Klicka på önskat kåseri

På denna sida

Öppnar på ny sida

Utvikningspojken
Ingen rök utan eld.
Modern Återvinning
Kunglig färd
Rik och vacker
Lysande debut
Radikal avfrostning
Den första kotten
Lurig Fåfänga
Elstart
Etik i teori och praktik
Blodtörstig romans
Mitt liv på scen
Modern stickning
När jag lurade polisen
Vädjan till Mecenat

På ostfronten något nytt
Experimentboken
Japansk badtur
Leve lönsamheten.
Fruktad evolution.
Pälsgeneratorn
En god skatt förlänger livet
Nu och då
Middagstal
Hurra för Bredband!
Den unge laboranten
 

Mera blandat smått och gott:

 Kul   Mera kul   Citronpressen

Brandövning

 eller Ingen rök utan eld.

En skön sommarsöndag bilade jag omkring på landsbygden i Holland.
Jag kom in i en liten pittoresk småstad och körde långsamt gatan fram, då jag plötsligt stoppades av ett rökmoln över gatan. Jag klev ur bilen och gick mot röken tills jag kom till rökhärden. Då såg jag att det brann i halmtaket på ett litet hus. Det var bara en halvmeterhög låga men mycket rök. Just som jag kommer fram öppnas en lucka på taket, en man sticker upp huvudet och drar upp en trädgårdsslang genom luckan. Flera grannar börjar samlas och uppmuntrar mannen som får igång en ynklig vattenstråle som han riktar mot lågan. Den ser knappast ut att räcka till, och jag hoppas att någon larmat brandkåren.

Efter några minuter kommer en brandbil  nästan ljudlöst framglidande och stannar på gatan intill det brinnande huset. Det är en stor och imponerande brandbil med skinande röd lack och glänsande krom och mässing. Fräscha slangar ligger elegant upprullade. Allt verkar vara i toppskick. Ut kliver ett gäng brandmän och ställer sig på gatan bredvid grannarna och bidrar med sina uppmuntrande rop till mannen i takluckan. En av dem hämtar en brandjacka och hjälm ur brandbilen och springer in i huset.
Efter ett tag dyker mannen i tackluckan ner, men kommer strax upp igen, nu iförd brandjackan. Sedan sticker man upp en hjälm som han tar på sig, och han återupptar sprutandet med trädgårdsslangen.

Och ser man på, den ynkliga strålen lyckas till slut släcka alla lågor. Under tiden står den skinande brandbilen bara där.

Efteråt samlas alla och pratar och skrattar. Jag kan dock inte tillräckligt med holländska för att förstå något. Till slut kliver brandmännen in i bilen och kör iväg. Jag är ytterst förvånad över vad jag sett. Varför hade man inte satt in en rejäl släckning med den fina brandbilens hjälp? 

Förklaringen får jag i lokaltidningen nästa dag. Med litet ansträngning lyckas jag tyda ett referat från händelsen. Brandbilen var verkligen ny, den hade rentav levererats dagen innan. Den var så ny att ingen ännu lärt sig att hantera alla dess finesser såsom pumpar och sprutor. Och man kanske inte ens klarade av att starta sirenen. Det enda man bevisligen klarade av var att köra bilen.

Och vem var mannen som sprutade från taket? Jo, det var brandchefen själv. Det var hans tak som brann.
Jag antar att brandmännen följande dag fick en snabbutbildning i handhavande av den eleganta brandbilen.

Modern Återvinning
Var rädd om våra ord!
 

I dessa tider har vi fått lära oss att återvinning är viktig.
Men då avses en helt materialistisk återvinning av olika material som tidningar, glas, burkar, plast o.s.v. utan hänsyn till vårt rika kulturarv. Vad händer t.ex. med kasserade tidningar och böcker? Jo de eldas upp eller mals till pappersmassa. All text i dessa, som flitiga journalister, poeter och författare mödosamt har komponerat, går därmed helt förlorad. Ett oerhört slöseri!
Försök visar att i och med att orden lästs så har de inte nödvändigtvis förbrukats. Vissa ord är så slitstarka att de är gångbara i flera generationer, medan andra florerar fett endast för en kort tid. Faktum är att de flesta på denna sida förekommande ord tidigare använts av andra, ibland flera gånger, utan märkbart slitage. Flera ord i detta stycke har till och med använts av nobelpristagare!
Vad om behövs är ett centralt lager dit begagnade ord kan skickas för återanvändning i nya texter.

Denna länge närda önskedröm kan nu förverkligas tack vare modern datateknik! Det är således möjligt att med ett enkelt klick ta till vara de ord man själv inte vill spara på. Tekniken är nu långt framme, och som en av de första har vi möjlighet att här demonstrera den i en betaversion (Efterföljaren till aversionen).
Tryck  på den blinkande röda knappen =>  NU! ^*)

Då skall följande hända, eventuellt efter någon väntan:
Knappen slutar tillfälligt att blinka. När den åter blinkar har återvinningen startat. Se själv hur orden elektronisk förflyttas till Statliga Ordförrådet där de automatiskt genomgår en rad processer: Stavningskontroll, eventuell censur och gallring, uppdelning i ordklasser och dialekter, samt slutligen lagring i alfabetisk ordning. När orden sedan skall återanvändas sker processen helt enkelt i omvänd ordning. (Liknande process utnyttjas i sökmotorer)

Detta är som sagt en betaversion, men i en kommande gammaversion kommer man att gå ett steg längre. Då kommer inte bara meningarna att delas upp i sina ord, utan dessa kommer i sin tur att delas upp i bokstäver, som likaså förvaras i bokstavlig ordning. Genom att kombinera bokstäverna på olika sätt kan man sedan lätt skapa helt nya ord, som skvatturaldymikon. Och en vacker dag kan man även hitta detta på Google.*)

Återvinn!

^*)Med reservation för att denna funktion just nu är ur funktion. Aktivt innehåll måste kanske tillåtas)

*) Otroligt! Det tog bara två dagar för Google att hitta ordet skvatturaldymikon. Fast de kunde inte förklara vad det betyder.

Passage till Statliga Ordförrådet. =>

Kunglig f(l)ärd

Detta hände sig en gång i Norge.
En kollega och jag hade gjort ett besök i Trondheimstrakten. På hemvägen skulle vi byta flyg på Fornebu flygplats, men det anslutande flyget var försenat. Istället för att vänta i nästan tre timmar på flygplatsen bestämde vi oss för att kultivera oss under tiden.

Vi tog en taxi till Bygdöy, ett museiområde med många sevärdheter som varmt kan rekommenderas. Sedan vi noggrant insupit allt om polarresor, segling på vassflotte, klumpiga stengubbar m.m. var det dags att få en taxi för återresan.

När vi anlänt till Bygdöy hade där vimlat av folk och taxibilar. När vi nu kom ut var det plötsligt tomt och öde. Inte en själ eller bil i sikte! Vi bad vakten på ett museum att ringa efter taxi. Det visade sig att en sådan gick inte att uppbringa!

Förtvivlade gick vi ut på gatan i hopp om att kunna preja någon bil. Och plötsligt uppenbarade sig en bil! Ingen vanlig bil, utan en museal sådan. Jag tror det var en Buick modell -33 eller något ditåt. Hur som helst var den i väldigt gott skick, med en taktäckt kupé. I den oskyddade förarbrunnen satt en elegant livrèklädd förare.

Vi hejdade honom och fick veta att hans uppgift var att forsla besökare mellan olika museiområden. Just nu var han arbetslös då alla besökare tagit slut. Vi lyckades då övertala honom att köra oss till flygplatsen. Det tyckte han var en spännande utmaning, för så långt hade han aldrig kört förut. Vi klev alltså upp i passagerarsätet.

