Pälsgeneratorn.

En tid arbetade jag med maskiner på en stor sopanläggning. Där fanns en jättestor djup bunker för hushållsavfall, som naturligtvis var ett kärt tillhåll för råttor. Trots flitigt bekämning med råttgift förökade sig de intelligenta djuren hejdlöst. Kampen verkade hopplös så jag föreslog att man skulle vräka ner kolsyra-is, så skulle de kvävas av syrebrist. Jag tror inte det prövades.

Hur som helst, vi hade jobbat över en natt. Det var mörkt när vi passerade bunkerhallen, men från bunkern hördes pip, skrik och prassel. Vi gick fram till kanten och lyste ner med ficklampa. Istället för en massa orörliga sopor fick vi se en krälande gråbrun matta av råttor. Det var ingen trevlig syn. Dock gav den mig inspiration till en sensationell uppfinning:
En pälsgenerator som förvandlar sopor till dyrbarheter!
Hur skulle detta då fungera?

Man skulle helt enkelt släppa ner några minkar i bunkern. Där kunde de leva gott och föröka  sig ohämmat med råttor som föda. Då och då skulle man skörda några minkar som skulle avlivas och flås. De flådda kadavren får återgå i kretsloppet och bli råttföda. Pälsarna säljs för goda pengar till körsnärer.

Detta om något borde väl vara en lönsam återvinning gränsande till drömmen om en evighetsmaskin.
 

Tyvärr har annat kommit emellan, så jag har inte själv hunnit förverkliga idén. Istället överlåtes den med varm hand till någon med ork och tid mot en skälig ersättning. Skall vi säga 15% på omsättnìngen? Skriv "Sophink blir sopmink" på din ansökan till:

 Min tid som laborant.

Några preskriberade kemiska och komiska minnen.

Laboranten lubba runt i labyrinten
 

Efter realskolan jobbade jag ett år som laboratoriebiträde på en större svensk kemiskteknisk fabrik med uppgift att kolla kvaliteten på inkommande råvaror och färdiga produkter. För att hämta in prover fick jag faktiskt lubba runt i de labyrintlika korridorerna som vindlade sig genom de olika avdelningarna Det medförde en del intressanta upplevelser, och här är några.

Bland råvarorna fanns bensoesyra som ett fint pulver. Efter att ha testat ett parti skulle jag städa efter mig. När jag skulle kasta papperspåsen, föll det mig in att först blåsa upp och smälla den för att skrämma de andra.
Det brukar vara olycksbådande när det smäller i ett labb. Det blev en bra smäll, men också en oanad bieffekt: Alla började nysa, så även jag.
Såluda upptäckte jag dels att bensoesyra är ett utmärkt nyspulver, dels ett bra sätt att sprida det. Det är så de stora upptäckterna görs.

Allt som smäller är intressant för en yngling. Således roade jag mig med att framställa jodkväve. (Jag säger inte hur). Man får en brun pasta som i fuktigt tillstånd är helt okänslig. Då kan man passa på att smeta små mängder på strategiska ställen som verktyg och dörrhandtag. När ämnet sedan torkat är det däremot oerhört känsligt - en lätt beröring räckte för en skarp knall och en smäll på fingrarna. Och spillde man litet på golvet så smattrade det när man gick där.
(Varning: Olyckor har hänt!)

Vi hade också pulver som zinkvitt (zinkoxid) och kimrök (sot). Vitt och svart måste väl bli grått, tänkte jag, och blandade det i en degel. Mycket riktigt, det blev grått. Men vad händer i hög temperatur, undrade jag och värmde degeln med en bunsenbrännare. Till min förvåning brann blandningen med en blå låga som övergick i en vit rök.

Nu gjorde jag om experimentet men satte in degeln i en elektrisk ugn. När jag kom tillbaka efter lunch öppnade jag ugnen och fann ett märkligt resultat: Ur den tomma degeln reste sig något som liknande en ca 10 cm lång vit krokig piprensare. Riktigt elegant!

Zinkoxiden hade reducerats till zink som förångats och zinkångorna hade följt ett luftstråk i ugnen. Där hade de förbränts och den nybildade zinkoxiden hade fällts ut och byggt upp denna underliga stjälk längs stråket. Stolt visade jag upp det vackra konstverket för de andra.
De vägrade tro på min förklaring utan var övertygade om att jag försökte lura dem på något sätt, fast de visste inte hur. Då insåg jag att fakta inte imponerar på sådana som vet bättre.

I jobbet ingick att testa latexmjölk. Om man doppade ett föremål i mjölken och sedan lät den torka fick man en tunn elastisk gummihinna. Så framställdes t.ex. kirurghandskar och hygienartiklar.
Mina medarbetare gjorde sitt bästa för att få en ung laborant att rodna genom att berätta de mest fantasifulla historier om denna råvara. Bland annat berättade de att utanför vissa glädjehus i tropikerna stod det en hink med latexmjölk för besökande kunder att doppa sig i.

