Här är ett problem som jag i några år antastat olika experter med. Jag hade hopp om att få en bra förklaring. Hittills utan framgång.

Det handlar om ljus och polariserade filter.
 

Som bekant finns det solglasögon med linjärt polariserade glas som tar bort blänk och reflexer. (fig. 1)
Sådana är väldigt användbara till sjöss, då grund syns bättre genom vattnets blänk.

De utnyttjar förhållandet att  ljus reflekterat från horisontella ytor till en del är horisontellt polariserat. Ett filter med vertikal polarisering filtrerar bort denna andel.
 

Fenomenet används också för att se 3-dimensionell film. Ögonen tar emot ljus från två olika polariserade ljuskällor. Glasögonens polarisationsriktningar ligger i 90^o vinkel så att varje öga bara ser "sitt" ljus.

Polariserade skivor är oftast något gråaktiga eftersom de inte släpper igenom allt ljus.

Om man lägger två linjärt polariserade skivor a och b över varandra kan man variera ljusgenomsläppet kontinuerligt genom att vrida dem i förhållande till varandra. Man ser hur genomsikten blir mörkare eller ljusare. Maximal mörkhet fås när vinkeln mellan polarisationsriktningarna är 90^o . (fig. 2)

Detta utnyttjas i svetsglasögon där ett elektriskt fält mycket snabbt vrider polarisationsplanet vid för starkt ljus.

Displayer av typ LCD (Liquid Crystal Display) utnyttjar samma fenomen.

Vad händer då om man för in ett tredje polariserat plan, c,  mellan de två? (fig. 3)

Om de två ligger vinkelrätt orienterade mot varandra kan man variera ljusflödet genom att vrida det mellersta planet. Då upptäcker man att fullt utslag mellan ljust och mörkt fås vid 45^o vridning, och inte 90^o ! Något förbryllande.

Genom att dela upp ljuset i komponenter kan man visa att genomsläppet varierar med vinkeln v enligt funktionen (cosv * sinv), och då stämmer det! (Jag har tillverkat ett par reglerbara solglasögon på detta sätt, och det finns kanske flera områden där fenomenet skulle kunna utnyttjas)

Men nu till det verkliga mysteriet.

Vissa helt klara plastfolier är optiskt aktiva på ett ”mystiskt” sätt. Om man använder en sådan folie som mellanplan d uppträder precis samma fenomen! (fig.4)

Aha, tänker man. Visserligen är folien helt klar och ofärgad, inte grå som de polariserade skivorna, men den är kanske litet polariserad ändå! Nehej – om man korsar två sådana folier märks ingen skillnad. Mellan de två ”gråskivorna" har den klara plasten likväl samma effekt som en gråskiva! (Jag har även gjort ett par sådana glasögon) 

Hjälp! Förklara vad som händer!
Har du kanske tips om någon som begriper sådant?
Maila det!

 

PS. Det finns även cirkulär polarisering, men vad jag begriper borde vridningen då inte ha någon effekt?
Likaså skulle man kunna tänka sig att plasten hare en depoliserande verkan så att utgående ljus inte längre är polariserat. Men i så fall borde det heller inte bli olika vid vridning.
 

(Dr. Messerwissers förklaring nedan tror jag inte på.)

Vävmästarn.