När vi i majestätisk låg fart rullade in mot flygplatsen, och tronade som kungar i högsätet fick vi förklaringen till att det på Bygdöy fanns varken folk eller bilar. De fanns runt Fornebu istället, allihop. Och när vi rullade fram mellan täta led som kantade gatan blev vi vederbörligen begapade av publiken, som insåg att här kom minsann inga vanliga människor. Nådigt vinkade vi till folket.

Vi tackade vår ädle chaufför för hans behjärtade insats och hann precis med vårt flyg. Då fick vi också förklaringen till det hela: Ett tyskt statsbesök skulle landa på Fornebu och mötas av den norske konungen.
Och där den norske konungen är, där är också det norska folket. Hoppas bara vi inte förtog glansen av deras tittande.

Alla som har e-post (mejl, e-mail) har väl märkt hur många det är som vill lyckliggöra just dig bland alla människor med lockande erbjudanden i stil med detta:
"Bli rik utan att anstränga Er. Följ våra enkla råd om hur ni varje vecka kan tjäna 1000$ till 5000 $ med ett minimum av ansträngning. Ni behöver bara ringa telefonnummer xx-yyy-zzzz."

Likaså haglar det med erbjudanden som: Bränn bort 3 kg fett i veckan utan obehag…
Få en vackrare byst… Skaffa en herkulisk kropp… Få perfekta tänder…Få vackert hår…osv
Då undrar ni säkert: Är detta bluff, eller finns det verkligen fall där det fungerat. Jag menar, förr fick man erbjudanden om osvikliga tipssystem som skulle göra en jätterik, och då undrade man varför någon ville sälja en gås som lägger gyllene ägg.

Då kan vi meddela att detta fungerar verkligen!
Vi har besökt en person som blivit både rik och vacker på detta sätt. Vederbörande vill förstås vara anonym, så i följande intervju använder vi täcknamnet Karl-Astrid eller K-A, när vi på hemlig plats i ett skatteparadis utforskar en nutida legend.

Vi: Kära Karl-Astrid, Ni har ju gått med på att för våra läsare avslöja hemligheten som gjort Er både rik och vacker utan några större ansträngningar. Och att Ni verkligen lyckats förstår man ju av detta eleganta gods med dess prunkande parkanläggningar, golfbanor och glittrande små sjöar. För att inte tala om detta marmorpalats med dess gyllene tinnar.
Och själv bär Ni ju syn för sägen med Er underbara vältrimmade figur, Ert filmstjärnelika utseende och brilliantprydda armbandsur av gediget guld. Har Ni verkligen arbetat ihop allt detta med hjälp av Egna idéer?
K-A: Jojomensan!
Vi: Och nu har Ni beslutat att helt osjälviskt dela med Er av Era framgångar till våra läsare. Kan Ni först berätta hur Ni fick Er revolutionerande idé, hur Ni sedan i flera år envist bearbetade och utvecklade den för att sedan sätta den i verket. Och inte minst varför Ni nu är beredd att avslöja Era hemligheter?
K-A: Jo, alltså, man har ju liksom funderat vad det är för ena som går på alla dessa erbjudanden, fast varje vettig mänska ju måste begripa att det är båg. Och då fattar man ju att här finns det bissniss att göra. Det gäller bara att göra omöjliga erbjudanden vattentäta, så att ingen kan komma åt en när dom upptäcker att dom blivit blåsta.
Och så gäller det att spela högt på folks lägsta instinkter. Liksom politikerna lovar att alla skall få det bättre än varandra, kan man lova vad som helst, bara man gör det på rätt sätt. Alla har en önskan att vara förmer än andra, och det kan man utnyttja.

Vi: Så detta var alltså bakgrunden till Era revolutionerande idéer? Och hur satte Ni dem i verket?
K-A: Enkelt. Som jag sa gäller det att exploatera de två behoven av rikedom och skönhet, och varför då inte slå båda flugorna i en enstaka smäll. Jag köpte en mailinglista med 10 miljoner adresser, och tänkte att om bara en eller annan bråkdel går på mina tricks så räcker det till ändå. Världen vimlar ju av pipel som bara längtar efter att bli blåsta. Så jag lovade dem att för det modesta priset av 100 $ skulle de få en fullständig beskrivning av hur de skulle bli både otroligt vackra och rika. Ja, i vissa fall skulle de också bli smartare. Full belåtenhet eller pengarna tillbaka!
En del begärde ju faktiskt pengarna tillbaka, och då kunde jag ärligen berömma dem med att de åtminstone blivit smartare.
Men alla skulle ju inte fastna på en sådan dyr krok, tänkte jag, så som alternativ jag erbjöd en enklare pröva-på-kur för endast 10$. Då gällde inte garantin, men i gengäld skulle man få 20% rabatt om man senare byggde på med den stora kuren. Och jisses vad med torskar som nappade då! Pengarna vällde bara in, och - ja, och resten är historia, och resultatet ser du här runt omkring.
Vi: Ja, rikedomen kan man ju inte ta miste på, men varifrån kommer Din överväldigande skönhet.
K-A: Äsch, med pengar kan man köpa allt, även tänder, hår och plastikoperationer. Du anar inte hur jävlig jag såg ut förr. Och så har jag ju fått råd att hålla mig med stand-ins, dubbelgångare, som rycker in t.ex. när tråkiga journalister envisas med att intervjua mig. Som nu t.ex, när du har förmånen att tala med stand-in nr 4.
Vi: Men det måste kosta enorma pengar att hålla allt detta och alla dubbelgångare i gång.
K-A: Det kan du slå dig i backen på. Varför tror du annars att du fick betala 10 000 dollars för att få denna exklusiva intervju.
Nu har jag nått den nivå där berömdhet och ryktbarhet är självgenererande, eller vad mina dyra ekonomiska agenter nu kallar det. Det vimlar av billiga blaskor som för dyra pengar köper vad som helst, bara det säljer. Häromdagen var en murvel från Häxpressen i Sverige här.
Men nu tror jag det är dags för dig att gå hem och hitta på en smaskig rubrik på det här reportaget. Beklagar, din tid är ute och nästa hyena väntar. Lycka till!

Audiensen var slut, mina dyrbara minuter var till ända. Och därmed föll plötsligt och ur intet med ett brak ner en järnridå som skilde oss åt. Jag på den ena sidan med mitt dyrbara reportage, och vår dyrkade Karl-Astrid på den andra. Och jag måste erkänna att det kändes som en titt in i himlen att få exponeras för en sådan framgång i kombination med ett rykande intellekt.
Vem som helst kan således med litet företagsamhet nå en gudomlig framgång, och man frågar sig varför inte alla gör på samma sätt.

En lysande debut.

Första gången jag kom till USA var det i tjänsten, och jag bävade för vad det nya landet skulle kräva av mig. Mitt företag hade meddelat att en man från vårt dotterbolag skulle möta mig på flygplatsen och hjälpa mig tillrätta.
När jag passerat bagage och tull på flygplatsen i New York såg jag i ankomsthallen en man med vårt firmamärke. Jag gick fram till honom, och han tog hjärtligt emot mig, skakade hand och sade: "I´m your trainer!"
Jag blev genast betänksam. Man hade ju hört om idrottsstjärnor som fick personliga tränare, men att även jag skulle sättas i träningsläger, det hade jag aldrig väntat mig. Skulle det bli språkträning, social träning eller vad? Tankarna snurrade i huvudet på mig. Dessa amerikaner!
Nåja, det var inte så farligt. Min hjälpare hette helt enkelt Joe Traina, vilket jag missuppfattat när han presenterade sig. Sedan introducerades jag på flera ställen, fick resa omkring en hel del, träffade massor med vänliga personer, och upplevde mycket spännande saker.