Bland  kemikalierna som skulle testas fanns också aluminiumpulver och svavelpulver. För en nyfiken laborant låg det nära till hands att blanda dessa och se vad som hände om man tände på blandningen.
Det blev ett lysande skådespel liknande tomtebloss som lämnade kvar en grå substans, aluminiumsulfid. Denna visade sig ta upp fukt ur luften och avge svavelväte, en gas som luktar ruttna ägg. Man kunde ta en  risgrynsstor smula och smuggla in under kragen på en rock eller jacka. Effekten blev att bäraren sedan gick och misstänksamt såg sig om för att få reda på vem som ätit för mycket ägg.

En gång skulle  jag hälla bort ca fem liter förorenad svavelsyra i slasken. Det var stark syra, 120-procentig (faktiskt), även kallad "rykande svavelsyra", och den måste späs ut för att inte fräta på rören. Jag löste uppdraget genom att låta vatten spola i slasken och riggade upp flaskan så att en tunn stråle rann ner i vattnet. Det blev ett fruktansvärt rytande oljud av den häftiga värmeutvecklingen som fick vattnet att koka. Därefter rättade jag till  etiketterna på de återstående flaskorna: ”Rytande svavelsyra”.

En gång när jag skulle mäta mängden obundet  svavel i gummi fick jag litet ont om tid. Man gör först en extraktion med aceton som sedan skall dunstas bort. Till det torra extraktet skall tillsättas bromvatten. Men denna gång hade jag inte indunstat helt så litet aceton fanns kvar. Det är det väl ingen som märker , tänkte jag.
Fusket avslöjade sig dock självt. Det uppstod bromaceton som visade sig vara detsamma som tårgas, vilket mina medarbetare under ymniga tåreflöden kunde intyga.
Bidragande till detta var de undermåliga s.k. dragskåpen som inte gjorde skäl för namnet. Fanns det alls något drag gick detta åt fel håll.

De usla dragskåpen vållade mig också andra problem. En del apparatur krävde  rengöring med varm trikloretylen (tri). Pga. de skadliga ångorna måste jag hålla till i dragskåpet, som dock inte var särskilt effektivt, och jag fick i mig rejäla doser. I dag skulle det vara förbjudet att jobba så.
Förmodligen var detta  förklaringen till att jag emellanåt överfölls av en dov huvudvärk och dessutom en oförklarlig trötthet . Den skämdes jag  mycket över. När de andra gick på lunch brukade jag äta mina smörgåsar, och sedan med dåligt samvete gömma mig i vägningsrummet för att vila. Där föll jag ofta i en tung dvala.
Ibland överrumplades jag av mina medarbetare, vilket jag tyckte var väldigt pinsamt, fast det var stört omöjligt att hålla sig vaken. Men det var helt normalt för ungdomar som jag att vara trött, fick jag höra.
 

Senare har jag också fått veta att jag utsattes för risken att få bestående hjärnskador. Om inget annat har jag nu detta att skylla på för att jag inte utvecklades till det geni jag tycker jag borde vara.

(Om)  När Euron kommer! 

Om Sverige förr eller senare går med i EMU betyder det att vår krona kommer att ersättas med euron. Då gäller det att inte bli tagen på sängkanten. Många fasar kanske för alla svåra omställningar som måste göras, men nu är det lyckligtvis inte så svårt med dagens teknik att göra en effektiv anpassning. Eftersom en krona motsvarar 0,1 euro så kan man t.ex. låta ett vanligt Word-program automatiskt söka igenom en text och ersätta ordet krona med 0,1 euro varhelst det förekommer. Här följer ett exempel på hur resultatet kan bli. 

När jag skrev denna artikel tänkte jag att den kommer att bli 0,1 euron på verket i min långa karriär som vetenskaplig författare. Att jag kom på detta banala uttryck kan ha influerats av att jag just på kungl. Slottet sett kungens 0,1 euro. Möjligen också för att vårens första ljumma vindar ruskade om i björkens 0,1euro utanför. Det var för övrigt samma vecka som  tandläkaren gett mig en ny 0,1 euro på en trasig tand. Den gamla som var från tiden då jag tappert tjänade 0,1 euron hade gjort sin tjänst och ramlat av. Sedan dess har mycket vatten flugit under broarna, och jag har bl.a. varit korrekturläsare. Ni anar inte hur vansinniga stavfel som kan ge en seriös artikel ett nöjets skimmer. Men även sådant faxar ju numera datorns stagningskontroll - när den funkar.. 
Dessutom har jag varit mästerkock, bl.a. känd för mina gratinerade 0,1euroärtsbottnar. Hoppla, nu höll jag visst på att spara ur. Det var inte meningen att jag skulle framhålla min egen förträfflighet - hur otrolig den än är. Annars skulle jag knappast blivit inkallad som 0,1eurovittne i Högsta Dumstolen. Oj, det är dags att jag sticker dit nu. Hej så länge!

