Sagan om TABBE______________________________________________________________

En modern saga.

Det var en gång en framgångsrik ekonom, Perry Rikebarn.
I en teknisk skrift läste han om stabilitet, och sådant kan ju intressera även ekonomer. Som exempel angavs att en skrivbordsstol förr hade fyra ben, sen övergick man till fem ben för att minska tipprisken. För statisk stabilitet räcker dock tre ben som på en klassisk mjölkpall som kan stå på ojämnt underlag utan att vippa.
Perry var visserligen inte tekniker, men antog att statisk var det samma som statistisk, och att det är mindre risk att vippa om man står stadigt på alla underlag. Själv var han en så kallad VIP som ville sitta stadigt utan att vippa på toppen av den stora koncernen, Den Fantastiska Tusenfotingen TABBE.

Han insåg att detta med pallen var en vink av ödet: TABBE hade alldeles för många ben att stå på! Och visst var det dyrt med alla strumpor och skor, för att inte tala om lön till allt tjänstefolk som behövdes för att laga och putsa dem. De pengarna kunde användas på roligare sätt, så här krävdes radikala tag! Med mjölkpallen som ideal lät han undan för undan såga av benen på TABBE, och se det gick utmärkt - företaget stjälpte inte! Till slut återstod det bara tre ben - det ideala tillståndet. Vid behov kunde man alltid hyra eller köpa lösben av andra, hävdade han.

Den Fantastiska Tusenfotingen TABBE stod trots stympningen fortfarande upprätt. Den fick visserligen svårare att röra sig, men på jämn mark gick det hyfsat, och någon kuperad terräng var ju inte att vänta. Trebenta hundar klarar sig ofta bra, så varför inte en trebent tusenfoting. Alla beundrade Perry som så radikalt och osentimentalt skurit bort en massa onödigheter. Han hyllades av devota beundrare och försågs med en starkt skinande gloria.
Under tiden hade Perry även läst en notis om långsiktig planering. Nu insåg han att det var dags att dra sig tillbaka medan vägen ännu var slät. Helt fiffigt fixade han så att när han slutade skulle han få en stor guldpeng för varje ben han kapat av TABBE. Ingen av hans välbetalda påhejande vänner såg eller ville märka något. I sin iver att putsa hans gloria var de bländade av dess glans.
Snart blev vägen som TABBE länge framgångsrikt vandrat alltmer kuperad. TABBE fick allt svårare att hålla balansen, och trots flera kryckor och lösben krängde den före detta stolta tusenfotingen allt värre.

Stabil?
Variant av trebent pall

Till råga hade Perry i sitt högmod köpt in företaget "Compassion". (Just "compassion" hade länge saknats i koncernen TABBEs övre skikt.) Men i detta företags garderob fanns produkter som gjorde folk sjuka. En hemlighet som tyvärr läckt ut, och elaka lagmän som tog hänsyn till vanligt folk bestämde att de drabbade skulle få en hemskans massa guld i ersättning.
Det guld man så omtänksamt sparat ihop genom att snålat in på de anställdas löner hade förlänats Perrys vänner i de högre skikten (s.k. bonus), så nu sved det i kistan. Och Compassion's "gift" till mänskligheten var en tickande bomb vars tickande blev alltmer störande. Paniken växte i många år medan man försökte desarmera den.

Men Perry hade i tid flytt eländet med en kappsäck fylld med guldslantar och levde lycklig i alla sina dar i ett fjärran land, trygg i förvissningen att ha råd med gyllene öronproppar den dag smällen kom. "That´s not my concern". Att glorian rostat gör mindre, den var dock bara ett sken.

Se det var en riktig saga om hur smartheten bedrar klokheten. HC Andersen ler nog i sin himmel. Tur att något sådant inte kan hända i verkligheten. För det kan det väl inte?

Efterlysning 1. Sagan om "Råttornas triumf".
Man har ju hört att råttorna flyr det sjunkande skeppet, men vem vet att de dessutom styrt skeppet, gnagt hål i bordläggningen och placerat en tidsinställd bomb? Och tänk att lyckas med ta sig i land med så mycket tyngande guld, det är väl beundransvärt? Även om guldet, om det använts väl och i god tid, kunnat sanera skeppet från råttor, eller rentav bekosta livbåtar åt den övriga besättningen.

Efterlysning 2. Sagan om "Den vilseledda osten".
Om en gammal hederlig svensk ost som förenade sig med en schweizerost i hopp om att bli ädelost. Istället började hålen i osten växa tills allt bara var luft, och till slut fick man inte ens betalt för gammal ost.

Har du hört om något liknande så rapportera det.

Varje likhet mellan sagan och verkligheten är ett underbart sammanträffande.