Den första kotten
Gammal barnvisa som modernt reportage. (Andras varianter hittar du HÄR )

Äntligen satt lille Kurre i granen. Efter att noggrant genomläst boken "Svenska Trädslag" kunde han utantill ramsan: "Tall - långa barr, gran - korta barr", och hade nu klarat av första delen i sitt uppdrag.
Nästa punkt skulle han vilja fråga någon om, men inte en kotte att rådfråga syntes till, och förresten var det förbjudet. Nu gällde det att utnyttja sitt fulla intellekt där minnet svek. Men visst var det något med skala, tänkte han. Skala, det är väl en sorts musikalisk tonföljd, tänkte han vidare, och började nynna för sig själv. Och nynning är ett effektivt mnemotekniskt hjälpmedel, så plötsligt kom han på "Skala kottar".
Visst, kotte var ju ett slags fröbehållare om Kurre mindes rätt, och i granen hängde det en massa avlånga föremål som kunde tänkas vara sådana. Enkelt, nu var det bara att dra av skalet av dem. Hemma hade Kurre lärt sig skala bananer, ty han kom från ett burget hem. Men det här var något annat, inget lättavdraget skal syntes till. Förtvivlat började han bita i kotten så som man biter i det sura äpplet, och si, då upptäckte han att där inuti fanns välsmakande små tingestar. Mums, det här skulle bli gott.

Elstart.

När jag för många evigheter sedan flyttade till Stockholm för att starta mitt yrkesliv gällde det att hitta en bostad. Jag fick tips om ett inackorderingsrum hos en änkefru von B. på Kungsholmen. I en förnäm gammal 7-rumslägenhet hyrde hon ut fyra rum till ungdomar.
Rummet hon visade mig var mycket litet och mörkt med högt i tak och snusbruna tapeter. Tre meter upp glödde en ensam 25 watts taklampa. När jag undrade om man inte kunde byta ut den mot en starkare, blev svaret att det gick inte för sig, "Ni förstår att ström är dyrt!" Jag tog ändå rummet i brist på annat..

Jag har alltid haft för vana att läsa i sängen, men taklyset var för svagt. I rummets motsatta hörn stod en golvlampa av järnsmide, och den flyttade jag mot sängen. Då råkade jag stöta den emot värmeelementet. Det blev en blixt och totalt mörker. En huvudsäkring hade gått, och den satt oåtkomlig i något skåp i trappan. Hela lägenheten blev mörklagd tills elverket kunde åtgärda felet nästa dag.
Fru von B. bannade mig och ville att jag skulle betala någon ersättning för vad jag ställt till med. "Den lampan hade stått i sitt hörn i 25 år och det är minsann aldrig någon som behövt flytta på den förut."

Jag lyckades till slut övertyga henne att det var hon som var skyldig mig ett tack för att jag avslöjat en dödsfälla innan något allvarligt hänt. Själv klarade jag mig med bara förskräckelsen. En elbyrå konstaterade att lampan var livsfarlig och isolerade om den.

Efter några dagar knackade värdinnan en morgon på dörren. Hon hade hört surret när jag rakade mig elektriskt, och nu förklarade hon att det hade hon inte räknat med när hyran bestämdes. Och ström var ju som sagt dyrt. Jag höll god min, och sa att det var ju inte mer än rättvist att jag betalade för mig. Hon undrade vad det kunde kosta, men eftersom jag var part i målet föreslog jag att hon skulle höra efter med elverket.

När jag kom hem på kvällen stod hon i hallen och väntade: - Kan Ni tänka er, dom sa på elverket att det kostade bara fem öre i månaden att raka sig elektriskt.

Då spred sig en våg av generositet genom mig och jag svarade helt flott :
- Inget knussel, vi säger väl det dubbla.

Vistelsen där blev dock ej lång, men man kan gott säga att min första kontakt med Stockholm blev elektrisk.

Teori och praktik - en kortnovell

Äntligen kunde han vila ut på sina lagrar.
Vägen till målet hade varit lång och mödosam, och han hade fått uppbåda alla medel för att nå det. Många med samma mål hade missunnat honom hans framgång, så det hade krävts mycken förslagenhet. Genom att hänsynslöst och listigt baktala sina konkurrenter, sprida falska rykten, sända hotelsebrev, trakassera deras barn, muta rätt personer m.m. hade han dock lyckats rubba deras balans och vinna försprång. Mutor, ränker, intriger och allsköns fula knep hade helt självklart varit nödvändiga. I trängda lägen hade han också måst leja bulvaner för att undanröja obekväma personer som kunde hindra honom i hans beslutsamma och rättmätiga strävanden. Ja, Machiavelli kunde inte haft en bättre lärjunge.
Men allt det där var nu glömt. Nu räknades bara resultatet. Han gladdes renhjärtat åt ha nått målet, en välförtjänt professur i teoretisk etik.

Blodtörstigt drama
eller
Bättre en mygga i Handen än tio i skogen?

Det var en senhöst och alla normala myggor som överlevt sommaren hade för länge sedan gått i dvala. Plötsligt surrade en eftersläntrare till mygga fram i mitt arbetsrum.
Jag tyckte synd om den stackars myggan och bjöd den min arm, vilket den tacksamt tog emot. Jag hade hört att om en mygga får suga färdigt så blir irritationen i myggbettet mindre. Det ville jag nu testa.
När det magra kräket omsorgsfullt borrat in sin lilla kanyl i min arm satte den igång att pumpa upp sin magra grå bakkropp. Först kom en tunn röd strimma som sedan svällde ut tills hela bakkroppen var en imponerande rödlysande behållare, flera gånger större än i startläget. Slutligen drog den ur kanylen och flög tungt mot fönstret, som dock var stängt.
Då fick jag en idé: Hur länge varar en tankning? Det måste kollas. Jag fångade in den i en glasburk, och för att hålla en fuktig atmosfär lade jag in en blöt vaddtuss burken. Nu tänkte jag se hur den skulle klara sig.
Hur det gick med klådan? Det blev ingen, men jag är inte särskilt känslig för mygg, så läsaren uppmanas att själv göra om försöket.

Mitt liv på scen

Redan tidigt visste jag att skådespelaryrket var som skräddarsytt för mig.
Det började med att jag som sjuåring sjöng och dansade på scenen i skolans julspel i gymnastiksalen. Tillsmmans med två kamrater var vi tre gubbar från pepparkakeland. Och redan nästa år var jag Pinocchio som möter frestelser på vägen där han går.
Sedan deltog jag i diverse lustspel, t.ex på skollovskolonin. Där, tio år gammal, hade jag f.ö. mitt livs första stora kärlek som motspelerska. Det ligger mycket romantik i skådespelaryrket.

När jag gjorde militärtjänst gjorde jag (plus några till) stor succé i ett kårspex. Jag utmärkte mig genom att dra ut på skrattåskorna som min töntige kompanjon drog ner. Det gjorde jag genom att vänta så länge med min replik att den förtvivlade regissören trodde jag glömt den.
Vårt kompani fick även erbjudande att uppträda som statister på stadens stora teater. Där framfördes den bejublade operan Aida för fulla hus, och även flera andra framstående skådespelare deltog.
Eftersom jag bodde i en annan stad ville jag inte binda mig utan anmälde mig som reserv. Det var ett lyckokast, för därigenom fick jag rycka in som stand-in för andra statister i tre olika roller. Vanligen var jag en bland många slavar, brunt kroppssminkad med svart krullhår och höftskynke. Vi var ett gäng som svabbade varandra med svampar och brun färg ur stora hinkar. Sammanfjättrade kom vi in som fångar när fältherren Radames triumferande återvände från kriget. Trots noggrann tvättning efteråt märktes spåren av brunfärg i underkläderna långt efteråt.