Osv. Jag tror ni fattat galoppen nu. Ni behöver inte bekymra er med någon konvertering av valuta – låt datorn göra det åt er.
Wilgot Penning

Bruten karriär.

Som barn var min högsta dröm att bli en berömd skådespelare.

Jag och mina kamrater brukade ofta spela teater.
En gång skulle vi spela en pjäs där vi i en scen behövde en trappa.

Jag bad pappa att bygga en sådan.

- Jag har inget virke sa han.
- Men du kan väl göra den av papp.

- Nej, sa han, den skulle inte hålla.

- Men vi skall inte gå i den, så det duger med en låtsastrappa , vädjade jag.

- Jaså, en attrapp, men nej, jag har inte tid med sådana dumheter, sa pappa.

Då förstår ni vilken svår barndom jag hade!
 

Som hämnd bestämde jag mig för att inte bli någon berömd skådespelare.

En föresats  som jag tack vare en stark karaktär lyckats väl med.

Och detta för att pappas papptrappattrapp ej blev av.
Där ser man hur små episoder i barndomen formar vårt vuxenliv.

Bilen som äventyr

Jag inackorderade mig hos en tant som förstod att det var viktigt att hålla värmen i mitt rum på kvällarna - men bara då. När jag vaknade på morgonen var det smällkallt i rummet.
Nåväl, mitt uppdrag gick bra, och det var dags att köra hem till Stockholm. Men något hade hänt med bilen. Den blev allt svårare att starta. Dels förde startmotorn ett väldigt oväsen, dels krävde motorn allt mera gas för att hålla igång. I den rådande kylan var man inte så road av att försöka meka med bilen, och jag hade bråttom att komma hem. Det var bara att hoppas på det bästa.
På hemresan fick jag flera motorstopp när jag släppte gasen, och det blev allt svårare att med starkt oljud och hjärtat i halsgropen få igång motorn igen.
Bilen hade manuell choke, och då fick jag idén att köra med utdragen choke. Det hjälpte, men likväl fick jag nya stopp beroende på att chokereglaget av vibrationerna gled tillbaka.
Men nu var jag så nära hemmet att inget fick hindra mig. En näsduk blev räddningen! Den knöt jag om choken så den inte kunde glida tillbaka. Efter mycket rassel, skrammel och tjut i maskinen lyckades jag få igång motorn och körde sedan utan större besvär de sista milen hem. Jag kom ända till firmans källargarage, där jag stannade för att ringa på garageporten.
Som tur fanns vår bilparkschef där. Jag sade att bilen stod utanför, men jag kunde inte få igång motorn. Vi fick ner bilen i garaget för hand, varefter han försökte starta den. Nu väsnades den inte längre! Men motorn startade inte så han lyfte på motorhuven och utbrast: Ha, där har vi felet! Jag tittade ner och såg en stor rund klump hängande i en sladd. 
Bultarna som hållit startmotorn hade undan för undan försvunnit, och den sista hade givit upp på sista etappen. Startmotorn hängde nu och dinglade i sin kabel.
------------------
Denna PV blev sedan reparerad och återinsatt i tjänst. Vi var ett gäng som åkte hem med den på en lantlig väg en mörk natt, då den plötsligt stoppade genom bensinbrist. Tursamt nog utanför en bondgård. Fast där var det mörkt och övergivet. Nåväl, en skvätt bensin skulle man väl kunna snoka upp tänkte vi. Men hur vi än letade hittade vi bara en dunk fotogen. Mobilen var inte uppfunnen och nöden hade ingen lag, så vi hällde i fotogenen och hoppades på det bästa. Vi lade några sedlar som ersättning till bonden.
Konstigt nog startade motorn på första försöket, så nu gällde det bara att hålla den igång. Och vi lyckades faktiskt ta oss hem, snitslande vår framfart med en rökridå. Ur avgasröret bolmade tjock grå rök hela vägen, och det var nog tur för oss att det var så mörkt.  
------------------
Men egendomligare saker har hänt! Bara några år tidigare hade en man från vårt franska dotterbolag besökt oss i Sverige med sin Citroen. På hemvägen genom Sydsverige råkade han köra av vägen och höll på att hamna i en å. En bonde fanns tursamt nog till hands för att dra upp honom med sin traktor, varefter han glatt fortsatte hemåt.
Vid sin bostad i Paris körde han raskt upp för trottoarkanten och tvärbromsade. Men det gjorde inte motorn.
Lydande tröghetslagen fortsatte den sin färd. Den hoppade elegant ur motorrummet och landade på trottoaren.