inte har tid att ägna timmar åt telefonsamtal och brevskriverier?

Det borde vara straffskatt på de tjänstemän som inte vet att de är i allmänhetens tjänst.
Det är väl bäst att skratta åt eländet. Tack snälla Skratteverket.

Skrattmästarn