Emellanåt var jag en av krigarna i Radames framgångsrika här. Då var jag rödmålad med elegant blå krigardräkt, hjälm och spjut. Det var den bästa rollen, för om man ville fick man stå kvar i bakgrunden även efter pampiga intåget till triumfmarschen. Jag rös av vällust när jag på nära håll upplevde de fantastiska sångprestationerna och Verdis musik.

Men min gyllene roll var något alldeles extra. Utan att skryta brukar jag säga att i mina mest gyllene stunder gjorde jag en glänsande prestation med en bärande roll i Aida.
 

Då uppträdde jag som simpel slav, men med specialuppdrag. Vi var två man som, iförda krullperuk och höftskynke, var guldbärare i triumftåget. Mellan oss bar vi en bår fullastad med skatter. Nu hade vi förgyllts över hela kroppen av en riktig sminkös - man ville väl inte riskera att vi skulle slösa på det dyrbara guldet.

Undra på att detta gav mersmak. I fortsättningen har jag på olika sätt, och framförallt vid operan, utövat stuntmannens viktiga värv, vilket är att verka utan att synas.
I opera är det ju vanligt att någon, någon gång under föreställningen, stöter en kniv i bröstet på någon. Till skillnad mot verkliga livet väller det som bekant då ut sång istället för blod. Kniven är en fuskkniv där bladet skall åka in i skaftet, men sedan skådespelarna började decimeras genom att mekanismen hängt upp sig ett antal gånger infördes stuntmän. Många är de knivhugg som mitt ädla bröst fått motta, och för det mesta har det gått bra. Och de gånger det misslyckats har jag som tur är haft hjärtat i halsgropen.

Sedan är det där med inropandet av aktörerna. Ibland blir det succé, och för att aktörerna inte skall komma hem för sent till middagen kan då vi tappra stuntmän få rycka in för att ta emot bifall och blommor. Och blir det fiasko får vi ta emot ägg och tomater, vilka vi får behålla som en sorts betalning in natura.

Mest av allt gläder jag mig dock åt de tillfällen då jag var stand-in för vår berömde tenor Jussi Björling. Det visste ni nog inte, men nu kan det äntligen bli sagt: De verkligt halsbrytande partierna stod jag för.

Men detta ljuva teaterliv har naturligtvis även sina nackdelar. Till slut blir det allt svårare att skilja mellan fantasi och verklighet, och jag har en svag känsla att det även gäller här. Någonstans går det en skiljelinje mellan dessa båda. Den skarpsynte läsaren kan kanske finna den?

Handarbete för modernt folk
Binär Stickning. Lektion 1

Förr i tiden hette det: Ditt tal skall vara ja, ja eller nej, nej.
Nu heter det: Digitalt skall vara ettor och nollor.
Detta gäller även traditionella hantverk som måste anpassas till tidens krav, och nu är det dags att lansera binär stickning.

När jag lurade polisen.

Jag har en många år gammal försyndelse på mitt samvete, men kan fortfarande inte låta bli att tänka på den ibland. Det händer särskilt i sammanhang där polisen anmäls för övergrepp, och de i sin tur påstår sig vara offer för falska anklagelser.
Nu vill jag lätta på samvetet. Så här gick det till.

En dag efter arbetets slut körde jag som vanligt hem en väg jag kört hundratals gånger och kände väl till. Jag är just på väg mot ett backkrön som följs av en 100 meters utförslöpa. Eftersom krönet skymmer mötande trafik håller jag väl till höger. Då nalkas hastigt en bil bakifrån och fräser förbi mig i god fart precis före krönet! Vilken dåre, och sån tur att han inte mötte någon, tänkte jag.

När jag själv kommer över krönet ser jag den omkörande bilen nere i backens slut bli stoppad av en polispatrull med radarmätare på ett stativ. Rätt åt honom, tänker jag, och tittar automatiskt på min egen hastighetsmätare, som visar mellan 50 och 55. Det bör väl inte vara någon fara på den här 50-sträckan, tänker jag, och kör lugnt vidare i samma fart. Till min förvåning blir jag ändå stoppad. Aha, körkortskontroll, tänker jag.
- Det där gick allt lite för fort, säger polismannen.
- Ja, kanske litet, svarar jag.
- Inte så litet heller, säger polisen, du var nära sjuttio.
- Omöjligt, säger jag, kanske 55, men han som fräste förbi mig höll säkert sjuttio.
- Ja, han har erkänt, och det är lika bra att du gör det också, blir svaret. Jag förklarar hur jag blev omkörd och undrar om radarn verkligen kunnat skilja på oss två.

Men mina invändningar lyssnar han inte på, utan säger att det är lika bra att jag skriver på ett papper att jag kört för fort, annars kommer det att bli en väldigt tråkig domstolsaffär för mig.
Då ber jag att få se någon registrering från radarmätaren, det måste väl finnas något som visar att båda bilar körde för fort. Nej det går inte, men det behövs inte heller, ty vi är två mot en, säger han, och ropar till sig sin kollega. De är helt överens om att jag körde för fort, det är inget att diskutera. Och de förklarar för mig allt elände med inställelse i domstol med mera som väntar en tredskande. Skriver jag på behöver jag bara betala böterna och det hela är ur världen.
I det läget inser jag att det bästa jag kan göra är att skriva på och betala böterna, hur absurt det än är. Jag har aldrig haft med någon domstol att göra, och har inte heller lust att få det. Det bör väl gå att rätta till misstaget i efterhand tänker jag. Alltså skriver jag på ett erkännande.

Senare, när jag betalat böterna skriver jag till polisen, påpekar att jag blivit felaktigt anklagad för fortkörning, och vill se polisens bevis, samt ha pengarna tillbaka. Det bör väl finnas någon registrering från radarmätningen i polisrapporten (som jag aldrig fick se).
Jag får inget svar.

Jag får väl vara tacksam att jag inte blir åtalad för att falskeligen ha erkänt ett brott. Det kanske rentav räknas som osant intygande och urkundsförfalskning. Jag vet inte om det är någon förmildrande omständighet att jag kände mig tubbad till det.
Konstigt nog känner jag inga samvetskval för mitt brott. Som tur är har det nu preskriberats.

Mecenater - Se hit! Stöd mänsklighetens tekniska utveckling.

Vi är ett par teknologer som gjort banbrytande upptäckter och nu vill ge alla framsynta filantroper och mecenater tillfälle att stödja oss i en insats för mänskligheten. Bidra till det lyckliga genomförandet av en teknisk idé:

Billig Nivåindikator med Flytande Kristall-Display!

Allting flyter, sa redan den gamle Panta Rei. Särskilt gäller det i dessa tider när man har flytande kristaller t.o.m. i fickräknaren. (Och numera finns det så många fickor i en del plagg att en sådan verkligen behövs).
Men nu har vi kommit på en enklare variant av flytande kristaller som fungerar med normalt, opolariserat ljus, och som kan utnyttjas för konstruerandet av en utmärkt nivåindikator. Tekniken måste dock utforskas ytterligare för att bli billigare och säkrare, och måhända utnyttjas på andra områden. Det är för stöd av denna forskning vi vädjande vänder oss till förstående och välsituerade magnater.

En kort beskrivning.
Vår metod bygger på det fysikaliska förhållandet att ämnen i olika aggregationstillstånd har olika tät molekylpackning. I fasomvandlingen mellan fast och flytande form kan i speciella fall uppstå differenser i täthet som, i ett gravitationsfält kan framkalla en skiktning genom att den kristallina fasen separeras och flyter ovanpå den vätskeformiga enligt deplacementprincipen. (Användningen är därigenom begränsad, och kan inte utan vidare användas i rymdfart i nuvarande utförande. Även här krävs mera forskning.)

Genom att även den optiska tätheten ändras, framträder gränsskiktet mellan de två faserna tydligt, även om de inte skulle ha distinkt olika kulör eller opacitet. Dessa grundläggande förhållanden ger oss medel att visuellt bedöma t.ex. vätskemängden i transparenta kärl, vilket kan göras direkt eller via monitor.

I vår forskning har vi främst inriktat oss på de fenomen som uppstår vid utnyttjandet av rent termosolidifierat vatten i kombination med likvidifierat sådant utblandat med olika vätskor i olika koncentration. Nu återstår en grundlig grundforskning med sådana vätskor av olika märke, men tyvärr är de vätskor som är mest intressanta för våra fortsatta studier tämligen dyrbara. Därför välkomnas alla pekuniära bidrag.

Litet historik kan vara på sin plats.
Upphovet till vår idé är, som så ofta, en blandning av slump och observation. Det var en sådan blandning som en sen kväll gav inspiration till vår uppfinning. Då en av oss (just nu minns vi inte vem). i ett anfall av trötthet lutade huvudet mot bardisken, upptäckte denne, trots en något grumlad sikt, det ovan beskrivna fenomenet. I glasen som stod på disken syntes tydligt att isen i ett fullt glas intar en högre nivå än i ett halvfullt.

Bart Ender, Quarl-Osquar

Teknologiska Uppfinnare.

Livat i Fjällen

Efter att själv ha plöjt i mera kända namns fåror har jag genomskådat fjällromantiken och lärt känna den bistra verkligheten bakom. Detta tänker jag nu rapportera till androms varnagel.

Man skiljer på längs- och tvärsåkning. I längsåkning kör man bara rakt fram, vilket verkade tråkigt, så jag valde tvärsåkning, även kallat slalom.

Sen skulle skidorna vallas. Man hade sagt mig att vallning är ett riktigt hundgöra, men några vallhundar att hyra fanns inte. Eftersom jag i tio år vallat en pudel runt kvarteret, och understundom även besökt Solvalla, borde det vara en enkel sak, men icke! Jag fäste ett koppel i skidorna och gav mig av. Det är bäst att börja försiktigt, utan snö, tänkte jag så där stod jag plötsligt i den svartaste pist man kan tänka sig. Pist kallas den snökana där man åker, och den svartnar på sommaren. Sen försökte någon locka med något som kallas offpist, där man åker på lavinens brant, men då kan man få snö innanför kragen, så jag tog mig i den och sade bestämt nej.

Det var besvärligt att släpa omkring skidorna i ett snöre, så jag tröttnade redan på nybörjarturen och körde resten av veckan med bara stavarna.
Jag stavade bra och stakade mig bara några gånger i början, men fick slutligen avbryta för ett allvarligt stavfel, när jag vurpade i den sista lorten. (Hoppsan, ännu ett stavfel, porten skulle det vara.)

När Jag for på näsan så att jag såg stjärnor. De kallas snöstjärnor och finns bara på nära håll. Man åker slalom har man en dalskida och en bergskida, påstod läroboken. Med dalskidan styr och bromsar man, medan bergskidan bara hänger med.

Men jag måtte ha fått två bergskidor, så det gick inte att varken styra eller bromsa. Vilken otur, särskilt som jag inte vågade lita på nybörjarturen utan särskilt begärt turskidor. Då sa man att sådana var inte avsedda för utförsåkning. Konstigt, hur tar man sig då ned?

Men skam den som ger sig. Har man ingen tur får man lita till hoppet. Och tänk, det fanns faktiskt hoppskidor. Men när de kom till kritan var de lika hopplösa. De var nämligen enkelriktade så att man kunde bara hoppa uppifrån ner med dem.

Mina vänner föreslog att jag skulle prova på något som heter snåbård istället. Då har man bara en skida, fast kortare och bredare. Således bara hälften så mycket bekymmer. Men redan hälften är för mycket. Nästa fjällsemester blir nog i Medelhavet, på sommaren för säkerhets skull, och med antisnögaranti. Efter dessa strapatser har fjällen fallit från mina ögon. Det borde vara skottpengar på snö.

Min hobby

Man måste ha en hobby!

Alla som själva har en hobby påstår åtminstone detta. Länge såg de snett på mig för att jag inte levde upp till deras normer och förväntningar. På jobbet tråkade man jämt ut mig med att snacka om sina frimärken eller vad det nu var. Man rentav tråkade mig för att jag inte kunde delta i deras dösnack. Till slut kände jag mig tvungen att hitta något eget.

Det finns två huvudgrenar inom hobbyvärlden: Göra och Samla.
Det enda som verkligen lönar sig att göra är pengar, men att gräva, snickra och lyfta skrot verkade för jobbigt, så jag fastnade för alternativet samla. Att samla frimärken är ju populärt, och jag var ganska biten av sådana tills jag en dag fick för mig att samlingen behövde dammsugas.
Under min skolpojkstid samlade vi på apelsinpapper och rakbladsomslag, och jag var ganska framgångsrik. Sällan har min pappa varit så välrakad. Men sådant är nu helt ute. Autografer kan man ju lika gärna skriva själv. Det måste finnas annat.
Eftersom jag reste mycket i utlandet, gjorde jag upp en lista på tänkbara samlarobjekt:
Hotellrumstvålar, tändstickor, sand, gem, kräkpåsar från flygplan - helst obegagnade, socker i bit eller påse från restauranger, mm.
För säkerhets skull startade jag med alla dessa samtidigt: De skulle få samma chans i starten, så fick framtiden utvisa vilket som skulle bli en hållbar satsning.

Tändstickor var ett riktigt roligt samlarobjekt, speciellt i Japan, där alla sätter en ära i att ha sina tändstickor personligt stylade i de mest fantastiska och lysande färgkombinationer. Silverhuvud på turkos sticka av trä, papp eller vaxad textil, guld på svart, grönt på rött osv. Men även om kombinationerna var många var de begränsade. Den dagen kom då jag hade nästan alla, och jag skänkte min samling till en tacksam yngling vars brinnande intresse var större än hans reskassa.

Tvål och socker var också trevligt att samla. Jag hade underbart doftande hotelltvålar i vackra omslag från hela världen. Även min sockersamling var imponerande. Jag lade särskilt an på brunt socker, som jag tyckte verkade mera raffinerat.
Det visade sig dock svårt att hålla jämna steg med den interna förbrukningen. Allt för ofta måste mina samlingar tillgripas i nödsituationer för att tillfredsställa akuta behov i hushållet. Väldigt otacksamt, eftersom våra gäster sällan begrep vilken ära det var att få tvätta händerna med tvål från Honolulu eller söta kaffet med socker från Alaska.

Sandsamlandet var också intressant. Från fjärran öknar och stränder tog jag hem flaskor och påsar med prover i olika färg, tyngd och kornstorlek. Sand kan variera oerhört, och många har ingen aning om ursprunget till sanden som strös på vintergatan. I mikroskop såg man att strandsand har mera rundslipade korn, ofta härrörande från snäckskal.

Detta skulle ha kunnat bli utgångspunkten för en hel vetenskap, och jag funderade på att skriva en bok om sand jag haft mellan tårna. Då läste jag i tidningen om en dam som redan låg långt före mig. Hela hennes lägenhet var som en stor sandlåda. För att bräcka henne skulle det med tiden krävas en stor tomt för all sand, och grannarna kan ana oråd när de ser vallar med sandsäckar. Man kan också rentav bli beskylld för kommunens dåliga sandning.

Flygets kräkpåsar, som förr var konstnärligt utsmyckade för att dölja sin prosaiska funktion, var en utmaning, där det hela tiden gällde att hitta nya vackra och fräscha exemplar. Men flygbolagen snålade och övergick med åren till enkla påsar utan tryck, och då avtog intresset. Det blev för dyrt att flyga bara för så banala påsar. Där har nog snålheten bedragit visheten.

Efter många års samlande kvarstod gemet som slutlig segrare. Jag specialiserade mig på metallgem av bockad tråd i alla storlekar, typer och utseenden och har nu en av kvarterets förnämsta samlingar. Men när man blivit gammal i gemet hittar man allt mera sällan någon nyhet till samlingen, så även detta projekt är i praktiken avslutat. Vetenskapligt återstår mycket att göra på detta område. Jag har funderingar på att skriva en avhandling om gemen i gemen, om jag hittar en värdig förläggare.
Apropå: I dessa återvinningens tider, undvik häftning! Häftklammer är för engångsbruk, använd recirkulerbara gem. Visserligen lossnar de lättare, men man kan ju häfta fast dem.

Rik på erfarenhet har jag dock nu till slut funnit den ultimata hobbyn!
Jag ville inte ha en massa frimärken eller annat som till slut bara ligger och samlar damm. Varför inte istället samla damm? Sådant finns nästan överallt, och detta billiga nöje borde inte vara något exklusivt för detektiver och kriminologer. Efter att noggrant studerat dammets historia och fysiologi satte jag metodiskt igång. Så fort jag besökte någon bekant kände jag efter på olika ställen. Särskilt dörrlisterna och dörrbladets ovansida brukade ge god utdelning.
O, vad intressant damm ni har! kunde jag entusiastiskt utropa.
Jag fäste dammet på tejpremsor, bokförde noggrant när och var fyndet gjorts, studerade och analyserade dammet i mikroskop, samt klistrade in det i en pärm. För de bästa fynden skickade jag tackkort - artighet skadar inte. Och för mina bekanta kunde jag berätta utförligt i timmar om just deras speciella damm.
Tyvärr hade man föga förståelse för min hobby. Ryktet om den spreds, och det blev allt svårare att få tillträde till nya fyndplatser. Till slut blev jag inte längre insläppt någonstans. Men inte hänger jag läpp för det. Något måste man offra för sina intressen.
Idealet är naturligtvis en hobby som sköter sig själv, och jag har verkligen hittat en sådan. Min dammsamling ligger nu på en hylla och samlar damm.

En sån soppa
eller
Kokkonstens Förnyelse

Upphör du kanske liksom jag aldrig att förvånas över att det kommer ut nya kokböcker ideligen, innan man hunnit äta sig igenom de gamla?
Du undrar kanske dessutom hur man kan förnya ett så uttjatat ämne. Det där med förnyelsen tror jag mig ha fått en förklaring till. Det handlar om mutationer! Genom oavsedda misstag uppkommer nya varianter. En sådan mutation råkade jag själv ut för, och så här gick det till.
Kära hustrun hade kvällsmöte, så det var jag som hade uppdraget att utspisa två hungriga tonårsvargar den kvällen. På dagens meny stod soppa och pannkakor.

Planering är A och O!
Jag förberedde i god tid för att göra ugnspannkaka med bacon. Enkelt: Rör ihop smeten i en bägare enligt recept i kokboken. Sen öppnar jag påsen med pulver som skall bli sparrissoppa och vispar ner pulvret i vatten i en annan bägare. Bekvämt och snabbt!
Ugnen är redan varm förstås. In med långpannan med baconstrimlor. När de är knapriga häller jag över smeten och lägger på tomatskivor och riven ost. In i ugnen igen. Allt enligt kokboken. Timern på.

Sedan dukar jag för oss tre och gör klar salladen. Blandad riven morot och äpple med socker och citronsaft, alltid uppskattad.
Efter ytterligare ett tag är det dags för soppan. Jag häller över den andra bägaren i en kastrull och ställer den på kokplattan. Jag vet att man måste röra om ordentligt, annars bränner soppan fast i botten. Och jag rör verkligen om ordentligt, men ändå bränner sopan fast i botten.

Jag häller över den i en ny kastrull, och rör ännu flitigare för att hindra ett upprepande, men förgäves. Det börjar ändå osa bränt.

Men nu händer plötsligt något oväntat. Soppan tjocknar hastigt till en gröt! Måtte ha tagit för litet vatten. Jag spär ut litet och kallar de svultna barnen till bords. Timern för pannkakan bör ringa precis när vi ätit soppan. Planering!
För säkerhets skull börjar jag själv smaka av den tjocka soppan. Det inte bara liknar havregröt, det smakar så också, fast den egentligen borde smaka sparris. Först då börjar jag fatta misstankar. Koll i ugnen. Mycket riktigt, pannkakan är fortfarande en lös soppa.

Jag har förväxlat de två bägarna med smet! Innehållen var förvillande lika till utseende, volym och konsistens, och i mina 50% chans att välja rätt hade jag valt fel: Jag hade producerat kokt pannkakssmet och stekt soppa. Stor förtvivlan. De utmärglade barnen anar det värsta.

Situationen gick att rädda! Pannkakssoppan i långpannan blev riktigt god med sin piffiga baconsmak.
Och sopp-gröten lyckades jag i stekpannan förädla till tunna bruna pannkakor, som var riktigt goda med sylt.

Slutet gott, ty allt blev gott, om än något försenat.
Men barnen hade trots det lyckade fiaskot svårt att förstå det fina med den kulinariska innovation som de just upplevt. Sparrissoppa med baconcrisp.

Det perfekta brottet.

Detta hände på ett Tekniskt Gymnasium för ganska länge sen. Vår barske och fruktade rektor ledde även kemilaborationerna, och nu skulle det handla om destillation. Han tänkte först demonstrera hur man bygger en destillationskolonn, och tog fram en tom glaskolonn, ca 7 cm vid och en meter lång. Och så hade han en burk med glaspärlor att fylla kolonnen med.

Pärlorna var stora som ärter, och verkade passa som projektiler i några glasrör i ett ställ intill. Jag lyckades smussla undan ett rör och några pärlor och smög iväg till den andra änden av den långa laborationssalen för att testa.
Jag siktade mot en skärmvägg i salen och blåste till. Glaspärlan fick en väldig fart, men gick över skärmväggen och fortsatte sin bana. I salens andra ände höll rektorn just upp den färdigfyllda kolonnen över huvudet till allmänt påseende för den samlade flocken.
Då kom min förlupna pärla susande! Den träffade kolonnen, som med en knall exploderade i ett regn av splitter och pärlor.

Här var just ett tillfälle där man bokstavligen velat sjunka genom marken.

På en sekund passerade hela mitt kommande liv revy för min inre syn. Hur jag genom en otrolig dumhet hade blivit relegerad och förstört hela min framtid.

Smygande tog jag mig tillbaka, kallsvettig med bultande hjärta. Ingen hade märkt min frånvaro. I kretsen av förvånade laboranter stod Rektorn som förstenad med två glasstumpar i de lyfta händerna.
De följande sekunderna kändes som en evighet och tystnaden var total, frånsett mina hjärtslag som tycktes eka i lokalen.

Slutligen bröts försteningen och rektorn harklade sig och sade: "Mycket märkligt, något sådant har aldrig hänt mig förut". Efter ytterligare en evighet förklarade han att "Spänningar i glaset kan utlösas när man minst anar det".

Min hjärtklappning avtog långsamt. Den skyldiga projektilen låg väl gömd bland hundratals andra likadana pärlor.
Jag hade oavsiktligt genomfört det perfekta brottet, som tur var utan att det blev några personskador.

PS. Brottet är nu preskriberat.

Döden i lejongropen

(Uppslag till filmmanus!)

På en semester på Sardinien klättrade jag en stekande het dag upp på en sanddyn vid havet för att hämta fin sand. Jag skulle ha den till att till att skura ren en vidbränd kastrull, och dessutom som ett bidrag till min hobby.
Bäst som jag gräver, hejdas jag av en ovanlig syn. Först ser jag bara något som rör sig. Efter ett tag kan jag urskilja ett väl kamouflerat djur vars sandfärg flyter ihop med bakgrunden. Och plötsligt ser jag: Ett lejon viftar hotfullt med klon mot mig.

I en sådan situation gäller det att hålla huvudet kallt och handla snabbt. Jag har ingen lejonbur till hands, däremot en glasburk. Raskt stjälper jag den över lejonet och stänger in det med locket. Jag tog hem lejonet och visade för familjen. När man grävde fram lejonet med en sked raskt grävde ner det sig och försvann baklänges ner i sanden.

Jag erinrade mig nu att jag sett liknande lejon och deras gropar på sandiga platser i skogen i Stockholms skärgård. Detta lejon jag nu mötte var något större, med en kropp som en tillplattad ärta med en massa ben runt om, och längst fram en stor klo som en kniptång.

På svenska kallas det monster för myrlejon, men är inte, som man kunde tro, en best från de norrländska myrarna. Det är larven av en sländart, som livnär sig på ett mycket speciellt sätt:

Om en myra råkar passera kratern, sätts sandkornen i rullning, vilket lejonet känner. Med klon sprätter den sand på myran som obevekligt dras ner och slutar sitt liv i lejonklon. Myran sugs ur, och det torra skalet kastas upp ur gropen. Ett egendomligt sätt att kvalificera sig för ett liv som slända.

Detta angav lösningen på ett klassiskt myrproblem. Man kan exploatera naturens egna metoder för att bli kvitt en årligen återkommande plåga!
Ett säkert vårtecken är att våra boningar invaderas av myriader av små svartmyror.

I tidens anda bör man undvika kemisk krigföring, och söka utnyttja naturens egna metoder, s.k. biologisk krigföring. Ett utmärkt sätt är att hålla sig med en tam myrslok. Sådana är det dock ont om när man som bäst behöver dem. Då gör man i stället så här: Bred ut ett decimetertjockt lager fin sand på golvet. Införskaffa sedan ett antal myrlejon, som är både billigare och behändigare än myrslokar. Till skillnad mot de afrikanska lejonen är de mycket diskreta, så att man kan sova gott och riskfritt med dem i sovrummet. Tipsa gärna dina vänner!

(Rättigheterna till denna filmidé är till salu)

Ingen rädder för lejon här!

Vågar vi oss in i år 2000?

När jag var liten berättade de stora pojkarna för oss om vad som händer när vägmätaren på en bil slår över till jämnt tusen mil.
Först kommer det en lång rad med nior följt av en åtta. När åttan glidit upp och ersatts med en nia börjar alla niorna flytta sig långsamt. Men bara en bit, för sen tvärstoppar bilen: Motorn orkar inte baxa undan alla nior på en gång.

Tänk om jordaxeln kärvar när niorna skall bli nollor och ettan en tvåa?
Vi vet ju bättre. Jorden är gammal nog att inte behöva bry sig om våra nycker och små tillfälliga seder. Som detta att gradera små tidsstumpar enligt våra egna idéer. Det är ju inte särskilt originella idéer heller. De har uppkommit på flera ställen vid olika tillfällen, och när vi säger att vi lever år 1999 så säger man helt annat i andra länder. Därför kommer inte jorden att tvärstoppa, bara rycka till litet, som när en fransman får veta att Sverige misslyckades i OS, och rycker på axlarna. I vår kultur har man nämligen inte heller insett att hur man än jäktar så hinner man aldrig i fatt framtiden. Det är inte kulturella frågor utan tekniska, som är avgörande inför den väntade katastrofen. Den västerländska kultur vi tillhör leder tillfälligt den tekniska utvecklingen, och långsiktighet har aldrig varit vårt adelsmärke. 
De som programmerade datorer från början tänkte att "går det

 på tok i framtiden är jag så gammal att mej gör det inget". Där tänker tekniker som politiker. Så nu springer vi där i vårt ekorrhjul, och undrar vad som kommer att hända när axeln går varm.

Strunt i tidsandan, det är dags att hämta andan.
___________________
PS. Sedan detta skrevs har vi hunnit inträda i det 21:a århundradet och de flesta tycker att det inte skett några större förändringar.
Inget kunde vara mer eller mindre felaktigt. De väldigt ofantliga och omstörtande handlingar som genomfördes var välplanerade och övergången gjordes så skickligt att nästan knappt ingen märkte något. T.ex. som att språket numera får missbrukas helt felaktigt. Vart skall det sluta? Var är vi på väg?

TID ÄR PENGAR!

Detta välkända uttryck kan generellt skrivas:
Tid = konstant x Kapital

Det varit svårt att omsätta detta praktiskt, då konstanten ej varit helt fastställd. Vetenskapen har länge letat efter denna ekonomiska motsvarighet till den kosmologiska konstanten, men nu är det problemet löst!

Som bekant står msek för millisekund, medan MSEK står för millioner svenska kronor. Likheten är slående, och det är underligt att ingen tidigare sett sambandet: Det gäller bara att transformera de gemena bokstäverna till KAPITÄLER. Vi utgår från: 1 sekund = 1000 msek

1 MSEK = 1 000 000 kronor

Gör om msek till MSEK och vi får:
1 sekund = 1000 msek
1000 MSEK = 1 miljard kronor

Fantastiskt! Här visas att tid verkligen är pengar.
1 sekund är värd 1 miljard kronor!

En briljant motsvarighet till Einsteins formel för sambandet mellan materia och energi. Den är väl värd Nobelpriset både i fysik och ekonomi (fysionomi), men ingen blir ju fet i sitt eget land.
Detta nyupptäckta förhållande ger nya dimensioner åt den ekonomiska krisen: Låt oss offra några futtiga minuter av vår dyrbara tid för att lösa hela statsskulden! Den är på 1400 miljarder vilket motsvarar knappt 25 minuter.

Men vi får inte komma i otakt med omvärlden. Tänk bara på alla, vars radiostyrda klockor går rätt ännu efter en miljon år. (Om inte garantin gått ut innan dess.) Vi måste kompensera den uppkomna tidsförlusten. Lösningen är lika enkel som snillrik: Flytta Sverige österut!

Som bekant vinner man en hel timme när man reser från Stockholm till Helsingfors. Det beror p att Helsingfors ligger längre österut. Alltså behöver vi bara flytta Sverige en bit österut för att vinna tid, och det klarar vi enkelt med  landfyllningar på ostkusten och motsvarande utgrävningar på västkusten. På köpet får vi då ett dike mot oljeshejkerna i Norge, som i alla fall inte vill veta av sina fattiga grannar - de är kanske rent av villiga att gräva diket gratis? Och då kan  Hurtigrutten bli en ringlinje.
Visst, det blir kanske dyrt, men om det kniper kan vi offra några meter extra så får vi ytterligare tid att betala med. Det är alltså bara att låta tiden arbeta för sig!
Nu återstår bara att konstruera de nödvändiga medlen för att bokstavligen genomföra den nödvändiga transformationen.
Men fort, innan den nya Eurovalutan och tidens tand rycker oss denna möjlighet ur händerna

PS!
"Vän av ordning" har meddelat att enligt internationella bestämmelser skrivs millisekund [ms], inte [msek]. Vet "Vän av ordning" vad detta påpekande kan kosta Sverige? Nu har du kvävt detta strålande projekt i sin linda, men som reservplan istället finns nedanstående Spin-offprojekt!

Spin-Off från ovan

Längre vinterdagar!

Som bekant är dagarna längre på sommaren och kortare på vintern. Många tror att det beror på att de utvidgar sig i värmen och drar ihop sig i kylan, men det är fel. Oavsett anledningen skulle det vara värdefullt om man kunde jämna ut skillnaderna. Som ett avspinningsresultat från föregående projekt har man nu kommit på ett sätt att göra detta genom att rucka jordklotet!

Ett pendelur kan man som bekant rucka genom att förlänga eller förkorta pendeln. En längre pendel går långsammare. Samma effekt utnyttjar isprincessan när hon i en piruett drar in armarna och snurrar hastigare. Med jordklotet förhåller det sig på samma sätt. Det är bara en fråga om massfördelning.

Om man låter alla bilar köra mot ekvatorn, så kommer klotet att snurra långsammare, och tvärt om!

Det enda som behövs är lämpliga trafikregler! På vintermorgnarna kör man mot ekvatorn, och då blir dagarna längre. Sedan vänder man och kör tillbaka på kvällen.

Nu återstår bara att utforma denna principlösning på ett praktiskt sätt. Sådana detaljer går vi dock inte in på här, utan överlåter åt specialisterna.

NOJIG? - INTE JAG!

Det finns ingen anledning till alla rykten som har börjat spridas om mig!

Det började med att grannens ögon verkade konstiga när han såg på mig, och jag kände tydligt att han tänkte: Du din nojiga jävel!
Sedan har han bakom min rygg spritt ryktet att jag skulle lida av paranoia i allt vidare kretsar, och nu tror alla i stan att det är sant. T.o.m. när jag for till Utlandet för att komma ifrån eländet märkte jag att ryktet hunnit före mig. Alla som såg på mig hade den där konstiga blicken och jag såg att de tänkte: "Där är den där dumme svensken som har paranoia"! På sina respektive språk förstås. Och flera gånger har jag, när jag hastigt vänt mig om, sett en person som tydligen har fått i uppgift att skugga mig för att finna bevis för min nojighet. Han uppträder i de mest vardagliga skepnader, men mig lurar han inte, inte ens när han uppträder i kvinnokläder. Men hittills har jag lyckats skaka honom av mig.
Hur tar man död på ett falskt och helt omotiverat rykte?

BANKVALLING
eller
ETT PRICKFRITT LEVERNE

I globaliseringens och datorns tidevarv strävar man bokstavligen efter ett prickfritt liv. EU-foriska nydanare kräver krångliga förenklingar där prickarna över våra helsvenska bokstäver Åke-Ärlig-Östen skall avlägsnas. Det har dock sina för- och nackdelar. Ni har säkert sett exempel. Visst är det skönt med färre bokstäver, men det är också synd att underbart fosterländska ord som skärgårdsö, blåbärsgröt och älvsjötåget måste offras på rationaliseringens altare. Det känns på något sätt avkönat utan prickar. Skargardso, blabarsgrot, Vaxjotaget, raksmorgas...Men vi vänjer oss väl.

Ett svenskt företag med väl inrotade prickar i sitt namn hade ett dotterbolag i USA vars chef tog bort prickarna. Fläsk AB blev Flask Ltd. Han skyllde på att man ville köra prickfritt, men anledningen var egentligen att han hade tyckt det var pinsamt när kamrer Jönsson på besök presenterade sig: My name is "Johnson, like the president, but with two pricks". Sedan dess hade han helt enkelt prickfobi. Något som ju inte alla presidenter har.

Men se upp, alla avprickningsivrare, nu kommer reaktionen! Och det är inte de gamla trögmånsarna (trogmansarna) som vill att allt skall förbli vid det gamla, utan den nya klottergenerationen står nu på barrikaderna. Jag förstod först inte vad som stod på när jag utanför en banklokal såg en bänk på vars ryggstöd det stod Händelsbänken. Antagligen för att Stockholm blivit en kulturstad, tänkte jag. Men passade den inte i så fall bättre utanför Konserthuset eller Berwaldhallen? Och Spårbänken vore det väl naturligare att placera vid Djurgårdsbanan eller i tunnelbanan. På en bänk stod det till och med Nördbänken. Undrar var den passar bäst. Utanför riksdagshuset?
Sedan föll polletten ner och det gick upp för mig: Här hade prickmaffian varit framme. Dessa avläggare till dem som en gång skojade med Konsumgänget på campingplatsen. Nu gäller det att ha ögonen öppna, så man inte drabbas själv. Undrar var de slår till härnäst, denna reåktiönårä örgånisätiön för bevårände åv vårä gämlå bökstäver.

Functional food!
Nu är det inte Fast Food (fast föda) som gäller utan det skall vara Functional Food (fungerande föda).

Födan skall inte bara mätta utan även tillföra människan något ytterligare, som starkare hjärta, snabbare ben, klarare huvud, vidare vyer, högre moral och lägre skatter.
Functional food har i praktiken funnits länge i olika former som lyckobringande pulvriserade noshörningshorn, torkade tigerpenisar och syltade hartassar, men näringsvärdet har varit något tvivelaktigt. Det är kombinationen som är det nya. Nu vill man på mera vetenskaplig väg kombinera rätt näring med andra effekter som skall förgylla vårt liv.
Här skall särskilt nämnas en aspekt. I vegeterande kretsar har man sedan länge uppskattat att kunna kacka luktfritt, vilket i mycket är en klimatfråga. Då tänker vi på sådan klimat som kruska och annan klihaltig fiberrik föda, som åter kommit på tapeten.

Nu kan kanske en av våra största fiberkällor, skogen, få en ny och mera aptitlig roll.
En get kan livnära sig på pappersmassa tack vare enzymer som bryter ned cellulosa. Under kriget gjorde man kreatursfoder av pappersmassa.

När vi själva kan tillämpa getens metoder kan vi leva gott på gamla tidningar, som rätt tillredda och smaksatta kommer att bli en delikatess.

Men det stora framsteget är ett samarbete mellan läkemedels- och livsmedelsindustrin. En del mediciner är som bekant dragerade eller inlagda i gelatinkapslar för att lättare sväljas. Nu skall man tillämpa detta omvänt, i andra ändan så att säga. Med vissa tillsatser stimuleras tarmluddet att bilda en gelatinhinna som bakar in majskolvarna så hygieniskt, effektivt och välsmort att toapapper inte behövs. Patentet är uppköpt av internationella toapapperskartellen, och förmodligen förbereder man nu i hemlighet sig att exploatera denna nyhet, som får en oerhörd ekologisk betydelse. Toapapperet är snart ett minne blott, råvaran kommer att fylla andra ändamål.
--------

(Sa han verkligen majskolvar? Tyckte han lät förkyld.)
Sekreteraren

En doft av framtiden

Människan har haft relativt litet tid på sig att utveckla sina sinnen under jordens historia jämfört med många andra varelser. Men människan har ett sjätte sinne - vansinnet säger en del - och med dess hjälp anar vi möjligheter att snylta på de bättre lottade